Alliansen Foto: Bengt Nyman cc-by-sa
► Alliansens sympatisörer vill se samarbete med SD
► Handfasta tecken pekar också i den riktningen
► Samtidigt blir SD alltmer marknadsliberalt
I förra veckan offentliggjorde opinionsföretaget Ipsos en undersökning om hur Alliansens väljare ställer sig till samarbete med SD. Här visade det sig att hela 61 procent av M:s sympatisörer vill ”samarbeta med SD i frågor där partierna har liknande uppfattningar”, medan endast 28 procent motsatte sig ett samarbete. Bland KD:s sympatisörer var också en majoritet – 56 procent – för samarbete, medan 50 procent av L:s sympatisörer och 48 procent av C:s var det. Sammantaget var i samtliga partier de som förespråkade samarbete i klar övervikt (NSD 24/9). Denna fråga är främst av intresse mot bakgrund av att Jimmie Åkesson sagt sig vara villig att stödja en Alliansbudget om Alliansen förhandlar med SD.
Vad ger då den senaste tidens utveckling för handen? Finns det någon tendens att Alliansens ledare öppnar upp mot SD, i linje med sina sympatisörers önskemål? Ja, det vi kan se är åtminstone hur man börjat att sväva på målet; som att Ebba Busch Thor finner anledning att slå fast att SD inte är något rasistiskt parti, att Jan Björklund vill inkludera SD i blocköverskridande samtal eller att Anna Kinberg-Batra i en intervju i Agenda (18/9) visserligen betecknade SD som ett rasistiskt parti, men inte klart och tydligt ville utesluta samarbete för all framtid. Det är bara C som fortfarande befinner sig på en otvetydig isoleringskurs gentemot SD.
Under senare tid har SD i en rad frågor positionerat sig som ett marknadsliberalt parti. Man är nu mot alla inskränkningar när det gäller vinster i välfärden, man motsätter sig att element som stärker arbetstagarens rätt lyfts in i Lagen om offentlig upphandling (LOU) och man vill inte heller förstärka arbetstagarens rättigheter genom att ta bort allmän visstidsanställning som anställningsform. I alla dessa sammanhang har man gått på samma linje som Alliansen och visat sig som ett parti för de borgerliga att lita på.
Om vi ser till de andra nordiska länderna har inte heller de borgerliga partierna placerat SD:s systerpartier ute i kylan. Tvärtom sitter Fremskrittspartiet i den norska regeringen, liksom Sannfinländarna i Finland och i Danmark är Danske Folkeparti en del av det borgerliga Venstres regeringsunderlag. Och det vore väl konstigt om inte detta faktum på något sätt påverkade svensk borgerlighet.
Ett tredje skäl till en mjukare hållning från Alliansen gentemot SD är att invandringsfrågan på riksdagsnivå förlorat en hel del av sin laddning när alla partier utom C och V tagit rejäla kliv i restriktiv riktning. När det nu bland annat tagits beslut om id-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta och minskad rätt till familjeåterförening, åtgärder som SD larmat om i åratal, är det inte längre lika självklart att hålla upp pestflaggan mot SD.
Slutligen finns det kommunala exempel på att Alliansen är mindre än de röd-gröna, men då ändock regerar med stöd av SD. I dagsläget har vi fem sådana fall varav Gävle är det mest kända.
Sammantaget är det inte alls uteslutet att Alliansen efter valet 2018, även om de blir mindre än de röd-gröna, kan komma att bilda regering med stöd av SD. Självklart är det då en viktig faktor att det verkar som om man har relativt starkt stöd bland sina sympatisörer för ett sådant vägval. Allra tyngst väger dock att SD alltmer med sin ekonomiska politik tonar fram som ett genuint borgerligt parti.
Anders Karlsson
