”Vilka tre frågor anser du är de viktigaste för kampen för jämställdhet idag?”

Förslaget till en internationell kvinnodag – en parallell till den internationella demonstrationsdagen första maj – presenterades av Clara Zetkin vid en internationell socialistisk kvinnokonferens i Köpenhamn 1910. Tanken var att lyfta fram kvinnorörelsen. Varje år i varje land skulle man på samma dag fira en kvinnodag under parollen: ”Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism”. Det var för 108 år sedan. Men vad är de mest centrala feministiska frågorna i dag? Internationalen frågade 50 feminister som är aktiva i sociala medier. Nio av dem svarade:

 

Kristina Wicksell

Kommunikatör och föreläsare på Make Equal

1. Det sexuella våldet​
#metoo visade att sexuella trakasserier är en del av alla kvinnors vardag och vi vet att det sker nästan 100 våldtäkter om dagen i Sverige. Förtroende för rättsväsendet är fortfarande lågt

och en låg andel av övergreppen klaras upp, vilket leder till få anmälningar. Vi kommer aldrig att nå jämställdhet om inte detta strukturella våld upphör. Det begränsar, förtrycker och dödar. En ny sexualbrottslag som bygger på samtycke är ett steg i rätt riktning – men nu behövs också ökade resurser och en massiv informationskampanj för att öka förståelsen för vad samtycke är i praktiken.

2. Pensionerna​
Idag lever över 231 500 personer i Sverige under EUs fattigdomsgräns, majoriteten av dessa är kvinnor och extra utsatta är personer som invandrat till Sverige, personer som har haft ett låglöneyrke och som varit sjukskrivna samt personer som varit arbetslösa eller enbart haft möjlighet att arbeta på deltid. Politikerna behöver ta tag i detta problem omedelbart.

3. Rasism
Rasismen i Sverige växer. Dels kan vi se att militanta nazistorganisationer tar allt mer plats i våra offentliga rum men vi kan också se att många av våra politiska partier anammat en vi och dom-retorik, bland annat för att rättfärdigar en allt striktare asylpolitik. Det här får konsekvenser för kvinnor på så många sätt. Den rasistiska världsbilden bygger på en extremt konservativ kvinnosyn, och när vi gör det svårare för flyktingar att ta sig till Sverige och begränsar anhöriginvandring så drabbar det framförallt kvinnor och barn. Att motverka rasism i alla former är därför avgörande för ett jämställt samhälle som är tryggt för alla.

 

Monica Fundin Pourshahidi

 

Feminist och bostadspolitisk utredare på Hyresgästföreningen Riks

Fler billiga hyresrätter. Den bostadsbrist som råder över i princip hela landet drabbar kvinnor hårdare än män. Bostadsbristen är inte så mycket en brist på bostäder, som en brist på billiga hyresrätter – och kvinnor bor oftare än män i hyresrätt, har oftare ensamansvar om barn som både ska få plats i hemmet och kunna flytta hemifrån, kvinnors lägre inkomster innebär färre möjligheter att bo bra, större risk för att bli renovräkt osv. Utan tillgängliga hyresrätter finns heller inte möjligheter att lämna ett dåligt eller farligt förhållande.

En human och solidarisk migrationspolitik i Sverige och Europa, som inte dränker människor i Medelhavet eller sätter människor i läger och förvar, så att deras familjer – ofta kvinnor – lämnas ensamma i krig, förtryck och fattigdom. Jag hänger på frågan om fred här, för krig och konflikter är väl egentligen den allra största jämställdhetsfrågan? Alla former av krig och konflikter gör självklart alla flickor och kvinnor oerhört utsatta, både långsiktigt och akut. Även i form av mångdubblad risk för alla typer av våld, sexuella övergrepp och människohandel. Inte minst på flykt …

Att motverka sexuella trakasserier, könat våld och sexualisering av barn, i skolan och i barns vardag: Att utbilda i mansnormer, hur en modern maskulinitet bör se ut, antivåld, om relationer, sex – och helt enkelt sunt förnuft! Det är helt galet att klockan så ofta verkar gå baklänges när jag tittar på hur tjejer och småflickor bemöts idag, i skolan och på sociala medier. Vad de måste tolerera och utstå. Och det är bråttom, så att inte fler generationer växer upp med de mest skeva bilderna av hur man får bete sig mot varandra.

