
Döden spelar schack är en svensk muralmålning från 1480-talet av Albertus Pictori Täby kyrka. Den inspirerade Ingmar Bergman till den berömda scenen i filmen Det sjunde inseglet från 1957. Filmen utspelar sig i mitten av 1300-talet under digerdöden.
”Det vi gör med våra rekommendationer är att spela schack med döden”, sa någon på Folkhälsomyndigheten. Det kan vara tur för oss, att motspelaren den här gången heter SARS-2. Det ger en chans till uppehållande drag, medan vi väntar på vaccinet. Det skriver Bodil Carlsson.
DEBATT
Att högern pratar strunt är jag van vid. Att vänstern pratar strunt gör mig beklämd. Om inte vi inom vänstern trovärdigt kan beskriva den plats som vi alla befinner oss på – hur skall vi då kunna ta oss därifrån? Vito Laterza och Louis Philippe Romer, professorer i utvecklingsstudier respektive antropologi vid ett norskt och ett amerikanskt universitet slår sig samman för att prata just strunt i ett debattinlägg om coronapandemin på Aljazeera.com. I debattartikeln hävdar Laterza och Romer att den som förespråkar flockimmunitet i förlängningen också förespråkar eugenik, det vill säga rashygien. Tyvärr har inlägget delats flitigt – även bland vänsterfolk.
Vi kommer att återkomma till professorernas resonemang. Men innan vi börjar – kan vi vara överens om en sak? Döden är inte en oväntad katastrof eller ens något att häpna över. För var och en av oss är den något mycket enkelt: konsekvensen av att ha fått leva. Inget samhälle och ingen politik lär kunna göra mycket åt den saken. Det som samhället och en demokratisk politik kan göra något åt är faktorerna bakom fördelningen av död; det vi kan påverka är döden på gruppnivå. När och varför kommer den och vilka tar den med sig? Hur många i svepet? När och för hur många kan den uppskjutas?
På sätt och vis är ett samhälle där den stora andelen döda i en pandemi är mycket gamla – men där faktiskt också många av de mycket gamla överlever smittan – ett samhälle, som har lyckats någorlunda med väsentligheterna. Ett chockerande påstående? Säg det till byborna i Sierra Leone. Där är det de fattigas undernärda och malariasjuka (eller tuberkulossjuka, eller HIV-smittade eller örtmedicinförgiftade) barn som dör idag. Säg det till koleraoffren i slummen i 1800-talets Europa: de hade förmodligen gärna bytt plats och tid med oss, för i deras värld dog såväl gamla som unga i mängder på det mest jämlika vis. Ropa det över tidsgapet till människorna i 1700-talets Europa! Beräkningarna talar om 60 miljoner dödsfall i smittkopporna detta enda århundrade. 90 procent tros ha varit barn. Talesättet var att ingen unge kunde anses höra till familjen, innan den hade klarat av kopporna med livet i behåll. Smittkoppsviruset var på sitt sätt en jämlikhetsivrare – det tog även de mäktigas barn. Att koppärren inte syns i de avbildade adelsansiktena från den tiden beror på, att det ingick i porträttmålarnas uppdrag att ignorera dem.
Det är den verklighet, som vi kommer ifrån. Coronapandemin är en påminnelse om att den fortfarande existerar som potentiell realitet även för oss.
Ett samhälle som förskjuter tyngdpunkten i döden till de äldsta och mest nedsatta är ett samhälle som genom att säkra näringstillgång, drägliga boendeförhållanden, sjukvård och vaccinationer har lyckats med att upprätthålla ett i grunden bra hälsotillstånd hos majoriteten av sin befolkning genom de flesta av dess levnadsår. Då blir åren många, men inte oändliga. Om man inte förstår det, behöver man nog ta en funderare på sina referensramar. När man har tänkt färdigt, är det dags att börja tänka på hur vi kan hålla dödligheten i även den mest utsatta gruppen så låg som möjligt så länge som möjligt. Det gör man inte genom att låta deras omvårdnadspersoner arbeta oskyddade. Inte genom att samla vårdkrävande äldre till stora enheter för att kunna använda så lite personal som möjligt. Vill man minimera driftskostnader, satsar man man så stora enheter och så lite personal som möjligt. Vill man i stället minimera smittrisken och i samma svep göra livet bättre för vårdtagarna och vårdgivarna,, gör man precis tvärtom. Vi vet allesammans vad som valdes.
