Foto: Jan-Åke Eriksson
Det var den romerske statsmannen och filosofen Cicero som myntade visdomsorden ”den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet”, underförstått att trädgården – i kombination med bildning – inbegriper så mycket mer än själva odlandet. Göran Greider sträcker sig också i sin bok I trädgården hörs andra ekon långt utöver bärplockning, grävning och simpla staketgränser. Anders Karlsson har läst den.
Min relation till det som Göran Greider skriver sträcker sig över flera decennier; från att jag insöp den då nyutkomna essäsamlingen Det levande löftet mitt under Fotbolls-VM den varma sommaren 1994 över bland annat diktsamlingar som När fabrikerna tystnar (1995) och Världen efter kommunismen (2000) eller mer av facklitteratur som Rudolf Meidner, skärvor ur ett nittonhundratals liv (1997) och Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (2010)
Mitt egna förhållande till trädgårdsarbete handlar om att jag växte upp i ett föräldrahem med rätt så stora tillkommande gröna ytor. Redan från tidiga år kom jag också att bland annat rensa, klippa gräs och plocka äpplen. Däremot kom jag aldrig att utveckla något snideri i frågan om att planera vad och hur grödor skulle odlas. Jag har förblivit en grovarbetare i den gröna myllan, samtidigt som jag under trädgårdsarbetet många gånger fått kreativa skrivaruppslag och det har även försänkt mig i en kontemplativ ro. Det var min bakgrund när jag satte mig att läsa Greiders I trädgården hörs andra ekon.
Greiders upplägg av boken är att den består av fyra essäer, en för varje årstid i trädgården samt att han varvar dessa essäer med utvikningar som med det kultiverade växtlivet som utgångspunkt vetter i olika riktningar. Här bör betonas att Greider under senare år gjort sig känd som en auktoritet när det gäller trädgårdsodling, en flitigt anlitad föreläsare på olika mässor. Han har också mycket av handfasta råd att ge, av vilka jag inte minst fastnade för de som betyder mindre av ansträngande kroppsarbete, som att inte kratta ur gräsvallens mossa på våren, låta gräsklippet ligga kvar eller att inte kratta upp höstens fallande löv.
Det är också mycket av annan intressant grön kunskap som torgförs mellan pärmarna, exempelvis att många av de växter som vi idag betraktar som oätbara – eller kanske rent av som ogräs – mycket väl kan inmundigas, Ta bara kirskålen, som Greider menar passar bra i såväl paj som soppa, eller svinmållan som enligt honom smakar lika bra som spenat och därtill är proppfull av C-vitamin, eller löktraven som med sin lätta vitlökssmak enligt Greider passar utmärkt i sallader. Han dristar sig till och med till att föreslå att regeringen borde lansera en kampanj för att få medborgarna att ta tillvara många av de växter vars nyttighet idag glömts bort.
Göran Greider vore inte heller Greider om han inte berörde de mörka moln som tornar upp sig när det gäller människans möjlighet att på lång sikt klara sin livsmedelsförsörjning. Han menar här att under mer än ett halvsekel har odlingsmarken överallt i världen utarmats genom den permanenta konstgödningen. Och också i svenska trädgårdar pågår det en konstant kemisk krigföring, som tar sig uttrycket att varje år köper hushållen uppemot 500 ton växtskyddsmedel mot mossa och ogräs. Greider berör här även den ödesdigra globala förlusten av enorma mängder matjord – på grund av byggen, vägar, stadsexpansion och erosion – som kan förvärras dramatiskt om havsnivåerna stiger.
Här kommenteras även det enorma slöseri i att uppåt en tredjedel av all mat som produceras i världen aldrig äts upp eller att djurfoder i form av soja eller proteinrikt hö transporteras mellan världens stora hamnar. Greider inflikar också att svinnet från svenska trädgårdar är stort, inte minst genom att det varje år är runt 200 000 ton äpplen som inte tas tillvara.
En annan intressant passage i boken är när Greider tar med oss på en global rundtur för att belysa många växters faktiska historia och ursprung, som exempelvis löjtnantshjärtat: ”Det är få som tänker på det, men varenda rabatt bär på minnen av européernas förbrytelser mot resten av världen. Ta löjtnantshjärtat. Det är sannerligen ingen svensk torparväxt. Växten hämtades till Europa av en brittisk växtjägare på 1840-talet från det Kina som brittisk kanonbåtsdiplomati precis öppnat”.
Sammantaget bäddas trädgården i boken in i ett filosofiskt skimmer där Greider uttrycker det som att ”här är en plats där jag får en chans att tänka” eller att ”små systemkritiska impulser väcks”, ett rum som är välgörande för såväl själen som världen. Det är också den breda ansatsen – där såväl det odlingskonkreta som den ekopolitiska totaliteten och existentiellt drömmeri får sina rättmättiga utrymmmen – som gör att boken är angelägen för såväl den som älskar att påta i jorden som för den som helst vill sitta i trädets skugga och läsa en god bok – eller bara blicka ut över den gröna härligheten.
Anders Karlsson
Göran Greider
I trädgården hörs andra ekon
Ordfront, 2017
