Författaren Gunnela Björk dök ned i Kata Dalström för fyra år sedan. En riktig djupdykning. Resultatet blev en hyllad bok om den socialistiska agitatorns liv och den tid hon levde i. En tid av enorma förändringar. Då Sverige gick från att vara ett ståndssamhälle till att bli ett klassamhälle. Från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. En tid som i mångt och mycket präglades av en växande arbetarrörelse. En rörelse som Kata Dalström gjorde till sin livsuppgift att göda med näring.
När ett samhälle genomgår kraftiga förändringar ifrågasätts plötsligt allting. Nya tankar väcks. Så var det kring 1880 och några årtionden framåt. Det är den tiden som Gunnela Björk har gett sig i kast med. När hon i våras stod inför ett fullsatt Bokcafé Pilgatan i Umeå och pratade om sin bok, Kata Dalström: Agitatorn som gick sin egen väg, var det just detta hon tog fasta på: att det som tidigare hade varit givet blev ifrågasatt. Alltifrån monarkins och kyrkans enorma makt, till arbetsgivarnas. Varför medborgarrätt inte bara hette pengar utan också kön. Varför fri kärlek och preventivmedel skulle behöva vara så upprörande.
Kata Dalström var en av alla de människor som fångades av tidens anda. Av tanken på att samhället skulle kunna se ut på ett helt annat sätt. Men till skillnad från många andra drömde hon inte bara om ett annat samhälle, menar Gunnela Björk, hon gjorde också allt för att förverkliga de drömmarna.
Kata Dalström föddes som Anna Maria Catharina Carlberg i Småland år 1858. Familjen var fin och förmögen. Hon växte upp i Bångbro utanför gruvsamhället Nya Kopparberg, där pappan var framgångsrik disponent. Mamman var mycket ung och ofta deprimerad. Hon orkade inte med dottern som därför fick en ”fri uppfostran”. Hon sprang helt enkelt vind för våg. Blev obändig, förklarar Gunnela Björk:
– När man försökte få ordning på henne genom att skicka henne till den fina flickskolan i Örebro slutade det med att hon blev relegerad för att hon var en ”fara för den allmänna friden och moralen”. Det skulle hon ju fortsätta att vara för resten av livet, kan vi säga som har facit i hand.
Efter flickskolan kom Kata hem till Kopparberg. Hon var 14 år gammal men orsakade genast skandal. Hon blev nämligen kär i en nio år äldre arbetargrabb. Kärlekshistorien upptäcks och arbetaren fick sparken. Han fick lämna orten. Kata skickades till Stockholm:
– Hon kom tillbaka efter ett par år och det var inte roligare då än det var när hon for. Så vad gör man? Man blir kär.
Den här gången var det i en löjtnant. Men när de skulle förlova sig kom hon på att hon inte alls var kär i honom utan i en 21 år äldre järnvägsingenjör. Denne man, Gustaf Dalström, friade hon till. Han tackade ja och bröt en annan förlovning. De hade bråttom att gifta sig. Katas mage växte.
Gunnela Björk berättar att paret flyttade runt i ungefär 15 års tid innan de slog sig ned i Stockholm. De hann bland annat bo i Hultsfred, på Gotland och på en gård i Småland. Samtidigt fick de sex barn i rasande fart. Ändå hade Kata gett ut flera barn- och ungdomsböcker om nordisk och grekisk mytologi när de till slut slog sig ned i Stockholm 1893. Hon hade också hängt med i den dagspolitiska debatten och var insatt i sådana brännheta frågor som till exempel den om gift kvinnas äganderätt. Hon var också aktiv i utilistiska sällskapet som ifrågasatte religion. Där var även Hjalmar Branting medlem.
Dessutom var hon med i utkanten av den nya borgerliga kvinnorörelsen. Hon skrev artiklar i Aftonbladet och Idun och arbetade med välgörenhet. I likhet med många andra människor i samtiden hade hon sett industrialiseringens och urbaniseringens fruktansvärda pris, menar Gunnela Björk:
– Här är ett samhälle där klyftorna är gigantiska och där fattigdomen och nöden är mycket stor. Ungar far illa, prostitutionen breder ut sig. Den sociala frågan är stor och viktig och diskuteras av alla, men man har helt olika åsikter om vad som är frågans lösning.
