Hoppet om flockimmunitet är drömmen om business as usual

Vi närmar oss i skrivande stund 3000 döda människor i coronakrisens Sverige. Vissa hoppas på en snar flockimmunitet som ska vända kurvan och skydda oss mot en andra våg samt innebära  mindre effekter på jobb och ekonomi. Men hoppet om flockimmunitet är en dröm om business as usual. En väg som man valt i Sydkorea, Norge och Danmark är bättre, anser Arash Gelichkan.

DEBATT

Vilken strategi vi väljer under pandemin är en politisk fråga, men för att komma till den frågan måste jag beröra vad forskningen vet – snarare inte vet – om det nya coronaviruset Sars-Cov-2 och immunitet. I måndags presenterade Folkhälsomyndigheten en sammanfattning av forskningsläget (Serologi för covid-19, april 2020, s. 6-7) där man skriver:
”en virusinfektion innebär vanligtvis en grundimmunitet som en tid framöver ger helt eller partiellt skydd mot klinisk sjukdom vid återinfektion. Det är sannolikt, men ännu inte visat, att detta också gäller SARS-CoV-2. Det är även oklart hur länge detta skydd kvarstår, hur stora skillnaderna är mellan olika individer, och om genetisk drift hos viruset på sikt påverkar den långvariga immuniteten”

Det rapporterades tidigare under våren om fall med återinfekterade coronapatienter i Kina och Sydkorea men de tycks ha berott på att antikroppstesterna gett falska positiva utslag. För coronavirusen bakom Sars och Mers har studier kunnat visa på långvarig immunitet hos de som smittats (Antiviral Research, Volume 137, januari 2017, s. 82-92). För de fyra andra kända coronavirusen som orsakar vanligt förekommande förkylningar skulle det kunna vara betydligt kortvarigare, i alla fall enligt en ännu ej referentgranskad långtidsstudie från Columbia University på 191 undersökta patienter där ett dussin återinfekterades en eller flera gånger till under ett års period tid (MIT Technological Review, 27/4). I vilken kategori det nya coronaviruset faller kan utrönas först efter en tid när långtidsstudier presenteras. Att det gått flera månader utan tydliga bevis på återinfekterade Covid-19-patienter skulle kunna tyda på att åtminstone ett kortvarig skydd uppstår hos människor. Men om skyddet inte är tillräckligt långvarigt och omfattande så hjälper det kanske inte mot en ny våg i höst eller under år 2021. Folkhälsomyndigheten räknar med att över 50 procent av populationen måste bli immun för att vi ska uppnå flockimmunitet. John Hopkins-universitetets sammanställning av forskningsläget pekar på över 70 procent minst.
När KTH samlade in blodprov från 1 000 Stockholmare visade det sig att 10 procent bar på smittan i slutet av mars, det ligger i nivå med de 5–10 procent en forskargrupp vid London School of hygiene & tropical medicine beräknade. Folkhälsomyndigheten trodde att 26 procent av stockholmarna skulle ha smittats 1 maj. I resten av landet har smittspridningen inte kommit lika långt och det är oklart hur långt det är kvar till sådana nivåer där man kan hoppas på flockimmunitet. Frågan är vad sådana nivåer skulle ha för pris i människoliv? Folkhälsomyndigheten trodde inledningsvis på en dödlighet som en vanlig säsongsinfluensa, det vill säga 0,1 procent av alla smittade avlider. Om smittan når halva Sveriges befolkning skulle det innebära 5000 döda.

Forskningsläget nu pekar tyvärr på en betydligt högre dödlighet. En dödlighet på 0,2 eller 0,3 procent låter inte som en stor skillnad men i praktiken skulle det istället betyda 10 000 – 15 000 döda om hälften av befolkningen smittas. Det här är en etisk och politisk fråga. Finns det en väg som innebär färre döda? Ja, det menade epidemiologen Joacim Rocklöv och professorn i matematisk statistik Olle Häggström i en artikel på DN debatt 30 april. De lyfte fram en strategi som kan kallas hammaren och dansen:
”I inledningsfasen – Hammaren – inför man striktare restriktioner, för att pressa ned smittans utbredning till låga nivåer. Därefter vidtar Dansen, som innebär omfattande testning för att tidigt upptäcka nya regionala utbrott, som man sedan snabbt kväser. Dansen ska fortgå fram tills att vi fått fram ett effektivt vaccin eller annat botemedel – förhoppningsvis någon gång 2021.

