I handarbetet finns ett systerskap

Sticka, virka, brodera, knyppla, väva, binda, knyta. I årtusenden har kvinnor skapat saker med sina händer. Sällsamma mönster har tagit form genom komplicerade matematiska uträkningar. Kunskap har överförts från släktled till släktled eller från kamrat till kamrat. Mycket av det skapade har varit till för att användas. För att slitas och slängas. Förbrukningskonstverk. Annat har varit ren konst, endast till för ögats fröjd. I handarbetet finns ett systerskap. Och ibland ett stilla uppror.

I ett kök på en ensligt belägen gård i Västerbottens inland sitter det en kvinna och stickar. Under större delen av sitt liv har hon skött om kor och hennes fingrar är alldeles snedvridna av allt mjölkande. Ändå handarbetar hon som en gud. Hon är snabb. Stickorna klirrar rytmiskt. Hon behöver inte titta på sockan hon just stickar hälen på, hon har gjort det så många gånger förut, hon vet vad hon gör. Tittar istället på pelargonerna som frodas på fönsterbrädan. Tittar på småfåglarna i rönnen vid infarten. Tittar på den mjuka snöytan på lägdan där hon gått efter lien och räfsat så många gånger genom alla år. Lien som nu hänger obrukad i vedlidret. Tittar på minnesbilder från ett helt långt liv. Bilder som bara hon kan se.
Liten och böjd sitter hon med sina snart nittiotre år i kroppen.

Varje gång vi kommer på besök får vi med oss ett par sockar vardera när vi ska fara hem. Fastän efterfrågan är stor och hon inte skulle ha några problem att sälja dem. Men hon tänker inte så.
Förr stickade hon mest bara för husbehov. När hennes man gick bort ärvde vi många par rejäla gråa ullstrumpor. De är slitstarka och doftar ännu vagt av den inslagna tvålen hon hade i byrålådan där hon förvarade dem.
När det gäller broderier är det en annan sak. Dem har hon mest gjort för att hon tycker att de är vackra. På nästan alla väggar i det gula huset finns hennes alster. Hon har broderat tavlor efter mönster eller helt fritt ur fantasin. När det har funnits tid över. När det har funnits en liten paus i lappandet och lagandet och strumpstoppandet.
Hon är en konstnär. Men hon har aldrig haft någon utställning. När hon inte har skapat för husbehovet har hon skapat för att göra hemmet trivsamt med broderier av den omgivande naturen och av visdomsord. För att alltid göra något med sina händer. För att inte vara overksam. Och det hon kan, det har hon lärt sig. Av kvinnor som har gått före och av eget ihärdigt prövande.

Runt om i Sverige, i världen, finns det kvinnor som hon. Kvinnor som hela sina liv skapar saker med sina händer. Som handarbetar för att tillgodose omgivningens behov. Eller för att inte sitta overksamma. Eller för att helt enkelt skapa någonting bestående. Någonting som inte trampas sönder av vardagslivet. Som inte bara är slit och lappa, slit och släng.
Överallt finns kvinnor som överför sin kunskap till nästa generation, och nästa. Som sätter sin prägel på samtiden i tysta ordalag, genom mönster och former. Som skapar för att de måste eller helt enkelt använder handarbetet som terapi och andningshål.

Det finns en sådan enorm kunskap i ett kök som hennes. Hon som sitter där och gör matematiska beräkningar på hög nivå när hon stickar en kofta fritt efter ett mönster som är inetsat i hennes minne.
Det är en matematik som inte varit särskilt högt skattad: det är ju bara lite handarbete. Sånt där som fruntimmer gör. Men det är inte bara. Det är konst. Och det skulle ha varit väldigt tomt och trist i många hem om inte handarbetet hade funnits. Det skulle också ha varit rysligt kallt om många par fötter. Sedan finns det ett revolutionärt drag över det hela. Tänk på alla syjuntor. Sociala sammankomster där kvinnorna inte bara har kunnat okynnesskvallra, men även haft möjlighet att gadda ihop sig, få stöd, känna ett systerskap i ett samhälle som annars höll dem så mycket separerade, fast innanför det egna hemmets väggar.

I julas avslutade jag min första helt egenstickade kofta. Häpnadsväckande nog blev den helt perfekt. Men så har jag också en mor att fråga. Och en mycket skicklig svägerska som bemästrar stickningens matematik på högsta nivå. Och en mormor en gång.
Som vänsterhänt behövde jag någon som kunde ta sig tid att kasta om allting i sin hjärna och göra den högerhänta stickmatematiken vänsterhänt. Min mor tog sig den tiden. Tillsammans förstod vi hur det borde bli och plötsligt kunde jag.
Handarbetet är för mig ett systerskap. Det tålmodiga förklarandets systerskap. Om det inte hade funnits så hade jag aldrig lärt mig att handarbeta. Och en dag kanske det är jag som sitter i ett kök med pelargoner på fönsterbrädan och låter stickorna gå medan jag minns mitt liv.

Text och foto: Emma Lundström