Vänstervågen höll inte hela vägen – nu krävs enhet

 

Det franska valet har på många håll beskrivits som ytterligare ett kapitel i berättelsen om ett slag mellan nationalistiska krafter och frihandelsvänliga anhängare till EU och NATO. Det finns såklart fog för den beskrivningen när Frankrike nu ska välja mellan ultranationalisten Marine Le Pen och marknadens favorit, Emmanuel Macron. Men det betyder inte – vilket många etablerade kommentatorer gärna vill tro – att den traditionella höger-vänster-skalan är överspelad. Det skriver Arash Gelichkan.

 

 

I den första omgången av valet har fransmännen fått välja mellan vitt skilda ekonomiska och sociala doktriner. Från François Fillons ekonomiska chockterapi med massiva nedskärningar och uppsägningar i offentlig sektor till Philippe Poutous program för en total brytning med kapitalismen. I det valet har faktiskt mer än en fjärdedel av väljarna gått till vänster. Mélenchons spurt de sista veckorna har fått mycket uppmärksamhet. Hans rörelse La France Insoumise, det okuvade Frankrike, grundades för bara ett år sedan men lyckades ändå nästan ta vänsterkandidaten ända till den andra valomgången. Mélenchons avstånd till Le Pen var mindre än två procentenheter. Den antikapitalistiska vänsterns kandidat Potou och trotskisten Nathalie Arthauds röster (1,1 respektive 0.6 procent) hade tagit Mélenchon en hårsmån från att ta sig vidare till andra omgången. Det kommer sannolikt leda till en diskussion om sekterism på vänsterkanten. Men det fanns en del praktiska skäl till varför ett samgående i valet hade blivit svårt, till exempel skulle den kandidat som lagt ner sin kampanj gått miste om offentliga valbidrag.

Även inom Socialistpartiet som tillsammans med Republikanerna i decennier dominerade fransk politik har vi sett en vänstervåg. Hamons seger i det socialistiska primärvalet i januari var en signal om ett skifte bort från tredje vägens socialdemokrati och åtstramningspolitiken. Ett tydligt stråk av tillväxtkritik och offentliga satsningar på klimat och jobb fanns i hans program. Hamon utlovade till exempel en medborgarlön – en förvisso hett omdebatterad fråga inom vänstern – och att erbjuda möjligheten att gå ner i arbetstid med statligt stöd. Allmänningar som ren luft och biologisk mångfald skulle skyddas av grundlagen med Hamons program. Hamon jämfördes tidigt med brittiska Labours Jeremy Corbyn, men den jämförelsen är kraftigt överdriven. Hamons långa karriär i Socialistpartiets toppskikt och hans EU-vänliga profil gör det svårt för honom att framställa sig som en kritiker av etablissemanget. Hans politik kan snarare jämföras med den förre Labour-ledaren Ed Miliband, ett första steg mot mer klassisk vänsterinriktad socialdemokrati.

Hamon och Mélenchon sonderade möjligheten till samverkan tidigare i år men de samtalen kollapsade på grund av de politiska skillnaderna dem emellan. Hamon fick cirka 6 procent i valet och hade de rösterna samlats bakom Mélenchon istället hade han gått ut som segrare i den första omgången. Men som sagt, de politiska skillnaderna var trots allt ganska påtagliga mellan de båda kandidaterna. Ingen av kandidaterna hade lagt ner sin kampanj utan att få någonting tillbaka i form av politiska eftergifter. Särskilt för Socialistpartiet vore det smärtsamt att inte ställa upp med en egen kandidat, isåfall för första gången i landets moderna historia. Ett samarbete tidigt i valrörelsen hade snarare gått ut på att Mélenchon hade lagt ner sin kandidatur till förmån för Hamon. Så här i backspegeln skulle det ha varit en strategisk miss för vänstern i sin helhet. Mélenchons kampanj har fått in ny energi och optimism i vänstern, inte bara i Frankrike utan i hela Europa. För första gången på länge ser det ut som en folklig rörelse mot nyliberala åtstramningar, mot rasism och för en radikal klimatomställning kan vinna makten i ett av Europas tyngsta stater. För i en andra omgång mot Le Pen skulle Mélenchon enligt mätningarna formligen ha kört över ultranationalisterna.

Varför kunde inte vänstern till vänster om Mélenchon hjälpt honom dit? Den frågan ställer sig många nu. Även här kan vi prata om politiska skillnader. Mélenchon knyter an till en nationalistisk fransk vänstertradition. Här lyfts den franska revolutionens frihetsideal, sekularism och kamp för de förtryckta fram med flaggviftande och nationalsång. Mélenchon har tidigare inte dragit sig för populistiska utfall mot arbetskraftsinvandring och nationalistiskt färgade utspel. Visserligen ville han utöka flyktingmottagandet, främja jämställdhet och HBTQ-rättigheter samt slå tillbaka fascismen. Men hans vänsternationalism var ändå för mycket för den internationalistiska vänster som fanns till vänster om honom. Särskilt tydlig var bristen på internationalism när Mélenchon inte kunde ta tydlig ställning för Syriens demokratikämpar. En del bedömare på vänsterkanten menar därför att väljare till vänster om Mélenchon ändå inte hade röstat på honom om deras kandidater hade dragit sig ur.

