Lars Lundström stred för Dungen: ”Jag stod på ett garagetak och höll tal om naturens rätt”

Människor kan gå långt för att försvara en bit natur. Den politiska makten kan i sin tur gå långt för att kväsa gräsrotsaktivism. I år är det fyrtio år sedan striden stod om Dungen på Ålidhem i Umeå. Lars Lundström var med och kan berätta om hur dagisbarn, föreskolelärarstudenter och boende i området tillsammans kämpade för att få ha kvar sin lilla skog.

Det började med att politikerna vid makten bestämde att en skogsdunge – stor som två fotbollsplaner – i centrala delen av bostadsområdet Ålidhem skulle huggas ned och ge plats åt en högstadieskola. Detta beslutet fattades över huvudena på de boende i området och väckte starka protester. När byggarbetarna kom för att hugga ned träden fanns det demonstranter på plats som förhindrade arbetet. Demonstranterna blev fler och fler. Ockupationen var ett faktum. I några veckor vakade dagisbarn, dagispersonal, föreskolelärarstudenter och boende i området över sin skog. Poliser tillkallades. Den 13 april 1977 stod slaget om Dungen, eller Dungenkravallerna som det också kallades. Plötsligt var den lilla skogen en riksnyhet.
Min far, Lars Lundström, hade flyttat till Umeå några år tidigare för att arbeta politiskt i Socialistiska Partiets regi. Nu sitter han mitt emot mig och funderar över hur det var när slaget stod om Dungen.
– Det som hände då var ett exempel på det som Håkan Juholt varnar för idag: att vi håller på att få ett samhälle styrt av teknokrater som inte bryr sig om folkviljan. Det var ju en våldsam folklig storm mot att man skulle fälla skogen. Men det brydde politikerna sig inte om. De markerade både mot naturen och mot folkviljan: Här ska byggas bostäder. Här ska inte vara någon skog där barnen kan leka.
Men barnen lekte i Dungen. När beskedet kom att den skulle huggas ned blev det en våldsam uppslutning:
– Det var många daghem som kom och protesterade, ungarna ville inte att det skulle byggas på deras lekplats. Förskolelärarlinjen hade ständig bevakning. Det var en organisering kring att upprätthålla ockupation av området. Det var en spontan folklig reaktion mot ett beslut som inte hade folklig förankring.

Lars Lundström menar att det som började som en liten protest snart blev en genuin gräsrotsrörelse av vanligt folk som instinktivt undrade: Varför får det inte vara någon natur kvar? Och varför går politikerna emot folkets uttryckta vilja?
– Det var samma process som fortsätter än idag i Umeå, till exempel med kommunledningens beslut att sälja ut allmännyttiga bostäder till ett privat bolag, säger han och menar att i det större perspektivet så tror han att det ligger i den politiska maktens intresse att kuva både folk och natur:
– Naturen ska inte tro att den har något värde och människor ska inte tro att de har någon rätt att bestämma någonting, särskilt inte om de aktiverar sig. Gräsrötter som aktiverar sig är något väldigt, väldigt farligt, säger han och berättar att det var någonting som han fick klart för sig när han under 1980-talet var med och startade och arbetade i Klintetraktens Miljögrupp på Gotland, en grupp som troligen var först i landet med att organisera tidningsinsamling och som även arbetade intensivt med att försöka rädda Gotlands våtmarker. Dåvarande socialdemokratiska miljöministern, Birgitta Dahl, fick höra talas om gruppens arbete och kom på besök i Klintehamn på mellersta Gotland:
– Vi fick berätta om vår rätt omfattande verksamhet. Hennes reaktion var inte att på något sätt tacka för vårt arbete, eller uttrycka uppskattning, utan hon sade att vi kunde lägga ned och rösta på partiet istället. De skulle ta över miljöarbetet. Jag fattade då på allvar hur rädda de ledande politikerna är för gräsrötter som organiserar sig. Rädslan för gräsrötter eller spontan organisering är djupgående bland ombudsmännen och teknokraterna. Där har Juholt rätt som nu har sett hur denna utveckling har expanderat.

