Greta Thunberg engagerar. Montage. Foto: EU-parlamentet.
Kära läsare!
Till min förvåning visade det sig att Arash Gelichkans kommentar i förra veckans tidning med rubriken ”Klimatet kan inte vänta på att Greta Thunberg ska bli antikapitalist” (Internationalen nr 37/2019) på Internationalens Facebooksida blev en av de mest lästa – och diskuterade – artiklarna på mycket länge.
Som redaktör känns det också som om det blev en av mina mest missförstådda publiceringar på länge. Debatten blev ett klassiskt exempel på hur enstaka formuleringar lätt kan hamna i vägen för sakinnehåll.
Utgångspunkten i artikeln som jag beställde från Arash var att det Greta Thunberg och Fridays For Future gör är bra men inte tillräckligt. Utifrån grundantagandet att kapitalismen inte kommer att kunna lösa klimatkrisen, förordar Arash ekosocialism och tror att vägen dit är kollektiv kamp genom att bygga en radikal miljörörelse, och knyta ihop kamp. I artikeln ger Arash konkreta exempel på vad han ser som bra och viktig kamp.
Ändå fick nästan hela debatten på nätet
personfokus: Greta – bra eller dålig?
Men kamrater, är det inte dags att lyfta diskussionen och börja diskutera ekosocialistiska strategier?
Undrar
Marco Jamil Espvall
Chefredaktör Internationalen
Här kommer två olika reaktioner på artikeln, följt av en kommentar från Arash Gelichkan själv.
Debatt
”Onödig kritik av Greta Thunberg”
I senaste Internationalen finns ett inlägg från Arash Gelichkan som jag tror kan vara problematiskt. Rubriken är ”Klimatet kan inte vänta på att Thunberg ska bli antikapitalist”.
Arash argumenterar helt riktigt för att vi måste utveckla en antikapitalistisk politik i klimatkampen. Men han gör det genom att hänga upp detta på en kritik av Greta Thunberg. För mej helt onödigt.
Det verkar som att Arash själv känner att han kan tolkas sekteristiskt och därför lägger in olika passusar om att vi inte ska kräva det eller det av Greta. Icke desto mindre är anslaget i hela texten, från rubriken till avslutningen en kritik av just Greta Thunberg. Jättekonstigt blir det när Arash menar att det är pinsamt när Greta inte matchar ”en av samtidens största kapitalism-kritiker och klimataktivister: Naomi Klein”. Själv tror jag att vi måste göra upp med dyrkandet av så kallade stora män och kvinnor. Arash tycker att Greta T. famlar och tar tankepauser när Naomi K. frågar: ”Hur väver vi samman, hur löser vi multipla kriser?”
Ja den som inte famlar eller tänker efter utan sprutar ut ett svar omedelbart kanske är den vi måste vara lite misstänksamma mot.
De flesta vi umgås med har kanske inte ens ”multipla kriser” i sitt ordförråd. Jag till exempel, även om jag kan ana vad Naomi menar.
Greta Thunberg har varit jätteviktig som mobiliserande. Jag har mött sekteristisk kritik mot henne tidigare. Från unga vänstermänniskor som har ett behov att kritisera och hitta fel. Jag blir mycket trött när jag möter sådana. Hon fyller en viktig funktion som ett exempel på att vi alla kan bidra och att vi måste ta kamp.
Greta Thunberg har genom sitt agerande varit en viktig medskapare av en radikalisering och aktivistmiljö där våra socialistiska visioner kan få allt mer ökat stöd. Att bygga en artikel om den nödvändiga antikapitalismen på en kritik av Greta är för mej onödigt och faktiskt obegripligt.
Peter Widén
Debatt
Vad är det vi pratar om – egentligen?
En del kamraters kommentarer på Facebook rörande Arash Gelichkans artikel om Naomi Klein och Greta Thunberg har gjort mig förvånad och förvirrad. Samma känsla fick jag efter att ha fått kommentarer på en ledare om internationell ekosocialism som jag skrev i somras. Jag säger förvånad och förvirrad – inte förbannad – för jag förstår inte vad det är kritiken består i. Alltså bokstavligen: jag förstår inte vad ni säger. Och jag undrar om inte miss-kommunikationen har sin grund i att ni inte heller förstår vad Arash, eller jag, säger.
Ett begrepp som dykt upp i flera kritiska kommentarer är ”sekterism” och detta verkar sättas i motsats till en mer inkluderande eller folklig strategi. Jag tycker mig ana att detta varit en konfliktlinje mellan två strategier i den organisation som nu mera heter Socialistisk Politik.
Det är möjligt att det kommer att uppstå en sådan konfliktlinje också i kampen för klimaträttvisa. Men det kan också visa sig att just denna konfliktlinje inte är speciellt närvarande i den aktivistiska verklighet som vi nu befinner oss i. Oavsett är det inte en bra utgångspunkt för kommunikation att ta för givet att kamrater från en yngre generation kan placeras in på en statisk socialistisk karta och bemöta dem som representanter för en linje de kanske aldrig ens hört talas om.
