Han är i ropet just nu. Björn af Kleen. För några år sedan tog han Sverige med storm när han skrev om adeln och fideikommissystemet i boken Jorden vi ärvde. Sedan 2017 är han DN:s korrespondent i Washington. Nu har hans reportage från Donald Trumps USA samlats i den mycket uppmärksammade boken Amerikaner.
Björn af Kleen anländer tio minuter innan han ska prata inför ett fullsatt Bokcafé Pilgatan i Umeå. Mötet är extrainsatt. Det ordinarie sker lite senare på kvällen. Båda evenemangen är slutsålda. Folk är uppenbart intresserade av vad som pågår i USA. Björn af Kleen är smickrad och lite förvånad över att folk är så nyfikna på boken, trots att stora delar av den redan har varit publicerade i DN. Men han tror att det beror på att många av de frågor som ställs i boken fortfarande är så aktuella nu när USA går in för ett nytt presidentval hösten 2020. Den gemensamma nämnaren för bokens reportage är nämligen den nuvarande presidenten, Donald Trump. Pilgatans Jan-Olov Carlsson undrar om det var ett medvetet val.
– Jag har fått frågan flera gånger om jag har ansträngt mig för att reportagen ska handla om Trump. Så känns det inte. Jag började vara korrespondent i Washington, D.C. i augusti 2017, då hade Trump varit president i ett halvår ungefär. Han hade tillträtt i januari samma år. Så mycket av det jag gör som korrespondent kretsar kring Trump, även om jag intervjuar författare eller personer som inte jobbar i politiken explicit så kommer nästan alla samtal in på Trump. Hela samhället i USA kretsar kring den här presidenten, antingen älskar man honom, eller avskyr honom, eller är skamsen, ledsen eller chockad över honom. Det är väldigt höga känslonivåer i det amerikanska samhället just nu och det känns aldrig forcerat att prata om Trump, säger Björn af Kleen som menar att samtalen om Trump inte bara handlar om politik:
– Han är president, bor i Vita huset och är som sådan den högsta politikern i USA. Men så mycket av det han gör och pratar om skär in i helt andra delar av det amerikanska samhället, den amerikanska historien, den amerikanska offentligheten. Jag tror att han gör mindre på politikens område och mer på väldigt många andra områden. Han ger sig ständigt in i olika gräl som rör rasism, eller segregation, eller klasskillnader, eller USA:s roll i världen. Som rör vad USA ska vara, vad en president ska vara, vad medierna ska vara. Han är väldigt skicklig på att hamna i centrum av olika frågor som rör det amerikanska samhället.
En av de mest intressanta sakerna med att vara korrespondent under Trumps presidentperiod, tycker Björn af Kleen är att man tvingas förhålla sig till delar av det amerikanska samhället på ett aktivt sätt:
– Slaveriet blir plötsligt väldigt levande för att han spekulerar så mycket i rasism och rasistiska myter. Man måste som korrespondent fråga sig: vad är egentligen USA? Vad har det varit? Vart är det på väg? Så även om Trump kan uppfattas som ytlig, så tvingas man ställa frågor om USA som oftast blir ganska djupgående. Det är väldigt intressant som gäst i USA att tvingas lära sig mycket om landet genom en aktuell situation.
Valdeltagandet är historiskt sett väldigt lågt i USA. I förra presidentvalet låg det på femtio procent. Det finns en utbredd politisk apati. Samtidigt tyder mycket på att valdeltagandet stiger under Trump.
– Andelen som röstade i mellanårsvalet i november, där man väljer kongressledamöter, var lika högt som det brukar vara i ett nationellt val. Det tyder på att Trump på ett sätt har stimulerat folk till att tänka och ge sig ut till valbåsen. Det är inte så att alla som inte röstar är ointresserade av politik, men man kan vara uppgiven. Röstlagarna är ganska stränga i USA och det kan vara svårt att få rösta. Om man har suttit i fängelse så kan det i vissa delstater vara omöjligt. Dessutom finns det ju ett aktivt program, framförallt från Republikanerna, för att se till så att folk får svårt att rösta. På olika sätt ritar man om röstdistrikten så att rösterna ska få mindre betydelse på lokalnivå.
I förordet till Amerikaner har Björn af Kleen en lite oväntad teori om varför Donald Trump har kunnat komma till makten. Han menar att det inte hade kunnat ske utan Expedition Robinson, den första dokusåpan i världen där människor röstade ut varandra i tv. En såpa som Sverige var först med att göra verklighet av. Samma teori framförde Patrick Radden Keefe i The New Yorker i december förra året.
