Lena Andersson. Foto: Finn Hensner/Wikipedia CC-BY-2.5
Liberalismen är i kris. Hjälper då en skoningslös självsäkerhet, men med en uppfriskande tro på förnuftets kraft? Knappast. Hampus Byström har läst Lena Anderssons Om falsk och äkta liberalism och är måttligt imponerad, om än underhållen.
När jag hörde att Lena Andersson höll på att skriva en bok om liberalismen, så tänkte jag: ”Det var allt i rättan tid”. Besk medicin är precis vad liberalerna kan behöva. För liberalismen mår inte bra. Man kan känna en sakta krypande klaustrofobi hos dess anhängare – de är som uppretade jaktbyten, fångade i populismens järnburar, klösande mot gallret. Frågar man liberaler hur det står till så försöker de kanske trotsigt räta på ryggen, men man ser i det strama ansiktsdraget att magsyran bubblar upp i munnen, som om de ätit något ohyggligt. Och låt oss vara ärliga: de har inte förtjänat bättre.
Nu får inte läsaren tro att jag är en av de många som gläder sig åt liberalismens sakta insomnande. Jag är inte anti-liberal, även om jag är socialist. Men jag kan inte komma på en enda viktig principiell strid som liberalerna stått på rätt sida av sen 90-talet.
Rätta mig om jag har fel. Alla USA:s krig efter terrordådet den elfte september slöt liberalerna mangrant upp bakom. Finanskrisen hade de inget vettigt att säga om.
Påtalar man de ofantliga rikedomar som världens oligarker och deras osnutna arvingar besitter, får vi höra att ”man ska inte bekämpa rikedom, bara fattigdom”. Som borta är Theodore Roosevelts nagelfarande av ”malefactors of great wealth” under trusterna och rövarbaronernas storhetstid. Var är J.S. Mills och Adam Smiths insikter att ansamling av rikedom är det samma som en ansamling av makt över andra människor? En anrikning av oinskränkt makt som sipprar ner genom generationerna, befäster släkter med nästan feodal äganderätt, som fräter sönder det gemensamma som måste återskapas för varje ny tidsålder.
Var befann sig liberalerna när EU:s odemokratiska trojka av byråkratier avskaffade Greklands och Cyperns folksuveränitet, på de tyska storbankernas order? EU hyllas helt okritiskt som ett ”samarbete”, när alla med ögon i huvudet kan se att det är ett hierarkiskt ordnat maktsystem, där de mindre nationerna blir överkörda så fort det tyska eller franska kapitalets intressen finns med i spelet.
Äntrar scenen gör då Lena Andersson, med sedvanlig bravur. Allt det som jag just nämnt är för henne, i stort sett, irrelevant. I sin nya bok Om falsk och äkta liberalism – som tillhör en serie i liberal idédebatt med Per Svensson, Susanna Birgersson, och Andreas Bergh i tidigare ordningsföljd – skiljer hon på de rättrogna från de kätterska.
Boken svävar långt över dagspolitiken; som man säkert märkt med Anderssons ledarstick i DN är det där hon trivs bäst. Hennes liberalism är skoningslös, och på så sätt mer intressant att ta del av än Per Svenssons bok Därför hatar alla liberaler, och därför har alla fel, som sin kaxiga titel till trots inte kan ge oss några självreflekterande svar på den frågan.
Andersson har alltid haft en dragning åt det axiomatiska; syllogismens vässade udd, med etablerade premisser som leder till slutsats, är för henne en lie att skära ned allt ogräs som skymmer sikten. I detta påminner hon lite om Ayn Rand, en jämförelse som om någon tvivlade inte är smickrande. Andersson är inte lika dogmatisk, och skriver mer medryckande, men ibland kan det tangera samma randianska löjeväckande självsäkerhet när hon muntert och sakligt går från A till B och C, för att sedan vrida hela världens mänskliga relationer och politiska institutioner, med alla sina historiska motsättningar, kring denna logiska axel.
Boken är en uppgörelse med postmodernismen och ”falsk” liberalism, där Lena Andersson är storinkvisitor. Det är uppfriskande att läsa någon som inte tvekar på förnuftets kraft. Istället för en förlamande fixering vid språkets otillräcklighet skriver Andersson som om något verkligen stod på spel. Istället för den utmattning man kan känna av post-strukturalistiskt jamsande, får Anderssons språk världen att bli förklarad. Språket lyfter förståelsen, istället för att skjuta den i sank.
Vän av postmodernistisk oordning kommer författaren inte övertyga, och hennes argument rör sig mer på den polemiska stilnivån, vilket gör det lätt för de angripna att slå ifrån sig anklagelserna som orättvisa fultolkningar. Men Andersson prickar ofta rätt, och anklagelserna är om inte annat väldigt tankeväckande.
Den största bristen ligger föga förvånande i frånvaron av politisk strategi, organisering, och tankar om historiens döda hand. Vem är Anderssons bok egentligen riktad till? De liberala partierna? Civilsamhället? Den rättänkande individen som likt en nomad rör sig genom samhället, med inte så mycket som en stam eller familj till hjälp att skydda sin frihet? Här finns ingen sociologi, ingen historia, inga större politiska spännvidder; det finns bara etiska deduktioner för ett medvetande i lyskraftig isolering från en värld där egenmakt sällan står sig mot organiserade intressen.
Det har alltid varit en av liberalismens svagheter att det enda den har att appellera till i kristider är individens samvete, och i brist på det så får den parasitera på andra för liberalen tvivelaktiga kollektiva föreställningar, så som nationalism eller profitintresset. Samvete är ofta en dyrbar lyx i den politiska verkligheten. Vad har Lena Andersson att skaffa med sådana resonemang? Inte mycket.
Nej, liberalismen mår inte bättre av att delas in i sann och falsk, även om det är underhållande och givande läsning. För världen skapas inte av ord eller idéer, de är endast ställföreträdare för människans handlande som samhällsvarelse; orden utgör en symbolisk värld som går att sträcka ut i alla möjliga riktningar, men som endast blir meningsfulla i kollision med människor av kött och blod. Det skulle säkert Lena Andersson hålla med om, men hennes bok är renons på allt som ger idéer sin makt att förändra och förvalta.
Liberalismen har helt enkelt blivit politiskt förslappad efter storsegern 1989, som i verkligheten var en walkover. Sovjet-unionens maktelit bestämde sig för att bli lika rika som sina motsvarigheter i väst, och i den strävan var kommunismens historiska arv bara ett hinder. Barack Obama, Emanuel Macron, och Justin Trudeau – liberalernas sentida gestalter – vad har och hade de egentligen att erbjuda? En mediavänlig och ”hipp” yta, med svansånger till toleransens glättiga budskap, samtidigt som världen brinner och planetens samlade oligarker försöker slita de sista värdefulla resurserna från den i en sista, brutal huggsexa.
Hampus Byström
