Det berättas inom psykologin om ett ganska obehagligt experiment med en duva som matas vid slumpmässigt fördelade tidpunkter.
Låt oss säga att den står på ett ben vid ett sådant tillfälle. Aha, tänker duvan, är det detta som gäller för att få mat? Vid nästa matbelöning råkar den utstöta ett särskilt kuttrande. Aha. Och vid nästa lägga huvudet på sned. Och så vidare.
Resultatet är en ständigt hungrig duva som hoppar runt på ett ben med huvudet på sned och flaxar med ena vingen under ivrigt kuttrande.
Nobelpristagaren i ekonomi 2002, Daniel Kahneman, undersökte 25 investeringsrådgivares prestationer över åtta år. Om de lyckades med sina råd kunde de utöver sin höga lön tjäna en avsevärd hacka. Problemet var att dessa belöningar varierade dramatiskt över tid. Vissa år hög bonus, andra år liten. Eller så uteblev den helt.
Kahneman tog sig för att undersöka sambandet mellan bankmäklarnas rekommendationer och det faktiska börsutfallet som de ansåg sig förutse och som låg till grund för bonustilldelningen. Han fann att det var fullständigt slumpartat. Sambandet var noll. Vissa år gissade rådgivarna rätt och andra inte. Och det fanns ingen som var skickligare än någon annan.
Nobelspristagarens vid tiden uppmärksammade resultat blev blixtsnabbt inte så uppmärksammat. Detta var ju rådgivarnas yrke som gav gröt på bordet. Eller ostron och champagne. Så de fortsatte som om inget hade hänt, helt övertygade om sin kompetens.
Det är nog duvan också.
Och vi som iakttar duvans krumbukter kanske får för oss att den ändå är något på spåret? På något konstigt sätt.
Det funkar ju!
Åtminstone ibland.
Eventuella likheter med det svenska premiepensionssystemet är givetvis ren slump.
Lars Lundström
Illustration: Emma Lundström
