Den 31-åriga sjökaptenen Carola Rackete blev världsberömd när hon för tre veckor sedan med 40 flyktingar ombord trängde sig förbi ett italienskt militärfartyg som försökte stoppa henne och körde in i Lampedusas hamn. Fabio Tonacci har intervjuat henne.
Vet du vad Matteo Salvini säger om dig? Han menar att du är kommunist, brottsling och en pirat.
– Jag är inte förvånad. Jag har lämnat in en anmälan mot honom för förtal. Översittarna är sig lika: de förvränger fakta för att omvandla fakta till åsikter. Sina egna åsikter.
Han säger också att du är rik, att du är en pappas flicka.
– Det är lögn. Min pappa är pensionär och har arbetat i ett företag som tillverkade skottsäkra västar. Min mamma är medlem i en liten NGO med anknytning till den katolska kyrkan som tar hand om fångar. När jag var tonåring var jag tvungen att jobba för att ha råd att kunna åka på semester.
Skulle du låta den italienska ministern komma ombord på Sea-Watch? Det skulle kunna få honom att ändra uppfattning om dig.
– Det vore omöjligt.
Varför?
– Vi har en sträng regel: inga rasister ombord.
Vad är det du tycker att du har gjort?
– Vi har raserat en mur. En mur som har uppstått i havet genom ett säkerhetsdekret. Vi var tvungna. Ibland är det nödvändigt att tillgripa handlingar av civil olydnad för att bekräfta mänskliga rättigheter och föra dåliga lagar till domstol. I Tyskland vet vi mycket väl att det har funnits hemska perioder där tyskarna respekterade lagar och restriktioner som inte var bra: det faktum att det är en lag betyder inte att det är en bra lag.
De har arresterat dig för det.
– Men därefter har domaren i Agrigento lagt ner anklagelserna liksom Salvinis dekret. Vi är inte människosmugglare och vi har aldrig varit i kontakt med libyska smugglare, och vi kommer att bevisa det. Om ministern (Salvini) vill prata om brott, så kanske han kan säga att hela Europeiska Unionen är medbrottsling i ett stort antal brott.
Vilka brott?
– Finansieringen av den libyska kustbevakningen till exempel, och faktumet att man återför människor till ett land i krig som kränker de mänskliga rättigheterna.
Låt oss prata om de 17 dagarna ombord. Vid vilken tidpunkt förstod du att det inte var ett vanligt uppdrag?
– När vi korsade gränserna för territorialvattet i Lampedusa. De tvingade elva personer att stiga av, och sedan fick jag ett mail med texten till dekretet som trädde i kraft klockan 2 på morgonen; tullvakterna kom ombord för att få mig att skriva under på ingångsförbudet. Allt detta var väldigt underligt.
Enligt åklagarna i Agrigento befann du dig inte i ett nödläge, när de allvarliga medicinska fallen stigit av. Tull- och kustbevakningen gick ofta ombord på Sea-Watch 3 för att utföra kontroller.
– De pratade aldrig med migranterna eller med våra läkare. De hade inga psykiatriker som kunde utvärdera gruppens hälsotillstånd.
Natten då ni var tvungna att hamna i Lampedusa… varför väntade du inte några timmar? Den politiska överenskommelsen om fördelningen av migranter mellan fem stater var nära att ske.
– Det var bara rykten och situationen hade redan varat två veckor. Även de italienska parlamentsledamöterna som var ombord berättade för mig att lösningen var nära, men de hade fel. Till sist slutade vi att tro på dessa rykten. På kommandobryggan bedömde jag situationen, förutom de medicinska rapporterna hade vi passerat det jag ansåg var gränsen. Jag kunde inte garantera migranternas hälsa.
Deltog parlamentsledamöterna i detta beslut?
– Nej. De deltog i mötet där jag informerade besättningen om att vi mycket snart skulle nå hamn. De verkade förvånade, de förstod inte. I vilket fall som helst försökte de inte stoppa mig.
Förväntade du dig patrullbåtens ”fysiska” motstånd?
