Syrien efter upproren

DAMASKUS 27 FEBRUARI 2014. Ikonisk bild från när UNWRA delar ut matpaket till 18 000 civila instängda i det palestinska flyktinglägret i Yarmouk. Foto: UNRWA

Chris Slee har läst Joseph Dahers senaste bok Syria After the Uprisings: the political economy of state resilience.
I boken gör Daher ett slags bokslut över upproret i Syrien.

 

Boken är en fyllig genomgång av orsakerna till upproret mot Syriens diktator Bashar al-Assad som startade 2011 som reaktion på politiskt förtryck, korruption, ekonomisk ojämlikhet och fattigdom. Boken försöker också svara på frågan varför upproret misslyckades med att störta Assad.
Efter Syriens självständighet från Frankrike 1946 dominerade vänsterinriktade och nationalistiska stämningar.
1963 genomförde officerare från det arab-nationalistiska Baath-partiet en kupp och började genomföra något som enligt Daher kan betecknas som en ”populistisk” ekonomisk politik. Där ingick en jordreform och nationalisering av en del kapitalistiska företag.
1970 tog emellertid försvarsministern Hafez al-Assad makten genom ytterligare en kupp som kvävde alla miss­nöjes­yttringar, oavsett om de var nationalistiska, vänster­inriktade, liberala eller islamistiska. Hafez al-Assad inledde också en process där de progressiva ekonomiska reformerna gradvis rullades tillbaka och ekonomin privatiserades återigen.

Joseph Daher betecknar Assad-regimen som ”familjebaserad”, det vill säga att makten ligger samlad i händerna på ”en familj och klicken runt den”.
När Hafez al-Assad avled år 2000 ersattes han av sonen Bashar al-Assad. Till en början mildrades repressionen något, och krav som ett slut på undantagstillståndet och frigivning av de politiska fångarna började betraktas som nåbara. Kurderna protesterade mot etnisk diskriminering och kvinnor drev kampanjer för sina rättigheter. Dessa rörelser skulle emellertid snabbt mötas av nya vågor av repression. Samtidigt stärktes den nyliberala ekonomiska politiken. Det skedde en långsam privatisering av skolor och hälsovård. Utländska investeringar och privata banker uppmuntrades. Ojämlikhet, fattigdom och arbetslöshet ökade. Statliga jordbruk privatiserades och de som främst drog nytta av detta var ”en klass av företagare och investerare som stod regimen nära”. Det som pågick var en ”maffialiknande process av regimstyrd privatisering” där släktingar och kompisar till Assad berikade sig. Ett exempel var Rami Makhlouf, kusin till Bashar al-Assad och Syriens rikaste man. I hans imperium ingår telekommunikationer, olja och gas, byggnation, banker, flygbolag och detaljhandel.

Missnöjet växte. Daher sammanfattar orsakerna:
”Avsaknaden av demokrati och den växande fattigdomen inom stora delar av det syriska samhället, i en tid av korruption och växande sociala klyftor lade grunden till den folkliga resningen, som då inte behövde mer än en gnista.”
Den gnistan skulle händelserna i andra arabländer stå för:
”Resningarna i Tunisien, Egypten och på andra håll inspirerade stora delar av Syriens befolkning att gå ut på gatorna med liknande krav på frihet och värdighet (med andra ord demokrati, social rättvisa och jämlikhet).”
Till att börja med var rörelsen fredlig. Men denna fredliga rörelse slogs ned våldsamt. Reaktionen från dem som protesterade var att de började ta till vapen och fick anslutning av desertörer från Assad-regimens armé. Det väpnade motståndet fick namnet Fria syriska armén (FSA), även om den aldrig var någon enhetlig styrka. Där fanns ett stort antal lokala beväpnade grupper som agerade på egen hand. Ställda inför Assad-regimens överlägsna militära styrka sökte de dåligt utrustade rebellerna stöd utifrån. Det fick de av Turkiet, Saudiarabien och Qatar plus privata finansiärer i Gulfen. Men detta stöd var förbundet med vissa villkor. De i religiöst avseende konservativa donatorerna i Gulfstaterna favoriserade grupper med en islamistisk fundamentalistisk ideologi. Daher skriver:
”Situationen inte bara stärkte salafistiska grupper i allmänhet, det fick även andra väpnade motståndsgrupper och soldater att ansluta sig till dessa fundamentalistiska brigader i hopp om att få de vapen och den ammunition som krävdes.”
Detta bidrog till en process där upproret islamiserades. Detta skrämde bort religiösa minoriteter och många andra grupper.
I början av protestvågen hade personer av alla religioner deltagit, även alawiter. Men undertryckandet av de fredliga protesterna och de väpnade islamistiska gruppernas tillväxt försvårade den sortens deltagande avsevärt. Följden blev att mycket få medlemmar av minoriteter anslöt sig till den väpnade kampen. Sunnimuslimerna utgjorde den övervägande majoriteten. Assad-regimen satsade medvetet på att underblåsa religiöst våld i vissa delar av landet.
Framväxten av reaktionära religiösa grupper försvagade stödet för upproret. Dessa grupper ”stötte inte bara bort många religiösa och etniska minoriteter utan också delar av den sunni-arabiska befolkningen”, skriver Daher.
Daher betecknar de ”reaktionära islamistiska fundamentalistiska och jihadistiska krafterna” som ”andra flygeln av kontrarevolutionen vid sidan av Assadregimen”.