Kata Dalström diskuterade saken med människor som Hjalmar Branting och Ellen Key, som gjorde stort intryck på henne. Ellen Key bjöd in Kata till ett sällskap som kallades Tolfterna. Tolfterna arbetade för att försöka dämpa klassmotsättningarna och få människor att förstå varandra och mötas över klassgränserna. Gunnela Björk berättar hur sällskapet samlades någon gång i månaden. Det var fackligt och politiskt aktiva, bildningstörstande arbetarkvinnor blandat med liberala kvinnor från borgarklassen. De diskuterade olika ämnen och försökte ha en jämlik dialog, även om det var svårt.
Gunnela Björk på Bokcafé Pilgatan i Umeå. Till vänster om henne är ett porträtt av Kata Dalström i utställningen Dagens dam. Foto: Emma Lundström
– Många arbeterskor har i efterhand vittnat om hur viktiga de här träffarna var för självförtroendet, säger Gunnela Björk och tillägger att Kata Dalström knöt nära kontakter med flera av de fackligt och politiskt aktiva kvinnorna. Hon beställde också relevant litteratur från Tyskland eftersom det fanns väldigt lite svenskt material om socialism och socialdemokrati.
Efter flera års funderingar meddelade hon sin mycket konservative make att hon tänkte bli medlem i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Gunnela Björk menar att det kanske inte låter särskilt upprörande i våra öron. Men det var inte fråga om Socialdemokraterna av idag. Det rör sig om ett upprorsparti:
– Man får komma ihåg att partiet då bara hade fem år på nacken och var ett parti som ville störta det gamla i gruset och avskaffa kapitalismen. Ett parti som ville se till att arbetarna fick makten i samhället, visserligen med hjälp av allmän och lika rösträtt. För den tiden var det oerhört upprörande att en bättre beställd kvinna gav sig in i det sällskapet. Gustaf blev galen av ilska. Barnen blev trakasserade. Släkten tog avstånd. Hon fick aldrig mer bra kontakt med sina två systrar och många vänner försvann.
Men Kata Dalström fick nya vänner.
Det socialdemokratiska partiet bekämpades med alla till buds stående medel av det etablerade samhället. Rättsväsendet gjorde allt för att åtala arbetarnas företrädare och sätta dem i fängelset. I kyrkan fick församlingsmedlemmarna höra att de skulle akta sig för ”det socialistiska giftet”, annars kom de inte till himlen. Men Kata Dalström hade, trots allt detta, kommit fram till att ”det bästa hon kunde göra för mänskligheten var att gå med i partiet och lägga sina krafter på att arbeta i partiet”.
Hon anslöt sig till Stockholms allmänna kvinnoklubb – som hade startat ett par år tidigare – och blev klubbens flitigaste föreläsare. För även om många av männen i det unga partiet var högutbildade, så var det få av kvinnorna som hade någon vidare utbildning. Kata hade inte tagit studenten, men hon hade läst för guvernanter, kunde några främmande språk och hade läst många böcker. Dessutom var hon orädd:
– Hon drog sig inte för att ställa sig upp och hålla tal, eller bjuda motstånd mot en arbetsgivare som vill krossa en nyligen bildad kvinnlig fackförening, förklarar Gunnela Björk och berättar att Kata blev mycket användbar i Kvinnoklubben, liksom även i Kvinnornas fackförbund, som fanns en kortare period i slutet av 1800-talet. Att organisera kvinnor fackligt ansågs av många vara en av de viktigaste frågorna vid den här tiden eftersom kvinnorna slet förfärligt ont på sina jobb. Dessutom for familjerna illa eftersom männen blev utkonkurrerade av kvinnor med låga löner.
Samtidigt som hon agiterade för arbetarkvinnorna stod Kata Dalström kvar med en fot i det borgerliga familjelivet. Hon hade fått ett sjunde barn, semestrade i skärgården om somrarna och diskuterade med August Strindberg som bodde i huset bredvid.