– Nej, för det var en mycket riskabel manöver. När de gick runt Sea-Watch för att komma närmare strandpromenaden trodde vi att tullvakterna skulle motsätta sig det. Jag försökte undvika dem men från kommandobryggan kunde jag inte se patrullbåten. Jag gjorde en felaktig uppskattning, kontakten kunde ha undvikits. Det skulle inte ha hänt om jag inte hade varit så utmattad. Jag hade inte sovit på flera dagar, jag väcktes stup i kvarten eftersom jag hela tiden var tvungen att fatta beslut ombord.
Enligt domaren i Agrigento gjorde du din plikt när du räddade migranter i havet och förde dom i hamn. Kan denna plikt rättfärdiga vad som helst?
– Nästan. Du får inte äventyra båtens eller besättningens säkerhet för att lyckas med en räddning.
Tvivlade du aldrig, inte ens när du fängslades?
– Nej, jag gjorde rätt när jag gick in i hamnen och territorialvattnen. Det enda misstaget var kollisionen på grund av utmattningen. Hur som helst, om jag måste göra det igen skulle jag agera på samma sätt för det var min plikt.
Hur lyckades du kontrollera dina och besättningens nerver?
– Vi har en maskot som heter It. Det är en gosedjurs-enhörning som svänger längs ett rep som sträcker sig över kommandobryggan. Vi har också klätt den i en superhjälte-huva. Det är sånt vi gör för att koppla av.
Och migranterna?
– Jag var för upptagen med sjökort, kommunikation och skeppsmanövrer. Däremot kände de unga människorna i Sea-Watch dem alla vid för- och efternamn. Vi lyckades undvika panik.
Vad händer härnäst?
– Jag väntar här i Agrigento på domarens förfarande (den 9 juli) och återvänder sedan till Berlin. Jag måste lära mig att hantera hela denna uppståndelse och denna ofrivilliga popularitet.
Är du medveten om att du blivit en symbol?
– Ja, jag har lagt märke till det. Jag har sett min bild överallt, muralmålningar, bannern i Notre-Dame. Men jag ser mig inte som en hjältinna. Jag hoppas att det jag har gjort blir ett föredöme för min generation: vi får inte sitta och vänta, vi är inte skyldiga att acceptera allt i tystnad och i likgiltighet. Vi kan stå upp, vi kan göra något, använda vår intelligens och vårt mod. Det finns problem i världen, låt oss göra något konkret för att lösa dem.
Vad har dina föräldrar sagt?
– De var oroliga, men det var allt. De brukar se mig göra ovanliga saker. Min far är konservativ, vi har mycket olika åsikter. Till exempel, för honom är andra generationen turkar som är födda i Tyskland inte riktiga tyskar. Men när vi talar om att människor dör i havet är de stolta över mitt beslut.
En kvinna vid rodret. Ingen protesterade?
– Inte här. Andra har sagt att jag inte kan utföra en mans arbete. Vissa har betraktat mig med överlägsenhet eftersom jag är en tjej och har dreadlocks. Egentligen är jag varken punkare eller extremist: jag kommer från tysk medelklass, mitt universum är universitetsvärlden. Jag har vänner på många universitet. Men Sea-Watch 3 är i och för sig det första fartyget jag har varit kapten på, och här finns det ingen machokultur.
Vem är egentligen Carola Rackete?
– Jag är en övertygad miljövän, ateist och europeisk medborgare. Sedan 23 års ålder har jag varit engagerad i att resa runt om i världen. Jag känner mig inte särskilt tysk, jag är i Tyskland bara en månad om året. Vi har vuxit upp med idén om EU och alltför ofta glömmer vi hur viktig denna institution är. Det borde vara ännu mer integrerat, vilket skulle tvinga staterna att acceptera fördelningen av asylsökande i stället för att montera upp denna löjliga cirkus.
Men borde verkligen ALLA migranter, asylsökande och så kallade ekonomiska migranter, ha rätt att komma till Europa?
– Även om de flyr från hunger eller bara brist på möjligheter har de rätt till en framtid.
Intervju: Fabio Tonacci
Översättning: Alex Fuentes
Tidigare publicerad på www.vientosur.info