På första maj demonstrerade jag med mina brorsbarn. Ett av dem hade ett plakat som han höll högt under hela demonstrationen. På plakatet stod det: ”Vi vill ha en fossilfri värld!”
Under talen stod han tätt intill mig och lyssnade mycket uppmärksamt. De handlade alla till stora delar om hur akut situationen är när det gäller klimatet och att det behövs en röd hållbar omställning nu. Mitt brorsbarn såg mycket allvarlig ut. Ord om att det gäller våra barns framtid landade tungt på hans små tunna axlar. Häromdagen sade han till sin farmor att de skulle undvika att köpa något i mataffären och istället spara pengar till att köpa solpaneler att sätta på ladutaket.
Han känner ett ansvar. Han är åtta år gammal.
Jag kände också ett ansvar när jag var åtta år gammal. Jag hade mycket inspiration hemifrån. Uppvuxen i en socialistisk familj som var med och startade miljögrupp, som försökte rädda våtmarker och startade pappersinsamling på 80-talet, som marscherade mot kärnkraft och hade besök av människor från andra delar av världen som också kämpade. Bland annat en urfolksledare från Kanada som försökte stoppa uranbrytning på sitt folks marker och människor som flytt diktaturen i Chile.
Ansvaret jag kände var också tungt och jag försökte göra mitt. En tid samlade jag allt skräp som turisterna lämnat nere på stranden i byn där jag växte upp. Framförallt plast. Det blev sopsäck efter sopsäck och till slut ohållbart för mina föräldrar att ta hand om.
Skillnaden mellan det ansvar jag kände och det ansvar som mitt brorsbarn känner är enormt. För mig fanns det en trygg vuxenvärld som gjorde något åt saken. Som inte gav upp och som verkade ta saker och ting på allvar. Undergångskänslan kom från en specifik plats, Tjernobyl, inte från en total klimatkollaps. Det kom larmrapporter, men inte larmrapporter om att stora delar av jordens arter håller på att dö ut, eller vetenskapliga artiklar om den globala uppvärmningens andra följder, som kollapsad matförsörjning, smältande isar vid polerna, klimatflyktingar, havsnivåhöjningar och kraftigt minskade skördar i Kina, Indien, Europa och USA.
Det var inte på den skalan än. Katastrofen inte så omfattande. Det var inte helt kört.
Mitt brorsbarn vet att USA:s president är knäpp och inte tror på klimatkrisen. Han vet att det är bråttom och att världens ledare inte gör det som behöver göras. Häromdagen frågade jag honom om han möjligen har fått lära sig låten Änglamark i skolan. Det hade han inte. Men Evert Taubes visa från 1971, som skrevs för att rädda Vindelälven, är högaktuell med sitt budskap om att rädda naturen från exploatering. Alla oroliga åttaåringar borde få lära sig den.
Jag minns att det hjälpte att sjunga den för att få nytt mod. Och nytt mod behövs det idag. Dagens åttaåringar behöver känna det. Dagens vuxna behöver agera på det. Framtiden kan inte läggas på små axlar. Den måste vi kräva genom organisering. Kräva av dem som har besluten i sina händer men vägrar se det brinnande huset som Greta Thunberg pratar om.
Ute sjunger koltrasten. Jag har hört den första göken. Tofsvipan knirpar och svalorna svirrar i skyn. Skogsduvorna kuttrar sitt karaktäristiska babbel och boar för sommaren. Men det är snustorrt i markerna och det är inte så lätt att njuta av våren med vetskapen om allt som håller på att gå åt helvete. Varje fågelsång blir en påminnelse om allt som håller på att försvinna. Varje ljuvlig doft av uppvärmd tall, jord och hav slår också an en ton av vemod och sorg.
Men det är inte dags att ge upp. Det är det aldrig. Inte så länge vi lever. Från mörkret stiga vi mot ljuset.
Jag vet i alla fall vad jag ska lära mina brorsbarn nu i maj: Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna …
Emma Lundström