Ledaren # 6 2020
▶ Se bortom person och program
▶ Motståndarnas svar visar potentialen
▶ Öppnar ett gap i politiska ordningen
I vår personfixerade tid är det kanske inte märkligt att enskilda gestalter blir till fästpunkter för våra förhoppningar och farhågor. De blir till nålar på den politiska kartan, som vi tenderar att antingen försöka hänga upp all vår tro på, eller se som hinder för den politiska utvecklingen. Båda de hållningarna leder fel, de leder till falsk polaritet och politisk enögdhet. Till blint försvar av politiskt ofullkomliga projekt, eller till en politisk njugghet och underskattande av potential.
Greta Thunberg bär inte i sig som person på lösningarna på alla människoskapade hot mot civilisation och djurliv, Bernie Sanders utgör inte i sig själv och sitt program vägen till socialismen. Men det innebär inte att de är oviktiga. Tvärtom! Att inte förstå vad de är uttryck för och vad de öppnar upp för är att välja det säkra nederlaget istället för det möjliga.
Som socialister tenderar vi att ofta bedöma politiska rörelser sett ur ett socialistiskt samhälles perspektiv. Det vill säga, vi förstår politik närmast retroaktivt, som om vi befann oss i framtiden och tittade på vad som ledde dit, och vad som var återvändsgränder. I själva verket har historien gång efter annan visat sig vara en svårberäknad storhet.
Låt oss istället välja ett annat perspektiv när vi ser samtiden och dess politiska rörelser. I skrivande stund är det fortfarande inte helt klart hur Bernie Sanders klarat sig i Demokraternas primärval i Iowa. Utan att bli konspiratoriska kan vi bara konstatera att det är slående hur ett helt etablissemang fullständigt tappar huvudet när en försiktig reformist visar sig kunna vinna politisk makt. Det är detta vi bör ta fasta på när vi bedömer potentialen i Sanders.
Det är inte så att varje ledarskribent, demokratisk partifunktionär och lobbyist personligen stödjer Trump framför Sanders som president. Det är inte så att den demokratiska partiapparaten medvetet saboterar sina egna chanser att vinna mot republikanerna bara för att stoppa Sanders. Det vi ser är ett helt system som slår bakut för att skydda sina intressen. På samma sätt som den svenska socialdemokratin tycks beredda att helt utan hänsyn till medlemmarnas mandat eller intressen stoppa Rättvisepartisten Kristofer Lundberg från att leda Hyresgästföreningen Region Väst, trots att agerandet förmodligen mer än något annat skadar Hyresgästföreningen som helhet (sid 4). Potentialen i ett politiskt fenomen kan lika mycket läsas in i motståndarnas reaktion som i något partiprogram.
Skälet till att stödja och kämpa för Corbyn, för Syrizas Oxi, för det ursprungliga Podemos eller nu för Sanders är inte förtroendet vi har för personligheterna eller de politiska projekten som sådana. Skälet att kämpa är ytterst för att det väcker hoppet om att det någonstans i världen, i ett så svårt historiskt sammanhang, öppnar sig en annan dynamik och politisk potential. Ett oväntat gap som inte går att kontrollera och som på grund av kampens politiska förutsättningar förenar behovet och möjligheten att bekämpa kapitalismen som sådan, inte bara dess värsta ytterligheter.
Det är sant att dessa processer oftast slutar i nederlag, men i en tid som vår handlar det revolutionära projektet om att utforska och stärka den systemöverskridande potential som finns i utvecklingen. Att både kämpa för det politiska ögonblick då möjligheterna öppnar sig och samtidigt bidra till att bygga den politiska kraft som kan utnyttja ögonblicket till att överskrida samhällsordningens gränser.
En socialist värd namnet måste kunna hålla blicken på både möjligheterna och behoven. Eller som Antonio Gramsci formulerade det: “Modernitetens utmaning är att leva utan illusioner utan att bli besviken.”
