Rosa Taikons glöd lever vidare

Hon hade skarpa ögon och ett hjärta som verkade rymma hela världen. Medborgarrättskämpen och silversmeden Rosa Taikon lever inte längre, men lågan från hennes livslånga kamp för romernas rättigheter i Sverige och Europa kommer förhoppningsvis aldrig att dö.

I mars 2011 höll Rosa Taikon föredrag på Kulturhusbiblioteket i Stockholm. Men hjälp av bilder och en pekpinne som hon ofta slog i golvet, berättade hon om romernas historia i Sverige. Hon var då 85 år gammal och mycket oroad över den politiska utvecklingen. Över att Sverigedemokraterna tagit plats i Sveriges riksdag, över situationen för romerna i Italien, Ungern och Rumänien. Jag kommer aldrig att glömma det brinnande engagemang, det glödande rättvisepatos som präglade den kvällen.
Tillsammans med sin yngre syster, Katarina Taikon, är Rosa Taikon en ikon inom den svenska medborgarrättsrörelsen. Hon växte upp på resande fot eftersom lösdriverilagen fastslog att romerna inte fick stanna längre än tre veckor på någon plats.
Hennes mor dog när hon var sex år.
Som nioåring började hon arbeta med att spela trumma i faderns musikkapell.
Sin första ordentliga utbildning fick hon först som 33-åring. Tillsammans med systern gick hon två år på Birkagårdens folkhögskola. Sedan kom hon in på konstfack och blev silversmed, ett klassiskt manligt yrke inom den romska kulturen som hon gjorde till sitt.

Katarina Taikon var den som skrev alla böckerna. Efter Birkagården formligen exploderade hon i text. Fjorton böcker om Katitzi och åtta böcker med socialt fokus. Debutboken Zigenerska, en rapport om raspolitik och diskrimineringen av romer, slog ned som en bomb 1963. Då kallades den för en ”hårt ringande väckarklocka”. Förra året publicerades den igen, fortfarande svidande aktuell.
I den aktivistiska kampen för romernas rättigheter stod systrarna sida vid sida. Det var de som gick upp på regeringskansliet och såg Olof Palme och Kjell-Olof Feldt i ögonen och krävde utbildning för romer. De som tillsammans lade all energi och kraft på att genom politisk aktivism minska diskrimineringen mot romer. Deras brinnande rättvisepatos smittade av sig. Så hamnade Katarina i koma och Rosa fick fortsätta kampen utan sin älskade syster.
När hon många år senare stod där och talade på Kulturhusbiblioteket en marskväll 2011 var hon orolig för framtiden för romerna i Europa: ”Jag skulle önska att det fanns en Katarina i varje land som kunde röra om och gå upp till politikerna och ställa krav.”

Rosa Taikon fick Olof Palmepriset 2013. Motiveringen säger egentligen allt: ”Under tider som präglats och fortsätter att plågas av främlingsfientlighet har hon kompromisslöst stått upp för alla människors lika värde. Rosa Taikon personifierar samtidigt fem decennier av kamp för romernas kultur och medborgerliga rättigheter. Genom sitt arbete i Sverige och utomlands har hon visat att också enskilda människor kan påverka samhällsutvecklingen. Genom sitt konstnärskap har hon berikat samhället.”
Hennes röst fanns med när regeringen, till slut, 2014 gav ut en vitbok om hur romer behandlades under 1900-talet. Och den fortsatte att finnas med, nästan ända till slutet. Släktingen Hans Caldaras – musiker, författare och samhällsdebattör – har i dagarna vittnat om hur hon till sista stund engagerade sig för de romer från Rumänien och Bulgarien som tigger på gatorna i Sverige.
På Kulturhusbiblioteket 2011 sade hon: ”Alla ska ha samma rättigheter till utbildning, sjukvård och arbete, även vi romer. Alla har rätt till en framtid.”

Den där marskvällen berättade hon också att hon hade skrivit omkring 800 sidor om sitt långa och händelserika liv. Tyvärr fick hon nobben av förlagen. Bonniers anklagade henne för att hitta på. Hon trodde att det kunde ha att göra med att hon inte skyggade för Bonniers egen rasistiska historia när det gäller just romerna. I ett gammalt band av Bonniers konversationslexikon står det bland annat att romerna ”visa en utpräglad parasitkaraktär och en naturlig obenägenhet för hårt eller regelbundet arbete”.
Kanske är en utgivning på gång. Det är bara att hoppas. För jag vill läsa Rosa Taikons egen berättelse. Hon som aldrig slutade kämpa för en bättre värld.

Text och illustration: Emma Lundström

Dela