Tillbaka till Dungen. Lars Lundström berättar att det var naturligt för Socialistiska Partiet, eller KAF som det hette på den tiden, att vara med i ockupationen och stödja den på alla sätt.
– Vi deltog i organiseringen. Jag kommer ihåg hur det var när de sammankallade poliser från hela länet och gjorde en chockaktion under en natt när det var dåligt bevakat. De lyckades inta området och stängslade in det för att skogen skulle kunna huggas ned. Då blev ju folk jävligt förbannade. Man hade försökt att upprätthålla det här motståndet länge och så kallades det in en enorm polisstyrka. Mot dagisbarn, ungdomar och boende i området. Det finns en del likheter med hur det var när polisen kom till Ojnareskogen på Gotland sommaren 2012, säger han och minns att det kallades till en jättedemonstration efter att polisen hade intagit Dungen:
– Motståndet hade stort stöd men det var en spontan aktion som mer eller mindre saknade ledning. Jag satt ju i någon slags ledande funktion i Socialistiska Partiets avdelning där och jag kommer ihåg att det skulle hållas tal till demonstrationen. Jag blev tvungen att skriva ihop något snabbt och plötsligt stod jag uppflugen på ett garagetak och pratade, därför att det behövdes en politisk riktning och udd på motståndet. Som jag minns det var jag ganska ensam däruppe på taket. Men vad gör man inte för kampen?!
Han kommer inte riktigt ihåg vad han sade däruppe på garagetaket, men tror att det var någonting om demokratin och naturens rätt.

Som mest var det 200 poliser på plats. Mot vanligt folk som ville ha kvar en liten skog mitt i betongen. Under den där stora demonstrationen den 13 april, då Lars Lundström talade från garagetaket, låg risken för tumult hela tiden i luften. Det var mycket folk i alla åldrar på plats. Många barn.
– Jag vet att vi diskuterade hur vi skulle förhålla oss. Om vi skulle stödja en stormning av området. Det var ju upprorsstämning och styrkeläget var bra eftersom det var så mycket folk. Men så tänkte jag på alla barnfamiljer och insåg att det inte var läge. Om vi skulle storma och folk blev skadade, så skulle det kunna leda till att de blev rädda för vidare politiskt arbete, säger han och fortsätter:
– Vi som hade viss politisk skolning hade ett ansvar att ta. Vi beslutade oss för att inte storma. Men jag har grubblat på om det var rätt beslut att inte gå in och försöka återta området.
Det märkliga är att när Lars Lundström för ett antal år sedan beställde ut ”sina” papper från Säkerhetspolisens arkiv över politiskt subversiva krafter framgick något annat:
– Det var ett antal sidor som jag bara fick läsa hos polisen och ett antal som jag fick ta med mig hem. Där står det att jag deltog i den här Ålidhemsdemonstrationen och att källan anger att jag diskuterade hur man skulle återta området, fast det egentligen var så att jag höll tillbaks.
Säpo hade strukit över sådant som de trodde kunde avslöja källan. Men en uppgift hade de glömt att gömma. Därför vet Lars vem det var som angav honom. Han blev inte heller särskilt förvånad utan minns personen som en smilfink och en goddagspilt:
– Det fanns många angivare i vänstern då.