Så vad har hänt i ett samhälle vars organisation av vård och omsorg maximerar smittspridning till dem som riskerar att drabbas hårdast? Där pågår en dragkamp mellan egalitära värden – arbetarrörelsens värden – och principen att pengar går före allt. Lägre skatt betyder mindre inkomster till det offentliga och mindre pengar att fördela till alla efter behov. Lägre skatt betyder högre privatkonsumtion för vissa och flera osäkra timvikariat för andra; vinstdrivande vårdföretag betyder precis samma sak. Varför fanns inga beredskapslager av skyddsmasker? Den budgetnedskurna offentligheten hade inte pengar att avvara för att köpa och den privata tillverkningsindustrin därmed inte pengar att tjäna på att sälja. Är detta eugenik? Nej, bara högerpolitik.
Nedskärningen av antalet platser i den svenska offentliga äldreomsorgen ledde redan före coronapandemin till att de som till sist får en plats i bästa fall genomsnittligt kanske har ett år kvar att leva . Då sparar man pengar. Underbemannad hemtjänst kostar ett par hundratusen mindre per år och människa än en plats på ett äldreboende och då får man väl ta smällar som att de sista ensamma åren hemma kan ha varit både svåra och riskfyllda?
På f.d. Svenskt Näringslivsbossen Leif ”vad fan får jag för pengarna” Östlings privata äldreboende för välbeställda Stockholmspensionärer ingår sjöutsikt, lounge och lyxigt höj- och sänkbara toastolar. Ett rum där kostar i runda slängar dubbelt så mycket som ett rum på ett vanligt äldreboende. Allas lika rätt till hjälp ställs mot att var och en får det man kan betala för. Det är dit vi är på väg nu och det var därifrån vi kom, innan arbetarrörelsens framgångar under efterkrigstiden började ändra på sakernas tillstånd. Att kollektivisera pengar och välbefinnande till de översta procenten, medan man privatiserar sjukdom och död till resten, är inte eugenik. Det är, återigen, bara klassisk högerpolitik. På vilket sätt är detta en nyhet för vänstern?
Professorerna Romer och Laterza tycker ändå, att de serverar något nytt. Att Sverige har avstått från drastiska utegångsförbud och nedstängningar, är – påstår de – ett tecken på kvardröjande rester av samma rashygienideologi, som landet höll fast vid under välfärdsbygget. Om man får tro professorerna, sysslade Sverige alltså med eugenik hela nittonhundratalet igenom och nu kör vi vidare på samma linje genom att satsa på flockimmunitet. Flockimmunitet, påstår de, är bara ett annat ord för att prioritera ekonomin över allt annat. Flocken skall stärkas genom att de undermåliga slås ut. Att uppnå flockimmunitet betyder i Romers och Laterzas tankevärld att de svagaste offras på marknadens altare.
Romer och Laterza medger klädsamt, att de inte är experter på folkhälsa och epidemiologi och därför inte kan kommentera ”detaljerna” i den epidemiologiska debatten. De beskriver sig som ”experter inom diskurs och ideologi”, enbart ute efter att ”kasta lite ljus över de sociala och politiska implikationerna av att implementera flockimmunitet”. Låt oss hoppas att professorernas expertis i diskurs är större än deras förståelse av sådana biologiska realiteter som hur ett mycket smittsamt och för vårt immunförsvar helt nytt virus minst illa kan hanteras, för där har de inte mycket att komma med. Det är inte detaljerna de inte fattar, utan grundkonceptet.
Professorerna tycks tro att coronaviruset kan stängas in. Men ett mycket lättspritt virus, som kan delas vidare till andra redan innan man själv visar symptom på att ha det, kan helt enkelt inte stoppas så lätt. Det var troligen för sent redan dag två i Wuhan. Viruset kommer att finnas inuti oss och runt oss innan vi hinner vända oss om och fly in bakom barrikaderna. Det finns sätt att permanent stoppa ett sådant virus. En bevisat fungerande metod används internationellt av veterinärer vid utbrott av smittsam sjukdom i stora djurbesättningar. Man avlivar varenda individ, frisk eller sjuk, och dessutom alla andra av samma art inom några kilometers avstånd. Sedan massbegraver man kropparna. End of virus; end of story – tills nästa utbrott och nästa virus kommer någon annanstans ifrån. Man kan också ta till en modern variant av en liknande metod från pestepidemiernas dagar: alla som testas positiva plus deras kontakter från de senaste veckorna spärras in bakom hopsvetsade dörrar och efter någon månad släpper man ut överlevarna, om det finns några. Det är väl ungefär vad Singapore gör, när man stänger in stadens gästarbetare i jättelogementen där de är inhysta och låter dem klara sig bäst de kan? Romer och Laterza uppskattar Singapores ”suppressive measures”. Gör gästarbetarna också det? De utgör 20 procent av befolkningen, men står för 80 procent av coronafallen.
