Foto: Andrea Avezzù
Internationalen besökte den 58:e Konstbiennalen i Venedig när den öppnade i helgen. Mycket av konsten på årets biennal handlar om klimatförändringar, konst som fördjupar förståelsen av vad det är att vara människa i relation till vår livsmiljö. Men på plats i Venedig är det svårt att inte se också konstturismens baksida. Jeff Werner ser i ett av de utställda verken en symbolisk spegelbild av oss som konsumerar Venedig och planeten till döds.
I helgen som gick öppnade Venedigbiennalen portarna för 58:e gången. Sedan 1895 visar den det senaste inom samtidskonsten. Över 600 000 människor beräknas besöka årets utställning fram till att den stänger 24 november. Det imponerande besöksantalet måste sägas ligga i linje med EU:s mål att öka turismen. Det gäller inte bara att locka resenärer från andra delar av jordklotet utan väl så mycket om att få den egna befolkningen att resa mer inom Europa. Det är bra för ekonomin och ökar BNP att italienare turistar i Sverige och svenskar i Italien. Och ett sätt att stimulera turism, särskilt storstadsturism, är konst. Årligen lär mer än en kvarts miljard människor besöka konstutställningar och museibesök tillhör det som placerar sig högst på listan över vad turister ägnar sig åt där det inte finns några badstränder.
Foto: Andrej Vasilenko
Det har givetvis sina poänger att se andra delar av världen än den egna torvan. Och konst kan fördjupa förståelsen av vad det är att vara människa. Men på plats i Venedig är det svårt att inte se också konstturismens baksidor. Staden liknar alltmer en kuliss eller ett nöjesfält, om än med en makalös patina. I takt med ökande turism har venetianarna flytt staden. Lägenheter har förvandlats till permanenta Airbnbs och palatsen står tomma när de inte hyrs ut för events eller används några dagar om året av de superrika. Stora delar av den arbetande befolkningen har flyttat till Mestre på fastlandet. Invånarantalet i de delar av Venedig som ligger på öar ute i lagunen har minskat dramatiskt från över 200 000 i början på 1950-talet till färre än 60 000 idag. Staden är också drabbad av klimatförändringarna och håller bokstavligen på att sjunka i havet samtidigt som lyxkryssarna ute på redden bränner smutsig diesel.
Mycket av konsten på årets biennal handlar om klimatförändringar. Och om andra av vår tids brännande frågor, som rasism och nazism, våld och migration. Ett hedersomnämnande gick till den mexikanska konstnären Teresa Margolles som låtit flytta en del av en mur från gränsstaden Juárez till Venedig. Betongen med graffiti och kulhål från avrättningar, krönt av taggtråd, är en påminnelse om en brutal värld, men också en kommentar till Donald Trumps naiva tro på murar som skydd. I ett annat rum skallrar glasrutor från Juárez till det inspelade ljudet av stadens järnväg. Rutorna är fyllda med efterlysningar av försvunna flickor, huvudsakligen arbetare och studenter.
Margolles gör konst som inte kan köpas, vare sig bokstavligen eller symboliskt. Som utställning har emellertid Venedigbiennalen under senare år blivit alltmer lik en konstmässa. En plats där de förmögna skramlar omkring under vernissagedagarna och där galleristerna placerar ut värdar i salarna för att fånga in potentiella kunder. Säljbara konstverk, främst målningar och skulpturer, har som följd av detta fått en framskjuten plats på årets biennal.
Priset som bästa paviljong gick välförtjänt till Litauen för en uppsättning av operan Sun & Sea. I kön till paviljongen protesterades det åt besuttna som köpt sig företräde. ”God morgon fattiglappar” hojtar en italiensk journalist bredvid mig åt ett juvelprytt sällskap som släpps förbi kön. Det stannar dock inte länge och vi andra leds så småningom också upp på en balkong ovanför en sandstrand där sångarna ligger på badhanddukar. Under den timslånga föreställningen möter publiken olika livsöden. En sjunger ut sin frustration över hundskit och loppor på stranden. Några andra spelar badminton, löser korsord eller fingrar med sina mobiler. Det som i förstone mest tycks komiskt får med tiden en alltmer dystopisk ton. Det är världens undergång vi betraktar. En mor vill visa sin son Stora barriärrevet innan det bleknar bort och dör. Två tonåringar sjunger en duett om en öde planet utan bin, fåglar och djur. Men med hjälp av 3D-skrivare ska det nog gå att printa ut nya korallrev, hoppas de. Och nya djur. I ett avslutande körstycke beskrivs hur havsdöden kommer semesterfirarna in på själva kroppen. Havet är mer färggrant än någonsin men algblomningen kletar fast i badkläderna.
Människorna på stranden ser sig inte som en del av problemet. De är en symbolisk spegelbild av oss på läktarna som konsumerar Venedig och planeten till döds. Kanske är det så här undergången kommer att se ut: inte som en dramatisk Hollywoodexplosion utan som en loj vistelse på stranden? Undergången som ”business as usual”, och ett plus i BNP-statistiken.
Jeff Werner
SUN & SEA
Operan Sun & Sea är skapad av Rugilė Barzdžiukaitė, Vaiva Grainytė och Lina Lapelytė. Den visas varje lördag kl 10-18 i Litauens paviljong fram till 31 oktober. Övriga dagar kan en ljudupptagning av operan höras i scenrummet. Den som vill delta som statist får ta med egen handduk och måste vistas på stranden i minst 3 timmar. Adress: Marina Militare, Fondamenta Case Nuove 2738c, Calle de la Celestia, Castello.