Ilska mot YPJ-hijabi är missriktad religionskritik

► Feministisk affisch väcker reaktioner från antimuslimer

► Sekularism kan kombineras med rätt att uttrycka privat tro

►Ingen antagonistisk motsättning mellan vänster och islam

Bilderna på de beväpnade kvinnorna – med och utan slöja – som marscherar under YPG/YPJ:s fanor i Afrin beredda att försvara sig mot den turkiska invasionen har spridits som en löpeld. Samtidigt har islamkritiska röster här hemma gått i taket över att en beslöjad ung feminist med YPJ-tryck på t-shirten figurerade på ett utkast till 8 mars-kommitténs affisch i Stockholm. I Vlt (13/2) viftar högerskribenten Sakineh Madon frenetiskt mot väderkvarnarna. Även på vänstersidan viftar Kakabaveh-falangen mot affischen i sociala medier. Någon har brutit mot islamofobendomens första budord: du skall icke avbilda den beslöjade kvinnan. Särskilt flagrant är brottet om hon avbildas iförd t-shirt med den “socialistiska och feministiska” YPJ-gerillans symbol. YPJ-soldaterna brukar inte bära slöja, dundrar Madon! Nähä? Uniformen består ju inte heller av en t-shirt med halvtaskigt screen-tryck. Det var inte heller en gerillasoldat som avbildades, utan en ung engagerad stockholmare som liksom många andra – med vitt skilda stilar – solidariserar sig med rörelsen.

Från Afrin till Akalla har tusentals människor inspirerats av YPG/YPJ:s kamp mot IS. Även bland muslimer, även bland dem som bär slöja (alla troende gör ju inte det). För att ta ett europeiskt exempel: se PYD:s kvinnoförbunds bilder från kongressen i Schweiz där flera deltagare bär slöja. PYD visar sin bredd utan att förbjuda anhängare att bära slöja. Varför torgför Madon uppfattningar om PYD som är helt motstridiga rörelsens faktiska politiska linje? Vill hon finna fundamentalistiskt slöjmotstånd får hon leta hos andra än PYD eller i vänstertraditionen. Vänstern har i alla tider kämpat för att skilja stat och kyrka åt, gått till storms mot präster som gått kapitalets ärenden och tagit strid mot fundamentalister. Men det är inte samma sak som en abstrakt ordstrid mot privat tro och klädsel. Den klassiska marxismen tar fasta på religionens materiella drivkrafter i kapitalismen. Så här skrev Karl Marx 1843 i Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin:
”Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.”
Ska vi vara renläriga marxister så kan vi inte ge oss på arbetares privata tro frikopplat från en kamp mot kapitalismen som materiell bas för religionen (ett delvis dubbelriktat förhållande givetvis). Ska vi också vara tänkande marxister så måste vi förstå att religionen också kan ge styrka åt progressiva rörelser: från medborgarättskampen ledd av pastor Martin Luther King (demokratisk socialist) till den antikoloniala icke-våldskampen anförd av hindun Mahatma Ghandi. Och i YPG säger man att “martyrer dör aldrig”, somliga av gerillakämparna har både Öcalan och Koranen i ryggsäcken och kan rycka fram mot IS ställningar med Allahu Akbar som ett stridsrop som skänker mod – i den sekulära gerillan samsas ju muslimer, ateister, kristna och andra. Det är inte så konstigt som det kan låta i en europeisk högervriden kontext idag.

I 1900-talets gryning i Tsar-rikets centralasiatiska delar förenade sig bolsjeviker och muslimska reformatörer i revolt mot imperiet och grundade en “nationell kommunism” som befriade minoriteterna och garanterade deras religionsfrihet och rätt till självbestämmande. Lenins bolsjeviker är inte några fiender till folkets islam, de går betydligt hårdare ut mot resterna av den ortodoxa statskyrkan. Det är med Stalin som massterrorn inleds, de sociala framstegen och den revolutionära internationalismen vrids tillbaka och troende muslimer får se sina rättigheter och moskéer förstöras. Samtidigt i Indonesien förenar sig arbetarrörelsen och fromma muslimer till revolt mot den holländska kolonialismen och för socialismen (New York Times, 2017/10/09). Under 1920-talet ser det ut som att kommunismen och islam ska förenas i en massiv anti-kolonial rörelse för arbetarklassen i Syds befrielse. Relationen ska komma att förändras när Stalin ger ett förtryckande ateistiskt ansikte åt kommunismen men under den radikala 1960- och 1970-talseran fortsätter en socialist-influerad islamisk befrielseteologi (en parallell till Latinamerika) ändå leva vidare i någon slags samklang med marxism och ”tredje världen-ism”.

I Iran har vi den troende kommunist-poeten Khosro Golsorkhi som avrättas av Shahen 1974, den “röda ayatollan” Taleghani och de muslimska marxisterna i det tidiga Folkets Mojahedin. Även Somalias socialistiska styre, den tidiga Gadaffis (innan den galne tyrannen tar vid) mix av socialism och islam och Pakistanska Folkpartiets Zulfikar Ali Bhutto m.fl. är exempel på att vänstern historiskt inte nödvändigtvis varit i konflikt med islam per se. Det är först när arabnationalismen och marxismen pressas tillbaka och en nyliberal våg sveper undan de sociala landvinningarna som den reaktionära islamismen träder in och fyller vakuumet som populistisk kraft. Man får minnas att det var USA med Reagan-högern vid rodret som beväpnade och tränade de reaktionära fundamentalistiska mujahedin i Afghanistan, att man använde islamismen som bålverk mot Sovjet.

Så det är idag under stark influens av de islamofoba strömningarna i Europa och påverkad av realiteten i Mellanöstern efter kalla kriget som en uppfattning börjar sprida sig bland vissa kretsar att vänstern av nödvändighet befinner sig i en oförsonlig strid mot islam och slöjan. Det är tacksamt för högern att dra om de reella konfliktlinjerna i Mellanöstern från arbetarklassen mot två sorter auktoritär kapitalism (generalerna och brödraskapet) till en inbillad mellan sekulära och religiösa – än mer när stora sjok av europeisk vänster går all in för det uppmålade kulturkriget. Det är därför en borgerlig ledarskribent och en vänsterpartistisk riksdagsledamot kan förenas i en totalt opåkallad storm mot en tecknad YPJ-sympatisör i slöja – även när beslöjade och obeslöjade kvinnor onekligen marscherar sida vid sida med kalasjnikovs under röda stjärnor i Afrin.

Arash Gelichkan