Nyheterna exploderar i huvudet. Allt detta blod. Tusentals människor skjutna i bröstet, i huvudet, i benen. Många av dem skjutna bakifrån. En fullskalig massaker. Minst 60 döda. Minst 2700 skadade.1360 människor med allvarliga skottskador.
Ettusentrehundrasextio.
Många av dem barn. Med skador som i de flesta fall invalidiserar dem för resten av livet. Amputerade ben. Små hål på ena sidan kroppen, uppfläkta kratrar på den andra. Unga och gamla. Barn. Kvinnor. Män.
14 maj 2018 blev den blodigaste dagen i Gaza på fyra år. Det råder palestinsk landssorg. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kallar blodbadet för israeliskt självförsvar mot Hamas. Men skarpa skott mot stenar och brinnande däck är inte självförsvar. Det är ett brott mot internationell rätt. Det är en ockupationsmakts rutinmässiga mördande av det folk vars mark den ockuperar. Och det går inte att förstå att det inte leder till total bojkott av Israel. Att det inte leder till att det internationella samfundet säger nog nu, inte en enda avrättad palestinier till. Ingen mer etnisk rensning. Ingen mer straffrihet. Inte en enda kula i ryggen på en försvarslös demonstrant. Inga fler barn som förlorar sin framtid.
I medierna står det att blodbadet vid Gazaremsans gräns är ett resultat av palestiniernas massiva protester inför måndagens invigning av USA:s ambassad i Jerusalem. Ett jippo som i sig är så bisarrt att det knappt går att greppa – med en amerikansk evangelistisk pastor som huvudtalare. En pastor som tror på Armageddon och Kristi uppståndelse. Och alltså, i likhet med flera hundra tusen andra amerikanska evangelister, anser att alla judar måste samlas i Israel. Bara då kan Armageddon ske, vilket innebär att alla hedningar förgörs, medan en liten skara utvalda evangelister får vandra i paradiset på jorden. Ungefär. Den före detta republikanske presidentkandidaten Mitt Romney rasade över att sagda pastor inte inkluderar mormoner i den utvalda skaran. Romney själv är naturligtvis mormon.
Samtidigt har det rasistiska israeliska fotbollslaget Beitar Jerusalem beslutat sig för att lägga till ”Trump” till sitt namn för att hylla ”den modige presidenten” som ”vågade” erkänna Jerusalem som Israels huvudstad.
Men de i stort sett fredliga protesterna vid Gazaremsans gräns handlar inte i huvudsak om ambassadflytten. De har pågått i flera veckor och är kopplade till det faktum att det är 70 år sedan Al Nakba, på arabiska: katastrofen. För 70 år sedan fördrevs majoriteten av det historiska Palestinas befolkning. En fördrivning som fortfarande pågår och som är som ett utdraget folkmord. Ett mord som inte bara består av skarpa skott och bomber, utan även av brist på allt livsnödvändigt, som mat, vatten, mediciner och vård. På grund av blockaden. Gaza kallas för världens största utomhusfängelse, men det är en felaktig benämning, för fångar i ett fängelse har medborgerliga och mänskliga rättigheter, det har inte palestinierna i Gaza.
De israeliska soldaterna använde militära höghastighetsvapen i måndags. Vapen vars syfte är att orsaka största möjliga skada på målet de träffar. De använde dessa vapen mot demonstranter som bevisligen inte utgjorde något verkligt hot. De gjorde det på order uppifrån.
Benjamin Netanyahu är farlig. Med Donald Trump som kumpan är det svårt att veta hur långt han kan tänka sig att gå. Hur många döda palestinier nästa vecka, hur många om en månad?
Sjukhusen i Gaza har inte möjlighet att vårda alla lemlästade människor. De går redan på knäna. Och det började inte i måndags. Läkare utan gränser rapporterar att de har tagit emot över 800 patienter med skottskador i Gazaremsan sedan första april i år. Nio av tio har skjutits i den nedre delen av kroppen. På tre veckor har organisationen mottagit fler patienter med livshotande skador än under hela 2014, det år då Israel genomförde sin militäroffensiv ”Operation Protective Edge”. Sådana siffror gör det svårt att andas. Svårt att förstå hur detta inferno bara får fortgå och fortgå. Svårt att hitta ett halmstrå i det becksvarta mörkret.
Emma Lundström