Men det socialdemokratiska partiet var på frammarsch och 1900 blev hon invald i partistyrelsen. Partiet har just omorganiserat sig så att det fanns en styrelse på 17 personer för hela landet. Kata Dalström blev en av fem i det verkställande utskottet som skulle leda partiets dagliga arbete. Nu började hennes liv som kringresande agitator på allvar. Fram till sin död 1923 skulle hon vara på resande fot i månader i sträck, året om. Gunnela Björk tror att detta flackande liv i hög grad berodde på att Kata var en besvärlig person i det verkställande utskottet. En person som inte höll tyst om hon hade kritik att framföra:
– Man kan läsa hennes brev till Hjalmar Branting. Han blir ständigt utskälld för att han inte gör tillräckligt, för att han har en högerlinje i olika frågor och för att han inte är ute som hon och agiterar.
Kata positionerade sig tidigt som en vänsteroppositionell inom partiet. Hon teg inte i församlingen och det ledde till många konflikter. Genom att skicka ut den bångstyriga kvinnan på vägarna, tyckte kanske de resterande fyra personerna i det verkställande utskottet – samtliga män – att de gjort sig av med ett besvärligt element. Men även om Kata kom att missa många möten i utskottet, var det hon som kom att prägla stora delar av arbetarrörelsens tankar runtom i landet. Det var ju hon som mötte vanliga människor och samtalade med dem.
Förutom partiet var det många fackföreningar som engagerade Kata Dalström. Textilarbetarförbundet var en av hennes främsta arbetsgivare under många år. Men hon var aldrig heltidsanställd agitator, hon ville vara fri och ta uppdrag som passade henne, förklarar Gunnel Björk. Hon ville inte heller bara vara kvinnornas agitator. Ville inte bli instängd i ett fack. Vad hon ville var att diskutera politik till långt in på nätterna. Och just detta var oerhört viktigt under den här perioden när det knappt fanns fungerande postgång. Att sprida budskapet om vad socialismen och facket egentligen var för någonting hängde på att folk möttes och talade med varandra. Gunnela Björk menar att det kanske är något som dagens socialdemokrati och fackföreningsrörelse borde titta närmare på. Agitatorerna blev ju avgörande för partiets framgångar:
– Kata, som dittills i livet har varit lite fel, inte riktigt passat in i de sammanhang där hon befunnit sig, hon är nu på precis rätt plats i livet. Hon älskar dessa vådliga resor, helst norrut. Hon älskar att stå i centrum, att ha hundratals människor framför sig, varav naturligtvis många var hennes motståndare. Där kommer prästerna och arbetsgivarrepresentanterna, där kommer de från de gula fackföreningarna och andra som tycker att det hon säger är förfärligt. Det blir debatter, diskussioner, munhuggning. Repliker slängs fram och tillbaka. Hon får skratten på sin sida och lyckas ofta avgå med någon slags seger.
Varför blir hon då så populär? Gunnela Björk har idéer om det också:
– Hon är en mogen kvinna i 40-årsåldern som kommer från överklassen och har stigit ned till folket. Ibland ganska grov i munnen. Snabb i replikerna. Och hon brinner för det hon talar om.
Dessutom var de människor som organiserade sig fackligt vid den här tiden väldigt utsatta. Vare sig de gjorde det i Burträsk eller i Ockelbo. Att Kata Dalström tog sig hela vägen från partiets centrum och ut till dess periferi – till de små orterna, långt från allfartsvägarna – och inte bara talade till människorna där, utan också med dem, var avgörande. Kata berättade om det som hände centralt, men ville också höra vad som skedde på den plats hon besökte. Kunskaper som hon sedan tog med sig till Stockholm.
– Hennes brev är fantastiska rapporter om läget ute i landet och vad människor tycker. Hon är en väldigt viktig kommunikationskanal. Får människor att känna sig som en del av en stor internationell rörelse, säger Gunnel Björk och menar att det förstås var väldigt uppmuntrande för dem som satt i en liten håla och försökte få en arbetarkommun att fungera, eller försökte ta kampen mot en arbetsgivare, eller bilda en kvinnoklubb.
