Ledaren # 46 2018
▶ Tro inte på de vackra orden
▶ Hyckleri är aldrig progressivt
▶ Omfamna systemkritiken istället
Framför slottet står på onsdagen en handfull högerungdomar och skanderar ”frihet, kärlek, kapitalism”. Vad de protesterar emot? Att Centerpartiet och Liberalerna röstat ned Ulf Kristerssons försök att bilda regering så klart! Frihet, kärlek och kapitalism fås numera bara med stöd av Sverigedemokraterna. Enligt Göteborgs-Postens ledarredaktion, densamma som efter valet deklarerade att Löfven nu stod inför en antisocialistisk majoritet, deklarerar nu istället att C och L har blivit socialdemokrater. Jan Björklund å andra sidan motiverade sitt partis ställningstagande med ett värdeladdat tal om liberalismen och allt som ideologin liberalism skapat i världen: ”Individuell frihet, social välfärd, rättssamhälle, fri ekonomi, tolerans och jämställdhet och den högsta ekonomiska och materiella levnadsstandard som människor har upplevt.” Framsteg som nu är hotade av högernationalismen och som Liberalerna tänker hålla stånd emot. Lika kraftigt som partiet tänker hålla stånd mot Vänsterpartiet och dess extremism.
Vi lämnar tillfälligt frågan om vad det säger om ens politiska kompass när man inte kan se skillnad på välfärdsreformer och rasistisk nationalism. Att Liberaler och Centerpartister vägrar anpassa sig till det högerauktoritära tonläget är förstås ändå en lättnad. Att Alliansen spricker skall vi glädjas över – men för att det stoppar upp den totala glidningen och splittrar högern. Inte för att det gör en del av högern till en del av oss.
När nu alltfler utropar en ny blockuppdelning i politiken med ett tydligt liberalt mittenblock och ett konservativt högerblock innebär inte detta en förskjutning åt mitten i den ekonomiska politiken. Tvärtom innebär det en förstärkning av den nyliberala ångvält som dragit över samhället de senaste fyrtio åren. Även om det potentiellt råder en motsättning mellan teknokratisk ekonomipolitik av Macronskt snitt och en mer ”folkligt” drag-under-galoscherna-populistism av typen som den italienska regeringen vill driva igenom till EU-styrets förskräckelse, så råder det ingen tvekan om att båda har sin förankring i sänkta skatter, utförsäljningar, avregleringar och ett allmänt försvagande av allt det vi kallar för samhälle.
För vänstern är det livsavgörande att inte hemfalla till att betrakta liberaler som allierade för att de har fina tankar om demokrati och yttrandefrihet. Det är nämligen deras politiska projekt som försatt oss i dagens läge. Överallt där den radikala högern har gått framåt har manegen krattats, inte först och främst av politiker som anpassat sin retorik till rasisterna, utan av socialdemokrater, gröna och liberaler som tryckt ihop sig i det så kallade mitten. De som talat om demokrati men undergrävt och urholkat densamma för att ge plats åt marknaden. De som tagit ställning mot auktoritära värden, men genomdrivit nedskärningar med auktoritära medel. Visst gör det skillnad huruvida en politiker skryter om murarna han bygger, men huvudfrågan är faktiskt murarna som byggs. Hyckleri kan aldrig vara progressivt. Att välja mellan Clinton och Trump eller Macron och Le Pen är som att försöka välja mellan orsak och verkan. Det går bara om du lämnar den materiella verkligheten och endast ser till signalord och idéer.
Så naiv är förstås inte ens Jan Björklund. Bakom hans idealism finns ett krassare spel som syftar till att brännmärka all politik som luktar vänster. Då gäller det att inte anpassa sig och stödja vilken politik som helst som blockerar nationalisterna. För missnöjet under nyliberalismen kommer fortsätta växa, likaså frustrationen över bristen på politiska alternativ. Det är lättare än på hundra år att vara systemkritisk.
