Ledaren # 46 2017
► Marknaden kan inte fixa tvågradersmålet
► Progressiva lösningar finns inom räckhåll
► Kopplingen grön och social politik är nyckeln
Det har inte genererat några större rubriker, men det var tämligen historiskt när USA-administrationen valde att lobba för kolkraft i måndags, på FN:s klimatkonferens i Bonn. Den plötsliga ändringen av rubrik en vecka före evenemanget, från det intetsägande ”Action on Spurring Innovation and Deploying Advanced Technologies” till det lite spetsigare “The Role of Cleaner and More Efficient Fossil Fuels and Nuclear Power in Climate Mitigation” var i sig rätt uppseendeväckande och innehållet var därefter; ett försök att lyfta fram kolets och kärnkraftens betydelse för att minska världsfattigdomen och generera US-amerikanska jobb. Lite protester blev det och media fick några ”outrage”-artiklar att kabla ut, men annars har inte klimatmötet fått mer än en marginell medial täckning.
Det kan tyckas motsägelsefullt att klimatfrågan kommit så långt ifrån vardagsrapporteringen ju mer överhängande hoten blir, men vid närmare eftertanke är det inte så märkligt. Det finns trots allt en gräns för hur upprörda människor orkar bli över sakernas tillstånd – så länge det inte finns någon förändring i sikte.
Nyckeln till att möta klimathotet ligger ju i kopplingen mellan grön och social politik. Hur vi talar om problemen styr hur vi kan komma fram till deras lösningar. När vi exempelvis talar om hotet från överbefolkning kan vi inte utan vidare ställa detta i relation till begränsningarna i odlingsbar landyta utan framförallt i hur odlingsmarken används idag. Om grödor bränns och slängs för att bevara marknadsvärdet samtidigt som det rådet svält borde vi ju knappast tala om matbrist, utan om bristande resursfördelning. Men marknadsmekanismernas välde över världens matproduktion är emellertid inte möjlig att diskutera brett idag, så vad vi har att spela med i det offentliga samtalet är alarmism, moralism och floskler. En bra jordmån för apati och cynism, men inte för handling.
Detta är ingen slump. Stora intressen vill måla in oss i en föreställningsvärld där utrymmet att handla är minimalt. Man kan nog utan att sticka ut hakan kalla det för dagens politiska konsensus, delat av alla politiska partier från Socialdemokraterna och högerut och understött på alla vis av ett kapital som vill maximera sitt rörelseutrymme; all politisk förändring och alla politiska lösningar måste ske på marknadens och tillväxtens (läs storkapitalets) villkor.
Det kan tyckas hopplöst, men då kan vi jämföra med det politiska läget i USA där det lilla Democratic Socialists of America i mellanårsvalen för en vecka sedan lyckades röna helt oväntade framgångar. 13 av de 25 kandidater som organisationen stött och kampanjat för blev valda trots massivt skräckkampanjande från motståndare över hela det amerikanska etablissemangsspektrat. Trump som tycks immun mot alla skandaler och motkampanjer – hur mycket pengar hans motståndare än pumpar in i dem – har svårare att värja sig mot enkel progressiv gräsrotspolitik. För en krisande demokratisk partielit och för alla vänner av status quo världen över är det förstås mycket oroande nyheter, men till oss ger det hopp. Förändring är inom räckhåll.
