Inför årets valrörelse har Vänsterpartiet lanserat parollen ”Ett Sverige för alla – inte bara för de rikaste”. Lätt omstuvad skulle den till exempel kunna bli ”En ekonomi för alla – inte bara för de få”. Ytligt sett ser det ut som den hämtats från den brittiske labour-ledaren Jeremy Corbyns paroll om en politik ”for the many – not for the few”. Fast i en direkt översättning skulle det bli ”Ett Sverige för de många – inte för de få”, vilket innehållsmässigt faktiskt är något hel annat.
Det signalerar att de mångas väl och ve står i motsättning till de få, att det råder en strid mellan de mångas och de fås intressen. Vi som kallar oss marxister brukar benämna detta klasskamp.
Vänsterpartiets paroll påminner mer om den socialdemokratiska ”Alla skall med”, vilket skulle kunna illustreras med ett tåg som just lämnat stationen, där några visserligen åker i Första klass och de flesta i Andra,klass, men trots allt åker, medan en mindre grupp står kvar på perrongen.
För oss som ser samhällets utveckling som att de få, de rika, gör sina framsteg på de mångas bekostnad, skulle snarare kunna illustreras med att de många sitter i ett tåg som har stoppats, för att de få brutit upp rälsen och sedan susar vidare i dyra sportbilar (några vagnar i tåget har dessutom kopplats loss och börjat rulla bakåt).
Vad är det som gör att Vänsterpartiet väljer en feg, högersocialdemokratisk variant i stället för Corbyns mer direkta; ”En politik för de många – inte för de få”?
Jag kan se två möjliga förklaringar: antingen ser vi vänsterpartister inte att det råder en motsättning mellan ”de många” och ”de få” eller så tror vi att alla kan samsas på samma tåg. Personligen vågar jag nog påstå att de flesta av oss vet att det råder en motsättning, att klasskampen är reellt existerande och att borgarklassen har ett övertag och då återstår bara att inse att vi säger ”alla” i stället för ”de många” för att vi är fega, att vi inte tror på vår egen analys, att vi försöker vara en lite spetsigare variant av det socialdemokratiska parti som idag står som en garant för det nyliberala systemskiftet.
Vill vi verkligen vara det?
Undrar
Göran Kärrman,
vänsterpartist
