EFF gick framåt på ANC:s bekostnad. Foto: DI SCOTT cc-by
▶ Valresultatet visar på minskat stöd för ANC
▶ Ökad ojämlikhet och utbredd frustration
▶ Kan sociala rörelser och vänsterkrafter fånga upp missnöjet?
KOMMENTAR
Den 8 maj gick Sydafrika till val för sjätte gången sedan apartheids avskaffande. För det hitintills regerande African National Congress (ANC) blev valet, trots ett bättre resultat än vad många förutspått, signifikativt för en pågående tillbakagång sedan Mandelas och Mbekis presidentskap, som kan sägas bero på ett utbrett missnöje med ANCs förda politik efter apartheids avskaffande.
Efter 1994 har ANC nämligen stått för en mer eller mindre nyliberal ekonomisk politik. Trots utländska investeringar och skapandet av en mindre svart medelklass har detta resulterat i enorma socioekonomiska klyftor: enligt Världsbanken är Sydafrika världens mest ojämlika land.
Förutom de spänningar som detta direkt medför så har det framför allt lett till tal om brutna löften. Under sin tid som motståndskraft formulerade ANC sig som ett tydligt socialistiskt alternativ, vars framtida styre skulle innebära genomgående avkolonisering medelst jordreform och nationalisering av gruvindustrin. Detta implementerades dock varken i 1994 års konstitution eller i de senare årens förda politik: apartheid avskaffades snarare enbart i juridisk mening. Valet att prioritera utländska investerare framför radikal fördelningspolitik medförde istället en fördjupning av klass- och rasmässiga klyftor som etablerats under apartheidregimen. I kombination med att ANC sedan Mandela företrätt rasmässig kompromisspolitik så har detta skapat en bild av ANC som oförmögna att färdigställa den avkoloniseringsprocess de givits mandat att genomföra.
Valet av Jacob Zuma som president 2007 sågs av vissa som en vänstersväng för ANC, men anses nu som startskottet för intensifierad korruption. Zumas band till betydande kapitalistfamiljer, liksom en vana att tillsätta partifunktionärer på höga poster i statliga organ, skapade en bild av ANC som maktfullkomlig koloss. Korruptionsanklagelser, samt upprepade våldtäktsanklagelser, ledde senare till Zumas avgång och Cyril Ramaphosas tillträde i slutet av 2017. Ramaphosa har sedan dess försökt stävja missnöjet genom en rad reformer och utspel: han bytte ut kabinettmedlemmar anklagade för korruption, fick till stånd en konstitutionsförändring som möjliggör expropriering av mark utan kompensation, men har även anklagats för främlingsfientliga uttalanden.
Socialt missnöje och frustration kan dock ges en mängd olika politiska uttryck. I det stora och brokiga sydafrikanska samhället har detta inneburit att missnöjet givit upphov till flertalet sociala och politiska fenomen.
Bland annat så har omfattande så kallade ”service delivery protests”, det vill säga icke-partipolitiska protester mot fattigdom, segregation och bristande service, blivit ett samhällsfenomen i Sydafrika. Även studentrörelser har uppvisat betydande aktivitet under den gångna mandatperioden: rörelser som #RhodesMustFall och #FeesMustFall krävde initialt radikal avkolonisering av Sydafrikas högre utbildning, för att sedan fokusera på universitetsavgifterna, och orsakade stor uppståndelse. Likaså har delar av fackföreningsrörelsen uttryckt frustration med sina tidigare allierade i ANC. Bland annat blev fackföreningen NUMSA, med cirka 400 000 medlemmar, uteslutna ur ANC-knutna COSATU i slutet av 2014. Därtill bildades det socialistiska fackföreningsnätverket SAFTU i slutet av 2017, med 800 000 medlemmar.
Missnöjet har dock även givit upphov till omfattande våld riktat mot invandrare från övriga Afrika. Med en retorik som liknar samtida europeisk högernationalism anses dessa bära ansvar för arbetslöshet, kriminalitet och rådande förhållanden.
Hur har då missnöjet faktiskt påverkat valresultatet? Framför allt så har det inneburit framgång för Economic Freedom Fighters (EFF), som huvudsakligen mobiliserat yngre väljare ur den svarta majoriteten. Med röda baskrar och referenser till Sankara, Fanon och Biko utgör EFF ett radikalt populistiskt alternativ som vill färdigställa den avkoloniseringsprocess som ANC anses misslyckats med. Således har de heller inte varit helt okontroversiella. Med sin konfrontativa anti-kapitalistiska och pan-afrikanistiska retorik har EFF anklagats för hets mot vita och indier och har även beskyllts för hot mot journalister.
Det är värt att notera att det är just EFF som skördat framgångar i kölvattnet av ANCs tillbakagång snarare än dominerande oppositionspartiet Democratic Alliance (DA), vars stöd istället sjunkit. Detta kan tros bero på att partiet från början saknar stöd från den svarta befolkningen, dvs. de som i störst skala bryter med ANC. Därtill anses partiet bära ansvar för vatten- och elektricitetskriserna i Western Cape-regionen.
Utöver detta så kan det utbredda missnöjet tänkas ha bidragit till det relativt låga valdeltagandet, som sjunkit från 73 till 66 procent sedan 2014. En stor del av missnöjet ges ingen faktisk politisk form, utan blir istället till apati då realistiska alternativ anses saknas.
Detta kan också tänkas som en del av svaret till varför missnöjet faktiskt inte påverkat valresultatet ännu mer. En annan del av svaret har att göra med ANCs centrala position inom den etablerade berättelsen om Sydafrikas demokratisering. Framför allt inom de äldre åldersgrupper som faktiskt upplevt apartheidförtrycket finns en stark lojalitet med partiet. Det är således snarare yngre generationer, s.k. ”born frees”, som tycks kunna se bortom dominerande narrativ och istället rikta politiskt motstånd mot ANC.
Inför nästa mandatperiod kan således en mängd intressanta politiska processer komma att iscensättas. Kommer ANC att kunna återskapa förtroende? Hur kommer löftet om jordreform påverka den sydafrikanska ekonomin och ANCs ställning? Kan den forna mandatperiodens rörelseinitiativ komma att artikuleras som ett brett politiskt initiativ?
Svaren på dessa frågor är betydelsefulla då situationen i Sydafrika kan sägas reflektera ett bredare mönster gällande för den post-koloniala världen i stort: ett utbrett tvivel på styrande partiers vilja och förmåga att demontera koloniala ojämlikhetsmönster, vilket leder fram till utbredda protester, framför allt från yngre befolkningsgrupper.
Sydafrikas position som ”protest capital of the world” innebär därtill en ledande ställning i hur sociala och politiska proteströrelser artikuleras världen över. Hur denna intressanta politiska utveckling fortskrider i Sydafrika kan därmed eventuellt ses som en fingervisning på hur problematiken kan komma att utvecklas i den post-koloniala världen i stort framöver.
Ludvig Sunnemark