– Trump var en uträknad person i det amerikanska samhället i slutet av 90-talet. Som affärsman hade han gjort ett antal konkurser och var bankrutt. Han var en driftkucku på skvallersidorna i Manhattans tidningar. Sedan startade en dokusåpa som heter The Apprentice, Lärlingen, där 16 personer tävlade om en plats i ett affärsimperium. Huvudrollsinnehavaren, den person som ledde detta affärsimperium, var Donald Trump, säger Björn af Kleen och berättar att The Apprentice-grundare, den brittiske producenten Mark Burnett, tidigare hade importerat Expedition Robinson till USA. Burnett döpte om serien till The Survivor, Överlevaren, och fick 125 miljoner amerikaner att titta på den, vilket är en tredjedel av USA:s befolkning. Sedan funderade han på hur han kunde bygga vidare på konceptet och kom på att han kunde flytta såpan från en öde ö till Manhattan:
– Där kan de här människorna få slåss om att överleva i Donald Trumps affärsimperium. The Apprentice förändrade bilden av Donald Trump. Han gick från att vara uträknad och fattig, till att se ut som en person som var förmögen och affärsmässigt handlingskraftig. En person som kunde se talang och som inte var rädd för att sparka folk som underpresterade. Hans signaturmening i det här programmet var ”You’re fired”. Du är sparkad.
När Donald Trump sedan bestämde sig för att ställa upp i presidentvalet 2016, använde han sig av den bild folk hade av honom från dokusåpans värld: den lyckade affärsmannen. Han hävdade att det behövdes en affärsman som kunde städa upp i politiken och göra den mer effektiv, som kunde göra upp med gammaldags byråkrati och peka ut rätt ministrar med hela handen.
– Mycket av detta kom från bilden av Trump i The Apprentice. Han fick själv idén: om jag nu kan återupprätta mitt rykte som affärsman via televisionen, varför kan jag då inte bli president via televisionen? Som president agerar han mycket med hjälp av tv. Han är i tv hela tiden, han gör utspel där och på Twitter som inte nödvändigtvis är sanna, men kan låta bra. Han sätter hela tiden igång olika debatter och fighter med sina motståndare och ger sina motståndare specifika namn, som Low Energy Bush. Han gör dem till dokusåpakaraktärer i sitt universum, ett universum som inte alls stämmer överens med verkligheten men som verkar verkligt, säger Björn af Kleen och beskriver hur stora delar av världens journalister och intellektuella försöker förstå utifrån vilket politiskt program som Donald Trump egentligen handlar, vad han har för plan, för ideologi. Själv tror han inte att det finns någon masterplan:
– Han agerar väldigt mycket i nuet och litar till sin instinkt. Hans bild av verkligheten just nu, kan vara väsensskild om några timmar. Det är väldigt förvirrande för alla inblandade, inte minst för oss som ska försöka rapportera om vad som är sant av det han säger, vad som är på väg att bli en ny lag eller en reform. Men han skiter i det. Han säger att det här gäller nu, om några timmar kan det gälla något annat. Han levererar båda utsagorna med lika stor övertygelse och det är det som är så konstigt med honom, han skäms aldrig.
Utöver allt annat märkligt med Donald Trump, grundar han mycket av sin politiska strategi på tv-tittande. Historiskt sett har presidenter börjat sina arbetsdagar tidigt på morgnarna. De har haft möte i ovala rummet vid sjutiden på morgonen eller ännu tidigare. Där har de fått en så kallad ”daily brief” av sina medarbetare. En genomgång där underrättelsestaben har satt samman information om säkerhetsläget i världen. Donald Trump gör inte så. Inte alls.
– Trump börjar sina dagar allt senare och har något som hans medarbetare har döpt till exekutiv tid. Under hela förmiddagarna har han exekutiv tid, vilket går ut på att han tittar på kopiösa mängder kabel-tv, twittrar och pratar med sina vänner i telefon. Ofta börjar han sina arbetsdagar formellt vid elvatiden. Men han går upp vid fem och tittar på Fox News, som är den största politiska kabel-kanalen, säger Björn af Kleen och berättar att Trump har en har väldigt nära relation till programledarna på morgonprogrammet Fox and Friends:
– Han tar väldigt starkt intryck av vad de säger. Om de för ut en poäng så twittrar han ofta om det och då blir de smickrade och säger titta: Trump twittrar om vad vi just sa. Då får folk ta del av det och Trump inspireras av det. Det är en ideologiproduktion som sker i symbios med en väldigt partisk tv-station som ägs av Rupert Murdoch, den australiensiske, 88-årige mogulen som kontrollerar kvällstidningarna i Storbritannien. På det sättet är det en ganska oroande administration att bevittna. Så mycket sker utanför själva den politiska staben, det sker mellan Trump och nya medier eller gamla uppdaterade medier.