Gunnela Björk kallar Kata Dalström för agitatorn med hjärtat på tungan:
– Hon är en människa som kysser och slår ihjäl med samma varma själ. Hon är fantastiskt lojal och ställer upp i alla lägen för sina vänner, men en pain in the ass för sina ovänner och de som hon tycker går fel väg i partiet.
Den vänsteropposition som Kata tillhörde fick snart sitt starkaste fäste i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Där var mest unga män, som Zäta Höglund och Fredrik Ström. Med dem trivdes den medelålders agitatorn mycket bra. De var väldigt radikala och hade stora fester där retoriken flödade lika ymnigt som alkoholen. Hon blev förälskad i yngre män och det redan krisande äktenskapet knakade betänkligt i fogarna. Kata hade ärvt både sina föräldrar, men Gustaf lyckades sätta sprätt på alla pengarna och gick i konkurs minst tre gånger innan han dog 1906. Då var flera barn fortfarande ekonomiskt beroende av Kata och agitationen blev familjens levebröd. Bara två veckor efter Gustafs begravning drog hon upp längs kusten och besöker alla sågverkssamhällen.
1908 vände konjunkturen och det blev arbetarköparnas marknad. Storstrejken 1909 blev en katastrof för arbetarrörelsen och hälften av de fackliga medlemmarna försvann eftersom de utsattes hårda repressalier. Händelseutvecklingen fick Kata Dalströms inställning till preventivmedelspropaganda att ändras. Dittills hade hon inte tyckt att arbetarrörelsen skulle sätta frågan på dagordningen. Nu begrep hon att för en arbetarfamilj med många barn så kunde valet stå mellan att fortsätta strejka och att få mat på bordet. Senare fick hon ett rykte om sig att vara preventivmedelspropagandist, men Gunnela Björk har inte hittat särskilt många belägg för att hon pratar om frågan överhuvudtaget.
Nästa hårda slag för arbetarrörelsen var när de tyska socialdemokraterna röstade ja till kejsarens krig och första världskriget inleddes 1914. Socialdemokratin var ju en internationell rörelse med fred på agendan:
– En arbetare i ett land skulle ju aldrig drömma om att skjuta på en arbetare i ett annat. Det var grundbulten i den andra internationalen, säger Gunnela Björk och menar att 1914 var en vattendelare i arbetarrörelsens historia. Här började splittringen. Förvisso kommer upprorsåren 1917 och 1918. Den ryska revolutionen. Men det finska inbördeskriget slutar i ett blodbad på socialisterna och både den tyska revolutionen och den ungerska rådsrepubliken går åt fanders.
1917 splittras Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och drygt en femtedel av medlemmarna bildar Sveriges socialdemokratiska vänsterparti.
Gunnela Björk. Foto: Emma Lundström
– Det är ett så fint parti som jag tror att vi alla skulle gå med i om vi hade möjligheten. Det är antibyråkratiskt och ska bygga på folkets egen vilja. Människor ska skolas både politiskt, kulturellt och moraliskt och det har en stark humanistisk prägel. Men det är humanister och bolsjeviker som ska enas om ett partiprogram. Det går inte. Den största konflikten är den om hur man ska förhålla sig till den ryska revolutionen, säger Gunnela Björk och berättar att Kata Dalström propagerade för att man skulle stödja bolsjevikerna. Hon åkte land och rike runt och försökte motarbeta fördomarna om Ryssland. 1920 åkte hon till och med till Ryssland och var med på den nya kommunistiska tredje internationalens andra kongress. Där fick delegaterna ett ultimatum av exekutivkommittén: i fortsättning skulle det bara finnas ett enda kommunistiskt parti. De nationella partierna skulle vara sektioner i detta parti och följa 21 teser. Den som inte följde teserna skulle bli utesluten:
– Det var problematiskt eftersom teserna var anpassade till Ryssland. De tog inte hänsyn till de nationella partiernas förutsättningar.
