I hela april var koldioxidhalten över 411 ppm. Det håller inte. Foto: glasseyes view cc-by-sa
Ledaren # 19 2018
► Kapitalismen har inga politiska lösningar
► Klimatfrågan individualiseras
► Utan klimaträttvisa får vi klimatapartheid
Har du någonsin funderat på hur de nationalistiska strömningarna hänger ihop med klimatet? Inte bara konkret, utan också symboliskt, psykologiskt. Det är som om alla tuffa tag, gränskontroller, alla mil av rakbladstråd och betong syftar till att skapa en känsla av kontroll inför en utmaning som samhället absolut inte har kontroll över. Flyktingar, som ju faktiskt ofta är just klimatflyktingar, får rollen som det svarta fåret. För vad är det egentligen som tornar upp sig på horisonten, som slår som en våg mot Europas stränder, som hotar att dränka vår kultur och vår särprägel om inte det faktiska havet?
I april kan vi notera ytterligare en historisk milstolpe; den första hela månaden då koldioxidkoncentrationen i atmosfären översteg 411 PPM. Den här typen av rekord är vi vana vid att sätta numera. Det borde vara nog för att försätta samhället i krisberedskap, men på den politiska dagordningen är det tomt på lösningar. I valrörelsen är klimatfrågan i stort sett bortblåst, men precis som ett undanträngt trauma alltid återkommer i andra former finns klimatfrågan där som en underliggande oro i hela tillvaron. Klimatriksdagen som hölls i Stockholm i helgen som gick blir en påminnelse om hur totalt frånvarande klimatet är i vår dagspolitik, trots att vi befinner oss i ett historiskt läge där radikala förändringar i produktionen måste genomföras, om inte konsekvenserna skall bli än mer oöverblickbara. Ändå är det bara våra pant-vanor som får medialt genomslag. Det är så vi vant oss vid att tänka på miljöfrågorna. Vi skäms när vi flyger, när vi köper vatten på flaska och när vi fyller våra sopkärl med helt onödiga plastförpackningar.
Klimatfrågan är ständigt närvarande, men som en individuell känsla av skam och ångest, inte som den kollektiva och samhällsomstörtande dimension det faktiskt rör sig om. För klimatpolitiken, antingen den består av lösningar eller – som idag – av total handfallenhet, kommer att omstöpa samhället i grunden. Det finns ingen business as usual, kurvor kan inte stiga i all evighet.
Torka, urbanisering, social oro, krig och flyktingströmmar är inte separata fenomen utan en händelsekedja som den rika delen av världen just nu svarar på med ökad rasism, statlig repression och högerreaktion – det vill säga politisk förnekelse. Den ekonomiska världsordning som driver utvecklingen får inte rubbas, knappt ens diskuteras. Men ju mer vårt samhälle hamnar i otakt med alla åtaganden som måste göras ju mer absurt blir det politiska klimatet. Idag kommer exempelvis klimatpolitik långt ned på listan när människor frågas om sina prioriteringar, medan oron över klimatförändringarna ligger högt. Ur led är politiken.
Ju längre krisen tillåts utveckla sig, ju mer koldioxid vi samlar i atmosfären, ju kraftigare blir de åtaganden som krävs. Det kommer inte innebära någon total undergång, också den föreställningen är hämmande. Istället är det en framtid av förslummade storstäder, social kontroll och gated communities vi som människor hotas av. Fenomen vi har i världen idag, bara mycket mycket värre. Det är sådana scenarion vi måste formulera en radikal klimatpolitik gentemot. Vi kan inte vänta oss att de folkvalda själva skall komma till sans, varken i valrörelsen eller efter den. De politiska kraven på miljöomställning måste komma underifrån. Klimaträttvisa går hand i hand med social rättvisa. Alternativet är klimataphartheid.