 

Nina Lekander

författare och journalist

1. Fortsatt och förstärkt arbete mot sexuella trakasserier och hederskulturer i såväl slott som koja, Danderyd som Rinkeby.

2. En på riktigt sekulär stat med stopp för religiösa friskolor och stöd till trossamfund överhuvudtaget. Bättre samhällsinformation till nyanlända.

3. Översyn av, och debatt om, föräldraförsäkringen. Ska den verkligen ”individualiseras” ytterligare efter heterosexuella tvåsamhetsnormer?

 

 

Amra Bajric

Frilansskribent och bibliotekarie

1. Fokus på arbetarkvinnornas löner och pension. Vi måste börja med grunden, inte med cheferna.

2. Stärkt skydd kring våldsutsatta kvinnor. Samhället måste sluta ignorera varningssignaler och börja förebygga fler brott.
3. Förbättra förlossningsvården och barnomsorgen. Kvinnor och barn är alltid de största förlorarna när våra vårdinstanser och förskolor privatiseras.

 

 

Jessika Spångberg

Vänsterpartist, kvinnofrontare och feministisk aktivist

1. Ekonomisk självständighet.

2. Att vi räddar LSS och den personliga assistansen.

3. Kampen mot pornografin.

Ekonomisk självständighet, allt från makt på arbetet till högre pensioner. #Metoo visar att det kan ta lång tid innan vi vågar berätta eller agera mot mäns våld. Om är vi står i beroendeställning till chefen eller vår partner, eller är rädda att förlora jobbet, blir det ännu svårare. Utan ekonomisk jämställdhet är det omöjligt att nå jämställdhet på andra områden.
En livsviktig och aktuell fråga, är striden om LSS och den personliga assistansen. Dels för de kvinnor som drabbas direkt och just hamnar i beroendeställning till familj och institutioner. Men attackerna är också en jämställdhetsfälla då det är främst anhöriga kvinnor som kommer att gå in som oavlönat stöd till de som tappar assistansen.
Pornografi är våld mot de kvinnor som utnyttjas i industrin – som ofta är kvinnor utan resurser som kvinnor I migration- men den uppmuntrar också till övergrepp på kvinnor och barn utanför industrin. Pornografin används på skolor och arbetsplatser för att trakassera kvinnor. Dagens mainstreamporr består av grovt sexualiserat våld och förnedring av kvinnor och är tillgänglig två klick bort i varje mobil, surfplatta och dator – dygnet runt. Vi inte kan bekämpa sexuella övergrepp utan att adressera pornografin.

 

Dima Sarsour

Socialdemokrat och postkolonial/- intersektionell feminist

Frågeställningarna hänger ihop med varandra. Ska vi tala om makt måste vi definiera vem som har makten. Ska vi diskutera jämställdhet på allvar så måste analysen inkludera alla som definierar sig som kvinnor samt ta med diskrimineringsstrukturer och maktordningar som försätter icke-normativa färgade kvinnor i periferin.

(O)Jämlikhet: är att vi har en starkt könssegregerad arbetsmarknad. Man påstår gärna att kvinnornas individuella val av yrke/yrkesuppgifter får stå dem till kast, men faktum är att rådande sociala förhållanden förpassar kvinnor till just kvinnodominerade förvärvsarbeten. Vi måste på allvar jobba för att eliminera en könssegregerad arbetsmarknad om vi ska stärka kvinnors trygghet på äldre dar samt för att unga kvinnor med en självklarhet ska kunna ta sig in på mansdominerade sektorer och inte riskera att hamna i fattigdom.

En annan viktig aspekt av jämställdheten är vikten av förståelsen kring social ojämlikhet och den majoritetsnormativa jämställdheten i jämställdhetsdiskursen. Det finns en ojämlikhet som icke-vita kvinnor och tjejer utsätts för. Man får inte samma möjligheter, ekonomiska förutsättningar och makt som vita kvinnor. Det är en maktordning som vi måste föra mer diskussioner kring.

