Vårdkaoset skrämmer oss in i nyliberalismen

Ledaren # 5 2020

▶ Människoliv del av nyliberala kalkylen

▶ Privata lösningar skapar nya klassallianser

▶ Vänstern måste göra aktivt motstånd

Det är fruktansvärt att läsa alla vittnesmål om den systematiska överbelastningen av Stockholms akutmottagningar, om hur illa människor far som arbetar där eller har oturen att komma dit som patienter. Nästan lika provocerande var det att ta del av hur sjukhus i höstas försattes i stabsläge på grund av upphandlingsregler som tvingade regioner att lita till oseriösa underleverantörer för leveranser av bokstavligen livsnödvändig utrustning. Men vad som gör vanskötseln av den svenska sjukvården så mycket mer upprörande är att det görs, inte främst på grund av inkompetens eller byråkratisk fyrkantighet, utan med systemisk medvetenhet. Att människor lider och dör är en del av den nyliberala strukturomvandlingen. Ett helt nödvändigt led. Ibland kallas det stålbad, men det är en missvisande term, för det antyder att det finns något bättre på andra sidan. Poängen är ju att det bara skall bli bättre för dem som har råd. För alla andra skall stålbadet vara den nya normalen.

Det brukar ofta påpekas att USA med sin nästan totalt marknadsanpassade sjukvård har en mycket dyrare sjukvård per capita. Detta är inte ett misslyckande för nyliberalismen, även om det är dålig reklam. Det är nämligen inte nyliberalismens uppgift att vara effektiv i utförandet, bara att privatisera vinster. Om medborgaren/kunden betalar mer för samma tjänst och om offentliga skattemedel går till privata fickor är detta helt i sin ordning. Privat vård får gärna vara skattesubventionerad. Det viktiga är transaktionen.

Kruxet för högern är att ytterst få, förutom eliterna och en krympande skara bokstavstroende marknadsdyrkare, vill ha ett system där alla bara måste se till sig själva, för att det gemensamma är så dåligt. Då måste de, det vill säga det vi lite slappt kallar medelklassen, skrämmas med piskan och genom rädsla motiveras att skaffa privata sjukförsäkringar, så att deras klassintresse skiljs från samhällets fattigare. Det offentliga måste vara så dåligt att ingen som har en valmöjlighet vågar lita på det. När de privata lösningarna väl är på plats kommer det vara så mycket svårare att motivera offentliga satsningar och skattehöjningar. Då är klassalliansen som en gång gjorde välfärdssamhället möjligt bruten.

Precis som med klimatet närmar vi oss som samhälle en ideologisk tipping point. När ekonomihistorikern John Lapidus i Expressen (26/1) belyste hur flera TCO-förbund erbjuder medlemmar förmånliga erbjudanden på privata sjukförsäkringar så säger detta något om läget vi befinner oss i just nu. Ideologi är nämligen bara till en del en fråga om medvetna politiska ställningstaganden. Den allra mesta ideologiproduktion sker utan att vi ens tänker på det. Faktum är att just en frågas avpolitisering är det starkaste tecknet på en ideologisk seger och ett pågående systemskifte. När den allmänt tillgängliga sjukvården blir dålig så efterfrågas privata alternativ, när saker efterfrågas så börjar marknadsaktörer att erbjuda dem. När försvagade fack försöker motverka krympande organiseringsgrad genom att locka med attraktiva erbjudanden som vilket försäkringsbolag som helst så bidrar de, förmodligen helt omedvetet och utan politisk motivation, till omvandlingen av Sverige till ett grundligt cementerat högerland.

Och detta gäller så klart inte bara byråkratiserade fackförbund. Det gäller hela den politiska ordningen. Så länge man följer de politiska ramverken. Så länge budgetdisciplin är överordnat människors behov så puttas allt fler samhällsgrupper över till att säkra sin trygghet på privat väg. Då kommer de att med allt större rätta istället rösta efter sin egen plånbok. Det är svårt att se hur den utvecklingen kan vändas om inte den breda vänstern går först med att ställa sig på tvären.

Dela