Det andra Davos

Helgen innan World Economic Forum i Davos, hölls en helt annan konferens i Zürich, 15 mil av alpdalar och en hel värld från kapitalets välregisserade mediejippo. I stadens praktfulla Folkets Hus, Volkshaus, gick den femte årgången av Das Andere Davos, Det andra Davos. Lars Henriksson var där.

PÅ PLATS

I mitten av 1800-talet gjorde en tysk läkare upptäckten att den fruktade lungsjukdomen tuberkulos kunde botas med frisk luft. Över hela Europa byggdes sanatorier – ett slags pensionat där patienterna fick vila, äta dietmat och andas – inte minst i Schweiz vars alpluft ansågs särskilt välgörande. Det hela fungerade utmärkt, för ägarna vill säga. Santorieindustrin blev en guldgruva för ägarna. För de sjuka var det pengar i sjön. Medicinskt var det hela bokstavligen taget ur luften, ett påhitt utan någon vetenskaplig grund och vistelserna där totalt verkningslösa. En av de mest berömda sanatorieorterna var Davos, odödliggjord i Tomas Manns bok Bergtagen.
Det ligger inte så lite symbolik i att orten blivit en av kapitalismens främsta kultplatser där världens största företag i över 30 år arrangerat World Economic Forum.
Handplockade politiker och kändisar bjuds in för att kasta glans åt rikemansklubben och dess diskussioner om världens problem. De svenska regeringsmedlemmar som bjudits in att delta i direktörsklubbens årsmöte 2020 är miljöminister Isabella Lövin och finansminister Magdalena Andersson. Men lika lite som santoriegeschäftet hade något att erbjuda de tuberkulossjuka har mötena i Davos några lösningar för att bota mänsklighetens problem. Men det är heller inte syftet, direktörerna träffar världens statsministrar och presidenter inom ett klart uttalat ramverk: det är kapitalismen som skall räddas. Och media rapporterar lydigt allt medan glaciärerna ovanför Davos smälter i takt med isen i konferensdeltagarnas drinkar.

Helgen innan WEF hölls en helt annan konferens i Zürich, 15 mil av alpdalar och en hel värld från kapitalets välregisserade mediejippo. I stadens praktfulla Folkets Hus, Volkshaus, gick den femte årgången av Das Andere Davos, Det andra Davos, av stapeln organiserad av den relativt unga vänsterorganisationen Bewegung für den Sozialismus, Rörelsen för Socialismen. Årets tema var, föga förvånande, System Change – Not Climate Change och konferensen präglades av de två rörelser som det gångna året fått stort genomslag i Schweiz: klimatrörelsen med Fridays For Future i spetsen och den internationella kvinnostrejken där hundratusentals schweiziska kvinnor fick landet att stanna 14 juni.
Lysrören glittrade i kristallkronorna när jag bänkade mig för att delta i den inledande panelen som återspeglade temat och bredden. Från Brasilien vittnade Luiz Zarref, ekologisk aktivist och ledande inom de jordlösas rörelse MST, om sambandet mellan Bolsonaroregeringens arbetar- och bondefientliga politik och våldtäkten på landets natur. Den belgiska ekosocialisten Marijeke Colle berättade om ekofeminsmens rötter i den indiska trädkramarrörelsen och hur kvinnor stått i spetsen för bonderörelsen Via Campesina i kampen mot jordstöld medan jag själv bidrog med tankar om klimatomställning som en facklig gräsrotsstrategi i bilindustrin.

Kvällens affischnamn – Tithi Bhattacharya, medförfattare till manifestet Feminism för de 99 procenten och aktivist i kvinnostrejkrörelsen i USA – gjorde en bred exposé över denna internationella massrörelse som med början i Polen 2016 dragit fram över världen, från Argentina till Italien, från Spanien till Irland. Liksom i manifestet lyfte hon fram feminism som en enande faktor där alla, män som kvinnor, har gemensamma intressen av att dessa strider ska bli framgångsrika.
Kvinnostrejkernas paroll ”Solidaritet är vårt vapen” betyder just detta förklarade hon, att det ligger i allas intresse att delta i varandras kamp, vita behöver till exempel vara aktiva i de svartas frihetskamp och män i kvinnokampen. Hon framhöll också vikten av att inte bara tala om ”rättigheter” utan framför allt om ”rättvisa”. Rätten till abort är till exempel meningslös för den som inte har råd till sjukvård och ”feminismen för de 99 procenten” behöver därför bryta med den liberala elitfeminsmen och hitta tillbaka till sina arbetarklassrötter.
– Det är inte lika rättigheter med männen vi ska slåss för. Inte när männens löner pressas ner och deras rättigheter trampas på – det är rättvisa vi ska kräva! Oavsett om vi talar om klimatet eller reproduktiva rättigheter, avslutade Tithi Bhattacharya inför den entusiastiska publiken.
Veckan innan hade Das Andere Davos-konfrensen väckt en del uppmärksamhet i schweiziska media genom ett öppet brev till Greta Thunberg där de uppmanade henne att inte slösa bort sin tid med att åka till Davos eftersom hon där skulle tala för döva öron. Istället bjöd de in henne att diskutera med andra aktivister i Zürich, en inbjudan som dock förblev obesvarad.
Under lördagen hölls ett stort antal parallella möten med föredrag och diskussioner, där de sammanlagt över tusen besökarna ofta fick stå utanför salar eller sitta på golvet. Ekologi och kvinnokamp Brasilien. Hur gå vidare med Fridays for Future och klimatstrejker? Ekofeminism. Vad är ekosocialism?
Och så vidare…