Representation: det handlar om representation på flera olika plan. Dels (bristande) representationen av kvinnan i de olika bestämmande rummen. Det handlar om bristande representation av majoritetssvenska kvinnor och särskilt utlandsfödda kvinnor och tjejer. Det handlar även om framställningen av kvinnan i politiken.

Makt: det finns en stark könsmaktsordning och på den enligt mig ytterligare en maktordningsstruktur som förtrycker även den svarta och bruna kvinnan och tjejen.

 

Kajsa Ekis Ekman

Ledarskribent på ETC

1. Att garantera säker förlossningsvård över hela landet.

2. Att alla ”kvinnoyrken” det vill säga grunden för alla samhällen, blev de bäst betalda då de är de allra nödvändigaste.

3. Att Mikamottagningen öppnas igen som förut och över hela landet, med behandling och hjälp till prostituerade.

Sen en utopisk tanke som skulle gå att genomföra. Alla mammor borde få bo en dag i månaden gratis på mammaparadiset där de fick vila upp sig och då skulle männen ta hand om allt hemma. Männen skulle inte få protestera utan det var statligt tvång. Dessa dagar skulle internet stängas av så pojkar och män kunde ej spela spel utan fick skärpa sig. Detta som tack för att vi fött barnen. Det är helt otroligt att vi föder barn och inte får något för det, förutom ett barn vilket ju männen också får men utan samma ansträngning.

 

 

Ylva Habel

Forskare med inriktning på antisvart rasism, vid Centrum för Mångvetenskaplig Forskning om Rasism, Uppsala Universitet

Till att börja med: jag vet inte om jag är så förtjust i ordet jämställdhet. Det är (eller har det alltid varit?) ett politiskt urvattnat begrepp, som ofta omfattas av människor med ganska ljumma feministiska uppfattningar.
Vi behöver ta bladet från munnen och vara mer konfrontativa, och tala om rättvisefrågor, frihetskamp och medborgerliga och territoriella rättigheter. Långt ifrån alla grupper i samhället har sådana. Det finns så mycket att säga att jag knappast kan formulera det i tre kärnfulla punkter, så låt mig ta några exempel. Sveriges urbefolkning, samerna, saknar fortfarande territoriella rättigheter; staten kan utan påföljd konfiskera och förgifta deras mark. Samer har också påtvingats och fortsätter att påtvingas kategoriseringar för att kunna försvara sina identiteter som samer. Sverige har varken tagit ansvar för landstöld, folkmord eller tvångssteriliseringar som samer utsatts för, eller för alla de samiska barn som bortadopterades från sina familjer under den svenska eugenikens högperiod.

Den svarta befolkningen kämpar både i Sverige och på andra ställen i världen för att få sin människostatus erkänd. Detta är något västvärlden blundar hårt för, samtidigt som den reproducerar den på alla plan. Att afrikaner förslavas i Libyen, och behandlas som handelsvara på plats och senare under livsfarliga färder i små och osäkra båtar över Medelhavet är ett par av många bevis på det. Att svarta människor skjuts ned i Italien, eller förvisas från israel är andra. Att svarta grips, misshandlas och mördas av polisen i långt större utsträckning än andra grupper är ytterligare andra exempel. Att svarta dör på grund av rasismen inom sjukvårds- och psykiatrivårdsapparaten är ett annat känt, men ofta förnekat faktum. Avhumaniseringen av svarta pågår ständigt inom sporten, inom kulturen, inom utbildningsväsendet, inom politiken, inom näringslivet. Trots att avhumaniseringen har pågått i mer än 500 år, så erkänns den inte riktigt.

Muslimer avhumaniseras genom att ständigt utmålas som potentiella terrorister, och det går numera knappt en dag utan att någon form av antimuslimsk propaganda (ja, jag menar det!) förmedlas genom exempelvis SVT:s nyhetsrapportering. Öppet antimuslimska profiler kallas dessutom in som experter på området. Det är en ohyggligt skrämmande tendens, som också är den snabbast eskalerande formen av normaliserad rasism i vardagen. För gruppen svarta muslimer är situationen extra kritisk. I takt med att public service på det här sättet har bidragit till att normalisera antimuslimsk rasism, så har också antalet hatbrott ökat. Antalet nynazistiska terrordåd riktade mot moskéer och föreningslokaler är mycket stort, men polisen hävdar att de har ”otillräckliga resurser”. Med tanke på att samma poliser spontant kan rasprofilera bruna och svarta personer, eller hjälpa SL att jaga friåkare i tunnelbanan, så kan ett sådant påstående inte stämma.