Tycker man inte om så handfasta metoder, återstår tyvärr – i frånvaro av ett vaccin – bara att satsa på den naturliga flockimmunititen i någorlunda kontrollerad form.
Flockimmunitet är alltså det skydd som en befolkning har efter genomgången smitta. Eller mera exakt – den nivå av immunitet hos befolkningen som måste finnas för att ett smittämne ska minska i smittsamhet och så småningom försvinna. Flockimmunitet betyder att en stor andel redan har utsatts för smittan och är förskansade bakom ett immunsvar, som skyddar dem från att bli sjuka nästa gång de träffar på samma virus. De kan varken få eller sprida smittan. För SARS-2 tycks det räcka med 60 procents flockimminunitet. Virus med högre smittspridning kräver högre procent immuna för att hejdas; när det gäller mässlingen ungefär 95 procent av befolkningen, vilket gör det mycket svårt att nå flockimmunitet med andra metoder än massvaccinering.
Gör ett virus en ny attack i en immuniserad omgivning, som när en smittbärande resenär ramlar ner i ett storstadsområde och hoppar på en fullpackad buss, så kommer det ändå inte så långt. Kanske kan det smitta en eller två – sedan är det över och någon ny epidemi blir det inte, för viruset begränsas överallt av mötande immunförsvarsmurar. Så fungerar vaccinationer; det är liksom därför man vaccinerar. Vaccination är den planerade, riskminimerade imitationen av naturlig smittspridning med flockimmunitet som mål. Vaccination skapar den flockimmunitet, som hindrar en majoritet av oss från att bli sjuka och som dessutom är det enda skyddet för den som inte kan vaccineras och löper hög risk att dö i den naturliga smittan – som vår cancerbehandlade mamma eller vår grannes sjuka barn. Flockimmunitet är motsatsen till eugenik; motsatsen till professorernas vanföreställning om att flockimmunitet innebär att ”de svaga” skall offras för flocken. Flockimmunitet medför oavsett hur den uppkommit att de immunstarka skyddar de immunsvaga.
Om det är möjligt att välja, väljer man naturligtvis vaccination framför den svårförutsägbara naturliga smittan. I den ryms för mycket slump. Den kommer alltid att lämna några förbisedda fickor av oinfekterade platser eller grupper, som drabbas i nästa våg, och den kommer alltid att drabba några hårdare än andra; vi vet bara inte i förväg vilka eller hur många som dör eller får bestående komplikationer. Det enda vi vet, är att några alltid gör det.
Tyvärr får man inte alltid välja. SARS-2 var inte väluppfostrat nog att vänta på vaccinet, och inte hyggligt nog att förvarna, innan det slog till. Vi fick inte välja. Vad inträffar då? En ny, okänd och potentiellt mycket farlig situation kommer att mötas först med viss senfärdighet och sedan med rädsla. Det tar tid för oss att vakna, särskilt till dåliga nyheter. Den nya situationen kommer att mötas med olika försök till åtgärder och med oenighet och debatt om vad som är mest effektivt. Vissa beslut kommer att fattas på otillräckligt faktaunderlag; andra kommer dessutom att fattas i panik. Allt annat vore märkligt.
Idag har vi inget facit för CoVid19. Vi har bara ständigt inkommande nya uppgifter att förhålla oss till och ständigt nya osäkerhetsfaktorer. Vi vet inte hur många som är smittade och därmed inte hur hög dödligheten bland de smittade är. Vi vet ännu mindre om komplikationer hos överlevarna. Vi har inga säkra förklaringar till de skiftande dödstalen från olika länder och delar av länder och vi vet inte ens, om de siffrorna med tiden kommer att närma sig varandra, till exempel när hårda restriktioner måste släppas och smittan kanske tar ny fart. Vi vet kort sagt fortfarande väldigt litet, bortsett från att ett mönster framträder redan nu: de äldsta, de fattigaste, de trångbodda, de med mest hälsoproblem och minst valmöjligheter dör oftare och fortare och invånare i svårt luftförorenade städer dör oftare än andra, som bor behagligare. Detta är inget nytt, men att förstå och åtgärda det kräver en vänster som intresserar sig för biologiska realiteter lika mycket som för akademiska diskurser.