Den fredliga ockupationen varade i någon vecka. Sedan kom polisen, tumultet. Lars minns det som att dagispersonalen var hyfsat militant, liksom förskolelärarstudenterna. Men eftersom kommunen, med polisens hjälp, lyckades med att hugga ned skogen, ebbade protesterna ut:
– Luften gick ur när de sågade ned träden. Det blev bara en sista protest mot att detta brott hade begåtts. Sedan blev det väl sommar. Det påminner mig om hur det var efter protesterna mot tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia i Båstad 1968: Först en väldig manifestation och sedan ingenting. Efter Båstad satt vi några få människor i Uppsala och skrev på en bok om protesterna.
Men intervjun om Båstad får vi ta nästa år. Då är det femtio år sedan folk skanderade ”Stoppa matchen” och blev sprayade med tårgas och utsatta för vattenkanoner.
Vid tiden för Dungenkravallerna var Socialistiska Partiet ganska starkt i Umeå. Det fanns medlemmar på gymnasieskolorna, på universitetet, inom det militära och på andra arbetsplatser:
– Vi gav ut en skrift som hette Till alla efter Majakovskijs upprop. Den gick ut till alla de miljöerna där vi hade folk. Vi uppfattade det som att partiets roll var att samordna och utveckla kamperna. Politisera dem. Vi jobbade med samverkan. Det är oerhört viktigt och det var därför jag tyckte att det var så bra när ni åkte i en buss från Ojnare upp till samerna i Jokkmokk och Kiruna för att binda samman kamperna mot gruvexploateringen. Det var klockrent.

Ojnare, ja. Där hade Lars Lundström nytta av sina tidigare erfarenheter av ockupation och aktivism. Han blev väldigt förbannad när den dåvarande politiske ledarskribenten för Gotlands Folkblad, Håkan Ericsson (S), skrev att det bara var ett gäng gamla radikaler som upplevde sin ungdom i Ojnare. Dels var det väldigt långt från sanningen eftersom det var unga fältbiologer som startade ockupationen i skogen, dels fick redaktören det att låta som att det skulle vara något romantiskt med att stå upp mot polisen. Det fanns en anledning till att Lars beslutade att inte uppmana demonstranterna till stormning av Dungen 1977:
– Det är inte kul att gå emot polisen. Särskilt inte om man har blivit slagen och utsatt för tårgas och vattenkanoner, som vi blev i Båstad. Men politruker förstår inte vad det innebär att gå emot polisen. De kan inte ens tänka tanken.
I Ojnare var Lars en av dem som bildade kedja för att stoppa maskinerna den avgörande dagen i början av september 2012. Bland annat bildade han ”mittlås” med en ung fältbiolog för att göra protestkedjan obrytbar:
– Polisen fattade till slut att deras försök att bryta upp motståndet var lönlöst. Dessutom började det ju röra på sig bland Mellanskogs delägare och bland dem som tvingades ratta skördemaskinerna i skogen. Gripande var ju skogsmaskinföraren som senare erbjöd sig att betala de böter som tjejen fick som hängde sig fast på hans maskin. Det var stiligt och rörande. Föraren hade legat sömnlös och kom till lägret som skogsförsvararna hade i Fårösund senare på hösten och förklarade att han varit tvungen att köra maskinen för försörjningens skull. Sedan fanns det ju poliser som grät och bad om ursäkt. Man hade kunnat skicka dit samma poliser igen. De hade kommit för nära demonstranterna. Det visar hur snabbt det kan svänga. Som under ryska revolutionen när Kerenskij skickade ut kompani efter kompani som bara upplöstes i folkmassan.

Det blir ofta så här när vi ska prata, jag och min far. Hans politiska liv är så långt och han har så många erfarenheter som är sammanlänkade på olika sätt. Därför går det egentligen aldrig att bara berätta en historia. Den historian innehåller flera andra. Men nu undrar jag i alla fall vilka hans starkaste minnen är från slaget om Dungen. Han funderar. Återkommer till den där våndan, tanken på ifall de skulle ha försökt att återta skogen eller inte.
Dungen fick hur som helst inte stå kvar. Men att helt ignorera folkviljan fick ändå vissa konsekvenser för kommunledningen, även om dessa konsekvenser i efterhand kan framstå som lite missriktade:
– Jag kommer ihåg att någon sågade ned björkarna på kommunalrådets tomt i samband med att Dungen hade sågats ned. Det kom nog aldrig fram vem det var.
Vi återkommer till den gotländske sosseredaktören som trodde att Ojnaremotståndet bara bestod av människor som ville återuppleva sin radikala ungdom. En person som tänker så förstår uppenbarligen inte att det finns människor som är radikala hela livet.

Emma Lundström