Det är svårt att i efterhand sia om vilken strategi från Mélenchon och de andra vänsterkandidaterna sida som hade gett utdelning. Men efter den första omgången står det åtminstone klart att många ville ha en förändring i riktning vänster. Det är en bra grund för vänstern när den laddar för sommarens parlamentsval i Frankrike.

Arash Gelichkan

 

Bör Mélenchon backa Macron mot Le Pen?

Även om Le Pens utsikter är marginella väcker hennes framgångar oro. Många ställer sig frågan om inte även vänsterns Mélenchon därför borde uppmana till en röst på Macron. Men mot bakgrund av det säkra opinionsläget borde frågeställningen istället vara hur vänstern ska enas och vända skutan bort från nedskärningspolitik och växande högerpopulism, skriver Arash Gelichkan.
Knappt hade det slutgiltiga valresultatet tickat in innan politiker från både höger och vänster och från hela kontinenten omfamnade Emanuell Macron inför den andra valomgången. Vänstersensationen Jean-Luc Mélenchon, som skarpt kritiserat både Macron och Le Pen, ville istället låta medlemmarna i rörelsen La France Insoumise bestämma om denne ska stödja Macrons kampanj. En undersökning av Ipsos (23/4) visade att 62 procent av Mélenchon-väljarna tänker rösta på Macron, medan 29 procent kommer avstå ifrån att rösta.
Macron är med över 60 procent i opinionsstöd enligt alla undersökningar i klar ledning. Opinionsmätningarna inför den första omgången projicerade väljarsympatierna korrekt med mycket små avvikelser. Även i det tidigare valet i Holland var opinionsmätningarna i stort sett korrekta. Till och med i det amerikanska valet där opinionsinstituten fått mycket kritik lyckades de förutspå att Clinton skulle ta hem flest röster, vilket också hände. Däremot misslyckades de att förutspå hur det skulle översättas i antalet så kallade elektorer, där det tvärtom blev en oförutsedd Trump-seger.

Men det franska valsystemet är inte som det amerikanska och de franska opinionsinstituten har återigen visat sig i stort vara pålitliga. Så länge vi inte ser en starkt uppåtgående trend för Le Pen i opinionen finns det ingenting som pekar på en seger för Nationella Fronten. Men frontens framgångar har naturligtvis väckt starka farhågor för de som står upp för mångfald och ett öppet Frankrike. Många frågar sig om inte även Mélenchon borde stödja Macron i det här läget. Verkligheten är dock troligen den att ett eventuellt uttalande av Mélenchon kommer ha marginella effekter på valresultatet, kanske inte ens i den riktning många föreställer sig. Le Pen har utnyttjat de andra politikernas, särskilt de i Bryssels, omfamnande av Macron för att ytterligare framställa sig som folkets kandidat mot eliten och EU. Att hon i en andra omgång lyckas ta hem fler röster än i den första är ett tydligt tecken på att den positioneringen gynnar extremhögern.
Hittills har hon inte kunnat använda Mélenchons post-valuttalanden som ett sådant slagträ. Ett omfamnande av Macron från Mélenchons sida skulle lika gärna kunna stärka Nationella Fronten, det vet ingen på förhand.

Mélenchon vars hela framgång bygger på att han är okorrumperad, folklig och principfast skulle dessutom sätta sin trovärdighet på spel om han helt plötsligt svängde och uppmanade till en röst på en före detta bankir och minister ansvarig för attacker på arbetsrätten. Macron beskrivs i etablerade medier som en mitten-kandidat, en sanning med stor modifikation. Macron föreslår ett program av nedskärningar på 60 miljarder euro, uppsägningar av 120 000 personer i offentlig sektor och en militär upprustning tillsammans med en förlängning av undantagstillståndet. Jämfört med Hillary Clintons program 2016 som faktiskt lånade några av Sanders progressiva förslag så är Macron öppen med att han för en ekonomisk politik långt ute på högerkanten.
Det är just den sortens politik med massiva nedskärningar, stor ungdomsarbetslöshet och en hård politik mot migranter och minoriteter som lagt jordmånen för ultrahögern. Att tro att mer av den politiken ska vara räddningen från Le Pen är inte rimligt. Den enda kraft som kan vända missnöjet till ett hopp om en bättre framtid, som kan bygga solidaritet och gemenskap är den demokratiska, folkliga vänstern. Ett omfamnande av marknadens favorit Macron, även kombinerat med mild kritik, skulle kunna sätta den kraften på spel – det kollapsande Socialistpartiet borde vara ett varnande exempel.