Romer och Laterza har dessvärre inget svar alls på den väsentliga frågan. Hur förhindrar vi pandemier i en värld där fler människor än någonsin tidigare lever tätt sammanpackade och förflyttar sig mellan olika stora befolkningscentra lika fort som planen flyger? Inser de, att frågan existerar? Hotfulla virus zoonoser ökar i antal och mycket tyder på, att den industriella djurproduktionen och den eskalerande exploateringen av skog, jordar, havsmiljöer och vattendrag är det som ökar risken för övergång av smittsamma virus mellan arter. Trängseln och transporterna skapar ökade möjligheter. Forskare, smittskyddsexperter och WHO har i ett par decennier varnat för virusspridning från olika djurarter till människa utan att särskilt många har brytt sig om att lyssna. Förhoppningsvis innebär CoVid19 början till slutet på den lomhördheten. Vänsterns folk skulle kunna göra en insats i rätt riktning genom att lära sig bakgrunden och förklara den på ett begripligt sätt. Det kräver visserligen mera kunskap och möda än att hänvisa till ”marknadens eugenik”, men det skulle bidra till att göra skillnad på sikt.
Eugenik var den gamla europeiska och nordamerikanska samhällselitens sätt att förklara sin egenupplevda överlägsenhet – man var biologiskt bättre funtad än alla andra och på den vägen skulle man hålla sig genom att skaffa barn med likvärdiga. Eugenik är elitism utklädd till biologi. Rik var genetiskt bättre än fattig, man var genetiskt bättre än kvinna, och vit var självklart alltid genetiskt mycket bättre än svart eller brun. En av de få goda saker som kan sägas om den globala konsumtionsmarknaden är att den har befriat sig (och många av oss med den) från sådana tänkesätt. Marknaden för de dyraste prestigebostäderna i världens finanshuvudstäder välkomnar saudiska, indiska, kinesiska och afrikanska miljardärer lika varmt som vita och har inga invändningar mot HBTQ-köpare heller. Marknader struntar i hudfärg, kön och sexuell läggning: de intresserar sig för köpkraft. De som sorteras bort är alla de, som inte har någon köpkraft. Vad vinner vänstern på att etikettera det urvalet som eugenik? Den brukade kalla det för ohejdad kapitalism.
Det bästa är inte att tala sig varm för auktoritära nedstängningar av samhällen på obestämd tid, utan snarare att fundera på när och hur nedstängningar bäst genomförs och hur man fortsätter, när nedstängningarna till sist måste börja hävas. Temporär makt har en tendens att förlängas och utnyttjas till annat, som ligger makten varmt om hjärtat, till exempel inskränkningar i yttrandefriheten eller aborträtten eller stängda gränser för flyktingar. Även i nedstängda samhällen brukar folk också behöva pengar till hyran och mat på bordet. Det är när de inte får det som de marscherar ut på gatorna och skanderar i talkörer om rätten att gå tillbaka till jobbet. För att det är den enda rättighet de har – att vara beroende av nästa lön för sin överlevnad.
Det bästa är att inse, att väldigt mycket pengar och stora insatser kommer att behövas för att hejda den här pandemin och förhindra nästa, för deras följder i länder som Sierra Leone kan bli något mycket värre än det vi riskerar och det vi riskerar är illa nog. Vi behöver, som en känd socialdemokratisk minister brukar säga, rusta upp vårt försvar. Men nu är det inte tanks och flygplan det handlar om, utan för Sveriges del sådant som beredskapslager på plats och tillräckligt många fastanställda inom en utbyggd offentligt driven äldrevård. Det är inte enskilda länders försvar som behöver rustas, utan alla länders gemensamma försvar i den form av ömsesidig egennytta, som heter solidaritet. Det är kort sagt pengar till WHO, bättre kunskaper och ekonomiskt stöd till befolkningarna, inte bara till storföretagen.
”Det vi gör med våra rekommendationer är att spela schack med döden”, sa någon på Folkhälsomyndigheten. Det låter kanske provocerande om man vill tro, att det finns garantier mot döden. Men när man inte kan välja sina hot, är det minst dåliga hotet det som man kan spela schack med – då kan man gissa dess nästa drag och komma med fördröjande motdrag. Det kan vara tur för oss, att motspelaren den här gången heter SARS-2. Det ger en chans till uppehållande drag, medan vi väntar på vaccinet. Det hade kunnat vara ett annat virus. Smittkopporna är troligen ute ur turneringen för gott, men det finns andra kandidater. Med samma smittsamhet som dagens coronavirus hade ebola med sin genomsnittliga dödlighet på 50 procent eller nipahviruset med sin på upp till 75 procent slängt schackbrädet i ansiktet på oss alla, folkhälsomyndigheter och dåligt pålästa professorer från den akademiska vänstern, utan åtskillnad.
Vi har kanske inte samma tur nästa gång.
Bodil Carlsson