Ledaren # 7 2020
▶ Det räcker inte med avslöjanden
▶ Rasismen är en kraft i samhället
▶ Bekämpas genom solidaritet
Om det är någonting som präglar det svenska samhällsklimatet så här i startgroparna för tjugotalet så är det den stora rasismparadoxen. Det vill säga det märkliga tillstånd där rasistiska och ärkereaktionära krafter kan stärka sina politiska positioner samtidigt som ingen vill kännas vid just de åsikter som utmärker en ärkereaktionär rasistisk världssyn. Faktum är att rasist kanske är det värsta du kan tillskriva någon 2020. Så nu tycks konsensus vara att ingen är rasist om de inte uttryckligen förespråkar skallmätning. Tydligen finns någon slags politisk naturlag som säger att ju större delar av befolkningen som stödjer rasistisk politik ju mindre rasistisk blir den – per definition! Det är nästan så att Sverigedemokraterna blir mindre rasistiskt endast i kraft av hur stort väljarstöd de har. Vem som är rasist i det offentliga samtalet om de skulle bli regeringsparti återstår att se.
Detta är förstås en fullständigt idiotisk logik, men just nu tycks den styra det allmänna debattklimatet i Sverige. Samtidigt säger det någonting viktigt om hur politik och politiska identiteter fungerar. För det är slående hur totalt ineffektiva alla utpekanden och uteslutningsstrategier är, som så många feminister, antirasister och vänstermänniskor sysslat med som sin främsta politiska strategi. Det är slående hur totalt dessa strategier, som ju ofta grundar sig i aktivism via tangentbordet, snarare än att marginalisera rasister har bidragit till att marginalisera just den progressiva rörelsen (i bred bemärkelse). Tvärtom kan diverse högertyckare utmåla sig själva som offer för det ”vänsterliberala” etablissemanget. Så har vi fått ett debattklimat där alla, utom just samhällets mest utsatta, tävlar om att vara det största offret.
I ett samhällsklimat som präglas av ökande rasism, inte kanske i bemärkelsen att fler blivit mer rasistiska, utan i bemärkelsen att rasismen vinner politisk makt, så är det så slående hur ingen – förutom de uttalade och renodlade nazisterna – erkänner sig själva som rasist. Ingen vill kännas vid begreppet. Tvärtom blir alla inblandade parter enormt upprörda så fort epitetet används.
Vad säger detta egentligen om vår samtid? Mer än någonting annat säger det att en progressiv rörelse som vill växa måste närma sig rasismen ur en annan position. Att spendera sin energi på att ”avslöja” människors innersta syften och åsikter är inte bara slitsamt, det grundar sig i en väldigt liberal syn på människan som politisk varelse. Då behandlar vi attityder och åsikter som om det var en individuell egendom. Som en vara på en marknad. Alla drev, twitterdrev och uteslutningsstrategier liknar mest politisk konsumentupplysning. Det kanske duger för liberaler, men för en systemkritisk vänster gäller det att skilja på rasism som åsikt och rasism som politisk kraft.
Rasismen som är på framväxt är nämligen något annat än personliga åsikter och fördomar. Det är en kollektiv samhällskraft. Det är därför den kan vara så stark utan att någon identifierar sig med den. Rasismen är en naturlig del av en ekonomisk ordning som genererar och exploaterar klyftor mellan människor. Att bara se och belysa rasismen är inget politiskt svar.
Detta är en läxa till den breda vänstern. Det är inte en uppmaning att tolerera alla åsikter, att alltid ”ta debatten” eller något annat som gör att man accepterar högerns verklighetsbeskrivning, utan att bygga kollektiva strukturer. Erbjuda något annat än hårda åsiktsgemenskaper byggda på checklistor och korrekt språkanvändning. En uppmaning till oss alla att inse att rasism och konservatism är samhällskrafter som endast bekämpas genom att vi erbjuder någonting annat. Genom erfarenheter av solidaritet och politiska löften om mer solidaritet.