Den akuta frågeställningen, med hänsyn till nuvarande opinionsläge, är inte om Mélenchon bör eller inte bör leverera ett uttalande för en röst på Macron. En mer omedelbar uppgift är hur vänstern ska enas och bjuda kommande nedskärnings-administration motstånd samtidigt som vi organiserar mot rasismen på gatorna, i bostadsområdena och arbetsplatserna. Bara en enad vänster förankrad i människors vardagsliv och sociala kamper kan ta över presidentpalatset och vända skutan bort från klimatkatastrof, sociala problem och ultranationalismen.

Arash Gelichkan

Uttalande:

“Vi måste utmana systemet tillsammans!”

Uttalande av Philippe Poutou på uppdrag av NPA, Nouveau parti anti­capitaliste, på kvällen efter den första rundan av presidentvalet.

Först och främst vill vi tacka de väljare som valde att rösta på oss. Genom sin röst ville de markera avstånd till ett system av professionella politiker som ofta är korrupta och tillåter kapitalister och bankirer att i praktiken styra landet. De ville säga att förändringar endast kan ske genom mobilisering

och ett brott med detta system.
Vår kampanj har visat på klyftan som i allt högre grad skiljer befolkningen från ett politiskt system som inte representerar oss och som i grunden inte tar hänsyn till våra levnadsförhållanden, och faktiskt försvårar dem år för år… Dessa politiker representerar färre och färre väljare, Särskilt i fattigare områden.
Det unika i resultatet av den första omgången var frånvaron av kandidaterna från Socialistpartiet och Republikanerna. Det visar på en stor politisk kris: de två parter som har styrt landet i 60 år har eliminerats. Men en andra omgång med Marine Le Pen och Emmanuel Macron är inga bra nyheter, och kommer absolut inte att innebära något brott med den politik vi lidit under i årtionden.
Front National, FN, hävdar att det är ett anti-systemparti som försvarar arbetarna, men det är ett kapitalistiskt parti som de andra, det har haft lika många korruptionsskandaler, det strider aldrig mot uppsägningar och chefernas agenda, som skyddar de rika och slår hårt mot de exploaterade. Dessutom är detta parti farligt, eftersom det genom sin rasism hetsar fram ett hat mot invandrare och etniska minoriteter, som syftar till att avleda löntagarnas ilska bort från de som är ansvariga för arbetslösheten och fattigdomen.

Den andra kandidaten Emmanuel Macron är en bluff på flera sätt: han är inte en ny antisystemkandidat utan är bankernas och François Hollandes drivhusplanta, och är lika ansvarig som Hollande för den politik som vi genomlidit de senaste fem åren. Och hans politik lovar än mer åtstramning och ojämlikhet inför framtiden.
Den politiska krisen – eliminering av de stora partierna och Le Pens framgångar – visar på behovet av att vi tar oss samman och mobiliserar. Det är ännu viktigare än 2002 att vi inte litar på en ”republikansk front” utan på en bred mobilisering, särskilt bland ungdomar, mot såväl nationella Fronten som nyliberal politik. Vi måste slåss på arbetsplatserna och i vår vardag, utan att vänta på resultatet av andra omgången.
På söndagen den 7 maj kommer många vilja stoppa FN genom att rösta Macron. Vi förstår deras önskan att desarmera hotet som Marine Le Pen representerar mot sociala framsteg och våra rättigheter, särskilt för dem av oss med utländsk bakgrund. Men de bör komma ihåg att det är nedskärningspolitiken och ”kriget mot terrorn”, även från så kallade vänsterregeringar, som är orsaken till FN: s framgångar och dess sjuka idéer. Macron är inte ett bålverk mot FN. I ett längre perspektiv finns det inga alternativ till att gå ut på gatorna i kamp mot extremhögern och nyliberalismen. NPA och våra aktivister deltar aktivt i alla protester mot FN.
Vi vill säga till alla som vägrade rösta eller inte fick rösta, till de som röstade Mélenchon som vill bryta med systemet, till de som röstade Lutte Ouvrière: Till er alla vill vi säga, vi behöver en ny politisk kraft som representerar oss: ett parti som representerar våra intressen, ett verktyg för vår dagliga kamp, för att avskaffa det kapitalistiska systemet, för att försvara visionen om ett samhälle fritt från exploatering och allt förtryck.

Under de kommande veckorna kommer vi till att börja med finnas på gatorna den 1 maj för att försvara våra demokratiska friheter och våra sociala rättigheter, men också för att visa internationell solidaritet vid en tidpunkt då Frankrike är engagerad i neokoloniala ingripanden och slaktaren Assad fortsätter att sprida död och förstörelse. Därefter fortsätter NPA sin dagliga verksamhet på arbetsplatserna, i mobiliseringar, i arbetarklassdistrikt och städer, för att driva de frågor som jag och mina kamrater har satsat på under de senaste månaderna.
Så här på kvällen efter denna första runda är perspektivet fortfarande detsamma: Vi måste utmana systemet tillsammans!

Philippe Poutou

 Paris, 23 april 2017