Sydkorea är ett bra exempel på en – åtminstone hittills – framgångsrik tillämpning av ”hammaren och dansen”… I Danmark har Kåre Mølbak (”Danmarks Tegnell”) förordat den i en aktuell intervju, och även Norge har gjort ett tydligt val att initialt agera med ”hammaren och dansen” som grundprincip.”
Knappast någon seriös forskare har förespråkat total lock-down följt av anarki, naturligtvis skulle det föra med sig en andra våg med höga dödstal. Strategin ovan handlar om att inledningsvis införa rimliga restriktioner; vänsterkrafter bör naturligtvis kräva att det kombineras med ett socialt program för att skydda arbetarklassen från negativa ekonomiska konsekvenser. Det ger tid till att ordna fram skyddsutrustning, utöka vårdplatser, få fram testkit och smittspårningssystem. När man därefter öppnar gör man det stegvis under kontrollerade former och håller ett smittspårande öga på potentiella nya lokala utbrott som man möter med riktade insatser. Allra helst ska vi ju som smittskyddsforskaren Björn Olsen beskrivit bygga ut kontrollstationer runt om i världen som håller koll på framväxande smittor och förhindrar att de ens växer till pandemier (Sjukhusläkaren, 18/4).

Just nu handlar det om att skydda människoliv från Covid-19. Det är en långtifrån neutral ståndpunkt då det handlar om att konfrontera starka ekonomiska krafter som kräver business as usual. Boris Johnson i Storbritannien försökte in i det längsta undvika restriktioner men tvingades att ändra taktik efter publiceringen av en forskningsrapport som förutspådde enorma dödstal om man chansar på flockimmunitet. Trump gjorde samma helomvändning bara för att återigen försöka öppna upp ekonomin så fort som möjligt, påhejad av gatuprotester med storföretagens lobbyister i bakgrunden. Brasiliens Bolsonaro ihärdar i att förminska hotet från Sars-Cov-2 och spjärnar emot att vidta några åtgärder. Italiens nationalist-opposition Lega med Matteo Salvini i spetsen samt högerextremister i Tyskland och andra länder agerar också de som fanbärare åt kapitalets vilja att skruva upp produktionstakten återigen. Mot den linjen står i USA fackföreningar som organiserar arbetare på Amazon, arbetare på slakterier samt lärarna; de vägrar arbeta så länge chefer och byråkrater inte vidtar tillräckliga skyddsåtgärder. Klasskampen skär rakt igenom coronakrisen. Förhoppningen om flockimmunitet som förs fram på hittills osäker vetenskaplig grund är det alternativ som skulle garantera profitjakt utan någon inbromsning. Mot gamblingen med människoliv för att till varje pris hålla igång flygindustrin, ”turismnäringen”, oljeraffinaderier, bilfabriker och globala produktionskedjor måste vi socialister ställa ett helt annat alternativ. En lägstanivå för vänsterns krav är att bromsa produktionen tillfälligt i den mån det behövs kombinerat med en ”people’s bailout” och att dansa ut viruset med masstestning och smittspårning tills ett vaccin är på plats. Det är den humana lösningen så länge vi inte vet tillräckligt om flockimmunitet och dess mänskliga konsekvenser. Att i blindo famla efter flockimmunitet för att det är det bästa för ”ekonomin” är ett symptom på systemets vansinne liksom fantasin om grön kapitalism eller andra samtida myter. Vi måste göra upp med det etablerade narrativet i coronakrisen.

Arash Gelichkan