Ledaren # 40 2018
▶ Liberal elitism är inte politikens mittpunkt
▶ Borgerlig frihet är frihet för kapitalet
▶ Nyliberalismen kräver överstatlighet
Det gula SD-blocket placeras gärna grafiskt i mitten av den riksdagspolitiska solfjädern, men nu när partiet placerat sig stadigt till höger om KD på alla områden har det skett snabba politiska truppförflyttningar. Nu skall Vänsterpartiet utdefinieras som extremister i paritet med SD (eller värre) och Centerpartiet cementeras som den balanserade mittpunkten, den verkliga vågmästaren.
Men hur är det egentligen ställt med Sveriges politiska mitten? Vad är det egentligen för frihet liberalerna vurmar för? Konservativa tror att de som är bäst skickade att styra behöver ett skyddande nätverk av traditioner och maktstrukturer för att kunna behålla sin rättmätiga plats i pyramidens topp. Liberaler tror att genierna, entreprenörerna, de ekonomistiska övermänniskorna reser sig över massan naturligt om bara konkurrensen är fri och skyddsnäten inte håller förlorarna under armarna. Vissa, som den petade näringslivsordföranden Leif Östling, är dumma nog att säga det rakt ut. Annie Lööf gömmer det bakom slogans som ”Framåt för medmänsklighet”. Men om du putsar på fernissan så är det där förklaringen ligger till liberalers vurm för öppna gränser; det skall finnas fri tillgång på arbetskraft som tar jobb för vilken skitlön som helst. Det skall vara omöjligt för arbetare att organisera fackföreningar, det skall vara enkelt för kapitalet att flytta från skatter och helst skall inga regleringar kunna finnas vad gäller utsläpp och arbetsmiljö. Bara genierna får vara fria från statligt förtryck så kommer något smartskaft kläcka fram den tekniska lösningen som räddar både klimatet och tillväxtekonomin i ett enda alexanderhugg. Låter det som en överdriven beskrivning av borgerlig klimatpolitik? Följ i så fall vilken debatt som helst om flygskatt eller trafikutsläpp. Sverige är mindre sekulärt än vi vill påskina, det är bara kapitalets disciplar som ersatt kyrkans.
Samtidigt är spelet mer cyniskt än den rosenkindade Stureplanscentern vill påskina. Som miljöpartisterna Birger Schlaug och MaLou Lindholm uppmärksammat i en debattartikel i Expressen (25/9) så är Annie Lööf sedan ett knappt år medlem i Trilaterala Kommissionen, en internationell diskussions- och intressegrupp grundad 1973 av bland andra David Rockefeller och Henry Kissinger, för att främja de transnationella banden mellan USA, Västeuropa och Japan. Det säger väl en del om vår tids offentliga samtal att det främst är i så kallad ”alternativmedia” som nyheten fått spridning och då med tydligt antisemitiska förtecken. ”Globalistorganisation” kallas gruppen av ytterhögern som anar Sion vises protokoll bakom varje hörn, men man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att reagera på den syn på världen och på beslutsfattande som representeras av Trilaterala Kommissionen. Där samlas delar av den ekonomiska eliten för att diskutera hur man bäst garanterar fri marknad och begränsar demokratins inflytande. Det mesta sker bakom lyckta dörrar, men en del publikationer har det blivit genom åren. I The Crisis of Democracy från 1975 varnades det för hur USA och Västeuropa hotades av ett ”demokratiskt överflöd”. Idag, när maktförhållandena i samhället förskjutits radikalt, ses inga behov av att utfärda sådana varningar.
Här någonstans har vi den nyliberala politikens kärna. I dess grundmurade elitism ligger nämligen att den inte särskilt lätt går att popularisera. Det behövs överstatliga regelverk, handelsavtal och teknokratstyre för att kunna tvinga på människor de beska mediciner som en ”fri” marknad kräver. Eliterna, förlästa på Ayn Rand och övertygade om sin rätt att bestämma världens öde, behöver sina trygga rum där de kan diskutera de verkliga besluten utan allmän insyn. Allt medan riksdagspolitiken i hela Västvärlden reduceras till signaler och utspel. Vi skall inte göra misstaget att överbetona betydelsen av ett årligt möte. Däremot säger det en hel del om världsbilden hos Sveriges politiska ”mitt”. För högern finns ingen anständighet, bara olika vägar till makt.
