New Zeeland First heter det högerpopulistiska och invandringsfientliga partiet som Jacinda Arderns nyzeeländska Labour samregerar med. Det är ett parti som vill se minskad invandring, vill utvisa migranter som inte anses följa “nyzeeländska värderingar” och har företrädare som Richard Prosser som kallar muslimer för “troglodyter och barbarer”. Jacinda Ardern själv har ännu inte infriat sina löften om en hårdare invandringspolitik från valrörelsen 2017.
Det stämmer att Nya Zeeland inte har en stramare asylpolitik än vi fått här hemma i Sverige och att NZ First är ett mindre extremt parti än Sverigedemokraterna och många europeiska nationalistpartier. Men det går inte att blunda för att det liksom på vår kontinent pågår en högerpopulistisk våg där rasistiska krafter vinner insteg i maktens boningar vilket i sin tur influerar redan etablerade politiker och opinionsbildare.
Dådet i moskén i Christchurch sker alltså inte som en enskild händelse separerad från rasismens vardagliga och politiska uttryck. Den är liksom attentatet mot muslimer i Quebec 2017, bilterrorn mot ramadan-firare i brittiska Finsbury Park samma år eller de återkommande brandattentaten mot svenska moskéer den yttersta konsekvensen av muslimhatet.
När Jacinda Ardern säger “det här är inte vi” lämnar det därför en bitter eftersmak. Det är ett sätt att uttrycka avståndstagande som inte implicerar regeringens egen flört med rasismen och massmediernas opportunism kring ämnen som flyktingar och Islam. 74 år efter befrielsen av Auschwitz är det lyckligtvis inte längre klädsamt att angripa närvaron av judiskt religiöst liv i offentligheten. De som ändå gör det fördöms unisont av det breda samhället eftersom vi vet vad hatet kan leda till (sprickor i anständigheten post-Trump föranleder tyvärr oro även här). Men att angripa rätten att bära hijab, utmåla böneutrop som uttryck för “extremism” och “hedersförtryck” samt varna för islamistisk infiltration varje gång en troende muslim tar plats?
Vill vi inte begripa vad ett uppskruvat offentligt samtal också kring en religiös minoritet som muslimer i Sverige idag leder till? Vi behöver ställa frågorna till rörelser och personer som opportunistiskt bygger valframgångar, kändisskap och karriärer på att dreva mot muslimer och Islam.
Tänker Ebba Busch Thor på konsekvenserna innan hon hetsar mot en moské i Växjö och benämner det mest basala i religionen, trosbekännelsen, som uttryck för muslimska dominanssträvanden? Tänker Per Gudmundsson, Alice Teodorescou eller Hanif Bali? Uppenbarligen inte.
Vi har ett samhälle där opinionsbildning styrs av annonsintäkter och snabba klick, simpel populism är politisk hårdvaluta och likes bygger varumärken. Liksom det finns pengar och makt i krig och olja, finns det även det i att få blodet att koka hos köksbordsrasisterna. Framförallt håller utbredningen av sådan identitetspolitik effektivt borta alla frågor om extrema klyftor, privatiseringar och miljöhot – ja, politik i någon substantiell mening överhuvudtaget. Det splittrar arbetarklassen och döljer sådant som att 15 familjer i Sverige äger 4 900 miljarder kronor i aktier.
Den monumentala kraft som sliter sönder vårt samhälle och begränsar och förkortar liv i massiv skala är inte det påstådda hotet från Islam. Det är den ekonomiska terrorismen. Den som leder till att miljoner småbarn dör årligen innan de ens nått en ålder på fem år, den som härjar i Jemen och hotar miljoner med svält och sjukdomar.
Framförallt är det den ekonomiska terrorismen som hotar hela planetens framtid. Noam Chomsky har fullständigt rätt när han säger att Donald Trump är farligare för planeten än Daesh. Framförallt ska vi komma ihåg oljebolagen, vapenindustrin och säkerhetsföretagen som orsakat krisen i Irak och skapat den häxbrygd ur vilken Daesh stigit.
Vi de miljonerna bland fredsrörelserna, vänsterrörelserna och alla andra som motsatte oss invasionen av Irak och högljutt varnade för konsekvenserna är de som gjort allra mest för att försöka hindra en spiral av militär aggression och bestialisk terror. Vi varnade för vilka politiska krafter hetsen mot muslimer efter 9/11 lösgör i efterkrigstidens Europa. Men vad gjorde de etablerade? De hyllade kriget som en förlösande demokratisk kraft mot barbariet representerat av “de andra”.
När våldet spred sig bortom er kontroll tog ni det som intäkt att ni hade haft rätt om “barbarerna”. Ni påstod att invandringen, moskéerna och er egen friskolereform som öppnat för religiösa skolor är förklaringen bakom jihadterrorismens framväxt. Er egen roll har ni alltid förnekat, på samma sätt som ni avfärdat att högerterrorismen ens har några rötter bortom påstådda psykiska störningar och privata trauman hos gärningsmannen själv.
Efter attentatet i Nya Zeeland är det föga förvånande samma visa. Politikerna ger kondoleanser utan att nämna rasismen och måste i samma andetag påminna om jihadismens och ”vänsterextremismens” illdåd.
Rasismen måste alltid ignoreras, förminskas och relativiseras. Tonåringen som ständigt stoppas och visiteras, kvinnan i hijab som nekas anställning och flyktingen som avlider i väntan på ett permanent uppehållstillstånd och en hjärttransplantation; hur exakt tänker ni att de får ro av beskedet att ni minsann också arbetar mot jihadism och stalinism? Rasism är ett problem som för en gångs skull måste kunna adresseras specifikt och åtgärdas enskilt utan att dra in orelaterade fenomen.
Tänk om alla diskussioner om sexism alltid skulle efterföljas av haranger mot sionism, hindunationalism och maoism? Vilken kvinna skulle inte betrakta det som ett billigt försök att byta ämne och dribbla bort såväl analys som konkreta åtgärder?
Någon gång måste elitpolitikerna försöka lära sig att förstå skillnaden mellan hårda politiska motsättningar och hur det känns att bli utpekad för var ens föräldrar är födda eller vilken hudfärg man har. Det är en känsla av enorm orättvisa och maktlöshet att bli dömd för saker man inte på något vis kan påverka. Du känner dig utlämnad och värnlös eftersom du inte ens kan skydda dig genom att vara tyst eller dölja den du är.
Det är något helt annat än att få höra hård och arg kritik över ditt val av parti eller dina åsikter. Jag som rasifierad vänsterperson vet det. Jag kan ta hård kritik av mina politiska åsikter och val. Om den stämmer kan jag ta till mig av den och ändra uppfattning i sakfrågor.
Om den är orättvis kan jag borsta av mig den. Men angrepp som riktar in sig på ens hårfärg, var man är född eller ens familj kan orsaka ärr som aldrig går bort. Det behöver inte ske ofta. En sådan händelse kan leva kvar under lång tid. Det förstod redan Olof Palme. Jag tror inte Stefan Löfven gör det. Jag tror faktiskt han inte är ensam om det.
Arash Gelichkan