Entusiasmen var stor bland de unga deltagarna och organiseringen av konferensen schweiziskt perfekt. I det dignande smörgåsbordet valde jag ett seminarium om ”grön kapitalism” där den brittiske statsvetaren Gareth Dale systematiskt gjorde processen kort med begreppet. Kapitalismen har en inbyggd drift att minska kostnader och växa.
– Det enda konkreta exempel på att tekniska framsteg lett till en minskad resursförbrukning är möjligen kylskåp. Att ta del av alla de optimistiska exempel på växande vindkraftparker, ekologiska stadsplaner och frikopplande av tillväxt från koldioxidutsläpp är som när jag forskade i Östtyskland och tvingades följa kommunistpartiets officiella tidning Neues Deutschland. Byt bara ut rapporterna om den ständigt ökande produktionen av traktorer mot vindkraftverk.
Efter Dales dystra besked om att den gynnsamma geologiska period som gjort hela framväxten av mänsklig civilisation möjlig, Holocen, slutar precis nu, lämnade han över till geografen Christian Zeller med det inte helt enkla uppdraget att berätta vad vi skulle göra åt saken.
– Alla frågor handlar till slut om ekologi, förklarade Zeller. Allt avgörs av samhällets utbyte med naturen, och hur detta organiseras är en fråga om politik – och gnuggade in det allvarliga i läget: om alla uppfyller det hyllade Parisavtalets löften om koldioxidutsläpp hamnar vi på en uppvärmning på närmare tre grader.
Mot denna politiskt planerade katastrof ställde Zeller behovet av ett övergångsprogram för klimatet, ett program som tar sig an de akuta frågorna idag och svarar konkret och långsiktigt på dem.
– Det är inte svårt att få medhåll om att hälsa inte är en vara. Men varför ska då vård vara det? Eller läkemedel? Ett samhällsövertagande av läkemedelsindustrin är ett mycket rimligt krav, menade Zeller och gick vidare på område efter område där demokratisering och gemensamt ägande kan lösa de problem vi idag står inför med krav på förkortad arbetstid, nedrustning och omställning av industrin som ytterligare exempel.

Eftersom konferensen inte bara samlade lokala deltagare hölls även ett möte utanför dagordningen om en ekosocialistisk konferens som Bewegung für den Sozialismus sedan en tid planerat. Med på mötet var ett tjugotal aktivister, de flesta på olika sätt knutna till Fjärde Internationalen. Christian Zeller som bor i Österrike och som varit drivande i frågan presenterade upplägget. Tanken är att inom den växande klimatrörelsen skapa en ekosocialistisk strömning genom att samla alla som identifierar sig med detta begrepp, diskutera och anta ett kort manifest samt upprätta någon slags samordning för utbyte av erfarenheter och information. Inte någon ny organisation alltså och definitivt inte ett försök att splittra klimatrörelsen efter ideologiska linjer utan tvärtom en idéströmning som kan stärka rörelsen genom att kunna föra fram antikapitalistiska svar och lösningar på klimatkrisen. Liknande konferenser har redan hållits i södra Europa, senast i Lissabon, medan denna som kommer att äga rum i Basel i juni i år troligen kommer att vända sig mer till Nordeuropa. Alla närvarande underströk nödvändigheten av att nu snabbt börja arbetet med att bjuda in andra individer och organisationer för att delta i förberedelser både praktiskt och teoretiskt.
Efter att själv ha pratat omställning i ännu en överfull lokal tillsammans med Bea Sassermann från tyska Fackaktivister för klimatet – men innan den hejdundrande avslutningsfesten – hölls slutmötet under rubriken En annan värld är nödvändig, fyllt av samma hoppingivande mix av klokskap och entusiasm som resten av konferensen.

Lars Henriksson