Ett annat problem var den fientliga inställning stora delar av upprorsrörelsen hyste mot kurdernas kamp. Historiskt har det funnits en politisk, ekonomisk och kulturell diskriminering av kurderna i Syrien. 1962 blev 120 000 kurder berövade sitt syriska medborgarskap.
Assadregimen fortsatte denna diskrimineringspolitik. De som kämpade för kurdernas rättigheter undertrycktes. Trots detta tillät Hafez al-Assad att Abdullah Öcalan, ledaren för Kurdistans arbetarparti PKK, uppehöll sig i Syrien under flera år. Vid den tiden rådde konflikt mellan Syrien och Turkiet i andra frågor. Men 1968, när relationerna mellan Syrien och Turkiet förbättrats, blev Öcalan utvisad och många PKK-anhängare fängslades. De syriska kurder som stödde PKK bildade 2003 Demokratiska unions­partiet (PYD). I likhet med andra kurdiska grupper utsattes de för hård repression. De protester som 2011 började i arabiska områden i Syrien spred sig snabbt till kurdiska områden. Enligt Daher ”krävde demonstranterna frihet och vänskap mellan araber och kurder”. Regimen gjorde eftergifter, en del kurdiska politiska fångar frigavs och kurder som förvägrats medborgarskap fick det nu. Men protesterna försatte. Lokala samordningskommittéer bildades i kurdiska områden och samarbetade med liknande organ på andra håll i Syrien. Men 2012 avtog det samarbetet. Daher skriver:
”Till en början välkomnade ett antal kurdiska aktivister och kommittéer bildandet av FSA. De skulle emellertid alltmer hamna på kollisionskurs med den på grund av den hjälp utifrån och den sponsring en del grupper inom FSA fick av främmande makter, framför allt Turkiet och dess ökande religiöst extremistiska verksamhet och fientliga inställning till kurdernas politiska krav och symboler. Vidare förekom kritik mot att många arabiska aktivister i hemlighet antingen hade stött eller deltagit i anti-kurdisk retorik sedan upproret startade … Som en kurdisk aktivist från Aleppo uttryckte det, när de upptäckte att arabiska revolutionärer behandlade dem på samma sätt som regimen,förde det dem närmare PYD.”