Jag är inte ointresserad av era erfarenheter och jag vill att mina ståndpunkter kritiseras så att jag kan utveckla min analys. Jag har valt att organisera mig i SP just för att jag vill lära mig av socialistisk kamphistoria. Men om vi ska kunna bygga en bred ekologisk och socialistisk kamp över generationsgränser krävs det ett ömsesidigt intresse från alla kamrater, med ödmjukhet inför ens egna möjliga kunskapsluckor. Jag ser motsatsen till detta i en del reaktioner jag mött. Det leder till missförstånd och onödiga konflikter som tar tid och energi ifrån de viktiga kritiska diskussioner om rörelsebygge som jag sökte mig till SP för att ha.
Rut Elliot Blomqvist
Arash Gelichkan kommenterar:
Jag kan upprepa det jag hoppades framgick i texten: Greta Thunberg har bidragit till att lyfta medvetandet om klimatfrågan och det har varit ett avgörande steg. Jag har aldrig gjort något annat än att stödja skolstrejkrörelsen. Det är naturligt för mig vars politiska aktivism väcktes i samma ålder genom elevstrejken mot Irakkriget.
Med detta avklarat kan jag vidareutveckla vad jag menar den klimatradikala vänsterns uppgift är idag. Det är inte i huvudsak att recensera hur etablerade medier och politiker använder uppmärksamheten kring Greta Thunberg. De gör vad som förväntas: håller kvar klimatdiskussionen på ett abstrakt plan med utläggningar om ”de vuxnas” ansvar och om barnens framtid.
Samtidigt som vi ser en nödvändighet i att klimatfrågan diskuteras, så finns det klara begränsningar med vad uppmärksamheten kring Thunberg kan bidra med. Det måste en klimatradikal vänster kunna se. Då blir uppgiften mer komplex än att bara rida på vågen med den idag accepterade klimataktivismen. Vi måste föra in systemkritiska perspektiv och radikal kamp i den växande klimatrörelsen.
Det finns två alternativa vägar: engagera sig direkt i FFF och Extinction Rebellion för att bidra där igenom eller klimataktivera sig i existerande vänstergrupper och ekosocialistiska nätverk som Klimatfronten. Båda vägar har sina för- och nackdelar. Men båda kräver en dynamik mellan samarbete och konstruktiv kamratlig kritik.
Det är felaktigt att tro att den abstrakta nivån, hur nödvändig den än är, är alldeles tillräcklig och att diskussioner om strategier inom klimatrörelsen är en no-go eftersom vi är ansatta av extremhöger och klimatförnekare. Belägringsmentalitet kväver klimatrörelsen. Tyvärr har jag sett exempel på det i kommentarsfälten där jag ömsom jämställts med klimatförnekare eftersom man uppfattat en kritik mot Thunberg, ömsom jämställts med etablerade politiker eftersom man uppfattat att stödet för det positiva Thunberg bidragit med är ”en klapp på huvudet”. Det är sådant man räknar med när man diskuterar saker det byggts upp en konsensus kring, det är kritikerna i sin fulla rätt att framföra. Däremot är det beklämmande med åsikter som anser att artiklar som resonerar kring media-logiken inte borde få höras, eller att skribenter som inte stryker konsensus medhårs bör fråntas plattformar. Men det är knappast bara ett fenomen jag möter, det är en viktig men annan diskussion om att skilja på publicistiska beslut och vad man själv tycker kring frågan som texten behandlar.
Jag tror bestämt att den klimatradikala vänstern bör vara med och ge klimatrörelsen en nödvändig inriktning bortom det abstrakta. Vi måste diskutera det meningsfulla i att prioritera abstrakta krav som ”berätta sanningen” och ”utropa klimatnödläge”. Det är krav som redan ryms inom systemet, elitens representanter som Macron eller Lööf erkänner redan sanningen om klimatförändringarnas riktighet och flera parlament har redan utlyst ett hittills intet förpliktigande klimatnödläge. Att som amerikanska Sunrise Movement gå från det abstrakta till radikala krav på en omfördelande Green new deal och en bortreglering av fossilindustrin är en helt annan sak. Liksom att blockera fossilgasterminalen eller brunkolsgruvan för att fysiskt förhindra upptag av fossila källor och kräva att hela industrin monteras ned. Vi ska inte bara rida på vågen vi ska vrida den i riktning mot den fossilindustri och det kapitalistiska system som är oupplösligt förbundet med den. Det görs förvisso inte genom den här diskussionen, utan genom att vi alla mobiliserar till aktioner som Folk mot fossilgas, knyter kontakter med Sunrise Movement och ekosocialistiska grupper internationellt. Det är en uppgift mycket större än att veva sabeln mot uppfattade kränkningar av enskilda berömda personligheter i klimatrörelsen.
Arash Gelichkan