Diskussioner kring teserna gjorde att Sveriges socialdemokratiska vänsterparti splittrades. Majoriteten bildade Sverige kommunistiska parti, SKP. Kata Dalström, som 1917 hade åkt upp till Norrbotten och i princip lyckats övertala alla arbetarkommuner där att gå med i Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, måste 1921 resa dit igen och försöka förklara varför alla arbetarkommuner ska gå med i SKP. Hon lyckades ganska bra. Men hon var inte övertygad själv. Hon såg hur centraliseringen var förödande och hur parti efter parti splittrades på grund av teserna. Dessutom angrep teserna några av hennes hjärtefrågor. En av dem är bildningsfrågan. Hennes bildningsideal var borgerligt och hon brukade erbjuda ett extra, bildande föredrag när hon var ute och reste. Nu var det bara klasskampsutbildning som gällde. Kata opponerade sig naturligtvis. Hon agiterade för bildning på offentliga möten. Sedan kom nästa påbud: det gick inte längre att vara både marxist och religiös.
Kata ansåg att religionsfrihet var grundläggande i partiet. Hon hade – i likhet med många andra vid den här tiden – blivit alltmer intresserad av österländska religioner och höll ibland möten om teosofi och buddhism. Hon var troligen Sveriges första, och i sin samtid enda, buddhist. Kristen menade hon att hon aldrig hade varit och hon tog ständigt debatten med kyrkans folk. Gunnela Björk berättar att en av hennes populäraste föreläsningar hette ”Kan en kristen vara socialdemokrat?”
Samtidigt ansåg hon att det gällde att respektera den tro som sitter i ryggmärgen på folk och att få dem att förstå att kyrkans män hade förvanskat kristendomen. Hon trodde att om människor bara såg Jesus verkliga lära så skulle de inse att den som är kristen också måste vara socialdemokrat.
På affischerna till dessa möten stod det: ”Präster och prelater är särskilt välkomna.”
Gunnela Björk menar att Kata Dalströms liv slutade i en ganska sorglig tonart. Hon var kritisk mot partiet och hon fick mycket kritik tillbaka. Samtidigt hade hon problem på det personliga planet. Hon var väldigt sliten i kroppen och en av döttrarna hade blivit psykiskt sjuk. Ändå fortsatte hon att reser nästan in i det sista. Men hösten 1923 blev hon allt sämre. Hon befann sig under en period på kristna Sigtuna stiftelsen för att vila upp sig och utmanade där rektorn, Manfred Björkquist, på en diskussion om buddhism. Hon skrev till Fredrik Ström att hon lyckats förklara för en och annan kvinna på stiftelsen vad bolsjevism stod för.
I december 1923 dör Kata Dalström på ett litet sjukhus på Söder i Stockholm. Gunnela Björk beskriver den fantastiska begravningen där hon hyllades av både den svenska och den internationella arbetarrörelsens alla grenar, liksom av många andra i Sverige. Hon hade blivit en megakändis och var väldigt uppskattad i många läger, förklarar författaren som har skrivit boken om Kata därför att hon tycker att den socialistiska agitatorn är på väg ut ur historien, trots att hon verkligen förtjänar sin plats i den på alla sätt och vis.
Att Kata håller på att suddas ut tror Gunnela Björk kan bero på just det faktum att hon aldrig riktigt passade in någonstans.
– Kommunisterna har aldrig riktigt kunna ta henne till sitt hjärta, socialdemokratin svek hon ju och feministerna lyfter ofta fram henne som the bad guy som satte klass före kön och inte ville bli kvinnlig agitator. Jag tycker att hon är värd att dras in i vårt kollektiva minne igen. Hon var en av svensk arbetarrörelses absolut viktigaste personer under den här tiden. Hon var en kvinna som bröt mot alla normer. Hon inte bara drömde om ett bättre samhälle utan hon ägnade all sin tid åt att förverkliga sina drömmar, säger hon och tillägger:
– Det är sådant som man skulle vilja se idag, inte minst i valtider. Var är drömmarna? Var finns utopierna? Var finns alternativen? Var finns förhoppningarna? Det är något man kan fundera över när man läser den här boken: hur viktigt det är för människor att drömma om ett bättre samhälle och att göra någonting för att det ska gå i den riktningen.
Emma Lundström