PYD var skeptisk mot upprorsrörelsen på grund av dess kopplingar till Turkiet och det växande inflytandet för islamistisk fundamentalism. I oktober 2011 bildades Syriens nationella råd (SNC) i Istanbul som paraplyorganisation för oppositionen. Kurdiska nationella kongressen (KNC), en allians av kurdiska grupper i Syrien (där inte PYD ingick) förde diskussioner med SNC om möjligheterna att enas. SNC avvisade emellertid KNC:s krav på att kurderna skulle erkännas som en nation i Syrien och att Syrien efter Assad skulle bli federalt. ”Det ledde till att KNC drog sig tillbaka från samtalen med SNC och därefter anklagade man Turkiet för överdrivet inflytande över SNC:s politik”, skriver Daher.
I juli 2012 tog PYD kontrollen över tre kurddominerade områden i norra Syrien, kända under namnet Rojava.
Assads trupper drog sig undan, förutom några enheter i två städer. Kurderna upprättade väpnade styrkor, YPG (Folkets skyddsenheter) och YPJ (Kvinnornas skyddsenheter) till försvar av Rojava. De närmaste åren var YPG/YPJ inblandade i en del väpnade sammanstötningar med regimen, men konflikterna var betydligt allvarligare med en del upprorsgrupper. Å andra sidan förekom samarbete mellan YPG/YPJ och en del grupper inom FSA i kampen mot IS. Detta ledde till att Syriens demokratiska styrkor (SDF) bildades 2015.När PYD tagit kontroll över Rojava attackerades kurdiska städer av reaktionära rebellgrupper.
Detta ledde till att många kurder som tidigare varit kritiska mot PYD började samarbeta med dem för att slå tillbaka dessa attacker. Daher citerar den kurdiske aktivisten Shiyar Youssef:
”Också de som var mest kritiska till PYD började betrakta dem som ’det mindre onda av två onda’ sedan FSA och islamistiska och jihadistiska styrkor angripit områden med kurdisk befolkning. Jag känner många kurdiska aktivister i Qamishli, Amuda och andra ställen som tidigare anordnat demonstrationer och skrivit artiklar mot PYD, men som nu plötsligt anslutit sig som frivilliga i YPG för att slåss mot islamisterna, för om dessa segrade skulle de införa ett styre och värderingar som är helt främmande för lokalbefolkningen.”

Joseph Daher medger att det gjorts framsteg i Rojava under PYD:s ledning, i synnerhet vad gäller kvinnornas frigörelse:
”PYD-styrda områden hyllades för att kvinnorna där drogs in i och engagerade sig på alla samhällsområden, inklusive den väpnade kampen, att lagar och institutioner blev sekulära och att, i viss utsträckning, olika etniska och religiösa minoriteter integrerades.”
Men Daher menar att PYD utövade repression mot oppositionella. Han skriver om ”PYD:s auktoritära metoder mot rivaliserande kurdiska politiska aktörer och aktivister från andra samhällen”.
Olika utländska makter har intervenerat i det syriska inbördeskriget. Ryssland, Iran och libanesiska Hizbollah ingrep till stöd för Assad-regimen. Turkiet och Gulfstaterna stödde rebellerna, men satsade på de mest reaktionära av dem. USA gav visst stöd till rebellgrupper, men ville inte se regimen störtas. I stället var man ute efter att Assad skulle ersättas av andra inom den styrande eliten. Daher sammanfattar USA:s politik på följande sätt:
”Regimen måste bli kvar med enbart mindre förändringar och samarbete med oppositionella krafter med band till Väst, Turkiet och Gulf-monarkierna.”

Men även denna begränsade målsättning övergavs snart. Efter att IS erövrat stora områden i Syrien och Irak, däribland staden Mosul, inriktade sig USA på att bekämpa Islamiska Staten. Detta ledde till en allians med SDF, som också stred mot IS. USA har emellertid aldrig stött de politiska målen för Rojava. Även Turkiet övergav tanken på att störta Assad, men av ett annat skäl. Turkiet var motståndare till resningen i Rojava (som börjat sprida sig utanför Rojava) och oroade sig för SDF:s växande styrka.
I augusti 2016 gick turkiska trupper in i norra Syrien vid Jarablus för att hindra SDF från att tränga fram ytterligare och i januari 2018 invaderade Turkiet Afrin. I oktober 2019 (för sent för att behandlas i Joseph Dahers bok) invaderades nordöstra Syrien.
Daher skriver:
”Trots att kriget inte är över och en del områden i början av 2019 befann sig utanför regimens kontroll hade regimens fortbestånd och överlevnad nästan uppnåtts, trots att den var kraftigt försvagad och präglades av stora inre motsättningar.”

Assad ser ut att ha vunnit kriget, av två skäl: stödet från Ryssland, Iran och Hizbollah och bristerna på rebellsidan, i synnerhet den chauvinism och den religiösa trångsynthet som skrämt bort etniska och religiösa minoriteter. Daher skriver att ”det som orsakade upproren finns fortfarande kvar” och ”nya utbrott av folklig vrede är att vänta”. Problemet, som han ser det, är avsaknaden av en livskraftig och organiserad opposition.

Chris Slee
Översättning: Björn Erik Rosin
En längre version av texten finns pubicerad på marxistarkiv.se

Ursprungligen publicerad i Links International Journal of Socialist Renewal

BOKEN

Syria After the Uprisings:
the political economy
of state resilience
av Joseph Daher
Pluto Press, London 2019

Dela