Transpersoner och ickebinära kämpar för rätten till sina kroppar och sin integritet på sätt som inga andra. De som söker sig till vården möter en i grunden transfobisk, cis-normativ apparat där de måste gå med på att sjukdomsförklaras för att få hjälp. Fram tills 2013-2014. Detta är ovärdigt, och en del av statens och samhällets korrektiva våld. Processen tar dessutom så lång tid att flera inte uthärdar att leva vidare; suicid-talen är höga. Det korrektiva våldet äger också rum i offentligheten, där i synnerhet transkvinnor blir utstirrade, utfrågade, demoniserade, förtalade och misshandlade. Att våld och förföljelse online riktas mot dem online är också vanligt.

Romer, som är en del av Sveriges och Europas befolkning, betraktas i realiteten som migranter utan rättigheter. Regeringen i Sverige gör fortfarande ingenting för att garantera att de romer som flyr rasismen i Ungern, Rumänien eller i andra länder ska kunna få sina mänskliga rättigheter till bostad, toaletter och rent vatten här. Sverige bryter alltså fortfarande mot FN-konventionen. Det är en skam.
Anledningen till att jag tog ett så brett grepp i mitt svar är att jag vill påminna om det vi alla vet, men många förnekar: alla är inte fria, alla har inte mänskliga rättigheter och samhällets beskydd. De sätt på vilka olika förtryckta grupper saknar rättigheter och trygghet varierar, och det behöver tas i beaktande!

Det talas mycket om demokrati i dessa dagar. Det är ironiskt, eftersom det kolonialt grundade demokratibegrepp som västvärlden myntade aldrig har omfattat alla människor. Alltså kommer det aldrig att räcka med små justeringar. Svenskt ”jämställdhet” behöver bli betydligt vassare, med ett genuint intersektionellt rättvisearbete som går mer i riktning mot konkreta åtgärder, och mindre mot vagt formulerade – och till intet förpliktigande – handlingsplaner samtal, paneler och debatter. Som jag brukar säga: att vilja leva ett värdigt människoliv är inget perspektiv, ingen åsikt att debattera. Varsågod: dekolonisera!

 

Carmen Blanco Valer

Global rättviseaktivist och urfolkspolitisk talesperson för F!

1. Kampen mot det patriarkala våldet.
Patriarkatet i sammansvärjning med den globala kapitalismen, kolonialismen och rasismen anser sig ha rätt att hota, kuva, slå ner, stycka och mörda kvinnor och transpersoner. Över hela jorden utsätts de därför för våld och sexualiserad våld. Våldet drabbar kvinnor överallt, oberoende av klass, etnicitet, hudfärg, ideologi och religion. Men kvinnor är inte bara offer utan organiserar sig och mobiliserar sig runt om i världen i självförsvar. Till exempel #NiUnaMenos-rörelsen (Ungefär inte en till mördad kvinna), #VivasNosQueremos (vi vill leva), Kvinnostrejken i olika länder i Latinamerika och #MeToo-rörelsen i västvärlden.

2. På svensk nivå anser jag att pensionsfrågan borde vara högsta prioritet. Patriarkala kvinnoroller och kärlek har sett till att kvinnor satt vård av barn före arbetsliv och detta resulterar i att mer än hälften av de kvinnor som går i pension är fattigpensionärer. Det är de som sliter ut sina kroppar inom vård och serviceyrken, i synnerhet kvinnor med invandrarbakgrund, som samhället vänder ryggen i slutskedet av livet.

3. För att återgå till det globala planet, menar jag att klimatfrågan borde prioriteras som en akut självbevarelsefråga för mänskligheten. Ifall klimatkrisen förvärras kommer inte bara klyftan mellan den globala nord och syd att fördjupas utan även klassklyftor, rasism, sexism och krigsaggressioner att öka. Om vi inte får stopp på klimatkrisen kommer inga av de hittills kända ”ismerna” (feminismen innefattad) spela någon roll, eftersom vår art i så fall kommer att gå under.