Björn af Kleen tycker att det är svårt att säga vad som egentligen kommer ut ur den märkliga ideologiproduktionen:
– Är det politik eller propaganda? Är det sanning eller lögn? Är det underhållning? Det är ett slags mischmasch av allt detta, som det är svårt för en korrespondent att försöka bryta ner för att kunna visa för tidningsläsarna vad som faktiskt kommer att gälla.
Hur medierna ska förhålla sig till allt Trump gör, tycker Björn af Kleen är en svår och viktig diskussion.
– Det finns en tes som säger att vi i medierna var med om att tillsätta Donald Trump genom att ge honom så mycket uppmärksamhet inför förra valet och att vi kommer att göra samma sak igen inför nästa val. Folk klickar på honom, är intresserade av honom, det betyder att vi skriver mer om honom, att vi har bundit våra affärsmodeller vid honom. Jag tror att en del av den kritiken är legitim, säger han och menar samtidigt att Trump ju både har försökt och lyckats få igenom mycket av det han sade under valkampanjen:
– En av hans poänger var att han skulle utestänga muslimer från USA. Det har han nästan lyckats med. Han har infört ett inreseförbud för befolkningar från sex länder i Nordafrika och Mellanöstern. Muren mot Mexiko tjatade han om oavbrutet. Där har han inte varit lika framgångsrik, men han har försökt. Han stängde ju till exempel ned statsapparaten i sex veckor för att få igenom en budgetförhandling med kongressen om muren. Han sade också att han drastiskt skulle sänka skatterna, det har han gjort. Han sade att han skulle flytta ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem, det har han gjort. Han sade att han skulle lämna väldigt många internationella avtal och han har gjort allt för att reta upp alla sina allierade i Europa. Han har varit en provokatör i FN. På punkt efter punkt har han försökt göra det han sade under kampanjen.
Björn af Kleen tycker att det är intressant att se hur chockade också amerikaner är av Trump och det som händer. Hur okonventionellt det är att en person som sitter i Vita huset inte har som syfte att ena nationen, eller vara en positiv förebild för människor, utan tvärtom jobbar stenhårt för att splittra det amerikanska folket och inte håller sig för god för att bryta tabun utan istället försöker bryta tabu efter tabu. Detta i ett land där det fanns ett apartheidstyre fram tills för en generation sedan. Jim Crowlagarna, som förbjöd svarta och vita från att vara på samma platser, tillämpades så sent som på 50-talet:
– Nu har vi en person som sitter i Vita huset, som byggdes av slavar, och säger att mexikaner är våldtäktsmän, far ut mot svarta människor som protesterar mot rasism, och kallar afrikanska länder för ”shithole countries”. Många amerikaner är så ledsna och beklämda över det som sker. Det är det som slår mig oftast. Man måste kanske vara där för att känna varje dag hur allvarlig den här historien är och hur mycket det skadar tilltron till institutioner, till Vita huset, bland många människor. Och för att känna av splittringen mellan olika delar av landet, mellan människor, mellan grannar, mellan familjemedlemmar som inte kan acceptera att man kan ha så skilda idéer.
Är Amerikaner då en helt och hållet pessimistisk historia? Björn af Kleen tror att det går att läsa den på olika sätt:
– Det som många säger är naturligtvis negativt i bemärkelsen att man är oroad över vart landet är på väg och vad presidenten gör. Samtidigt visar boken på hur många personer, i medierna, vid universiteten, författare, demokratikämpar och aktivister, som tar detta på stort allvar och som berättar om vart man upplever att samhället är på väg.
Reportagebokens omslagsbild säger något om just detta. Björn af Kleen menar att den inte är ett ställningstagande, men det är svårt att inte se den som ett sådant. Bilden visar nämligen hur han, i en folkmassa, sträcker fram handen för att hälsa på den socialistiske presidentkandidaten Bernie Sanders:
– Det är framförallt en bra bild som visar hur jag försöker komma ut på fältet och prata med folk. Dessutom ville vi inte ha Trump på omslaget. Folk är trötta på det orangea håret. Men Bernie Sanders är ju fortfarande en huvudperson i den amerikanska vänstern och han verkar nu, trots att han närmar sig 80, vara beredd att försöka bli president 2020. Han har enormt stöd bland unga människor och vi kommer att få se mer av honom. Det vita håret istället för det orangea.
Text och foto:
Emma Lundström