Anders Karlsson reagerar på Internationalens ledare 17/2017:
Andra omgången av det franska presidentvalet 7 maj är knappast någon hemmaarena för oss med hjärtat till vänster när den liberala Emmanuel Macron går upp mot den extrema högerpopulisten Marine Le Pen, vars parti Nationella Fronten (NF) har sina historiska rötter i fascismen. Men är inte Macron trots allt en socialliberal mittenkandidat? Åtminstone är det så han vanligtvis framställs i etablissemangsmedia. Vid ett närmare synande av Macron i sömmarna är det dock snarare en nyliberal agenda som sticker ut. Han säger sig vilja genomföra reformer som underlättar för den fria företagsamheten, avskaffa förmögenhetsskatten, genomdriva ett sparpaket för den offentliga sektorn på 60 miljarder euro och avskeda 120 000 anställda.
Hur bör då vi inom vänstern ställa oss inför den andra valomgången? Här menar jag att Internationalens ledare 17/2017 hamnar fel när följande slutsats formuleras: ”I Frankrike gör vänsterkandidaterna Potou och Mélenchon rätt som vägrar stödja Macron” (här kan förtydligas att Mélenchon i elfte timmen gett Macron ett halvhjärtat stöd när han klarlagt att han inte kommer att rösta på Le Pen). Undertecknad vill istället mena att det finns fem vägande skäl för krafter på den franska vänsterkanten att inför andra valomgången uppmana till en röst på Macron:
• Att uppmana till en röst på Macron betyder inte att man på något sätt gör avkall på sitt politiska oberoende eller ruckar på sina krav och ideologiska perspektiv – en röst på Macron betyder inget annat än en enkel handling vid valurnan i en situation där alternativet är etter värre.
• Ett starkt val från Marine Le Pens sida, även om hon inte har någon chans att vinna, kommer att sända en stötvåg av positiv energi genom högerextrema krafter över hela Europa, och det i en tid när dessa krafter i många fall redan är på frammarsch – aktörer med allt från Sverigedemokraterna till Nordiska Motståndsrörelsen kommer att få en psykologisk vitamininjektion.
• NF är en auktoritär politisk kraft, en framgång för den skulle ge krafter av det slaget ytterligare råg i ryggen i ett Europa där konstellationer av den sorten redan innehar regeringsmakten i Polen, Ryssland, Turkiet och Ungern. Det är inte för inte som Marine Le Pens parti förespråkar ett närmande till Putins Ryssland.
• NF är otvivelaktigt ett rasistiskt parti. Bland sina krav har man ett tillfälligt totalstopp för all invandring, varefter den starkt ska begränsas. I övrigt förespråkar man en form av apartheid där jobb och förmåner först ska gå till ”äkta fransmän”. Framgångar för partiet förbistrar det politiska klimatet och riskerar att göra den vardagliga situationen ännu svårare för invandrare och papperslösa.
• Klimatfrågan är vår tids stora ödesfråga och, liksom de flesta högerextrema partier, har NF en i det närmaste obefintlig miljöpolitik. Och, om man har någon, tar den sig en skepnad som i EU-parlamentet hösten 2016 då man profilerade sig genom att förkasta klimatförändringarnas existens.
I ledaren skrivs det, som alternativ till att rösta på Macron, ”vänstern måste istället hitta sin styrka i den folkliga förankringen. Det pågår ständigt rörelser i samhället, till försvar för välfärd och i kamp för rättigheter, antingen på arbetsplatsen, i bostadsområdet eller på andra områden. Det är dessa som måste utgöra den politiska ryggraden”. Men en röst på Macron står som sagt var inte alls i motsatsställning till försök att mobilisera och en skärpt utomparlamentarisk kamp. Det var just det som hände i presidentvalet 2002 när miljoner människor gick ut på gatorna och demonstrerade när det stod klart att Marine Le Pens far, Jean-Marie Le Pen, gått vidare till andra omgången, samtidigt som Le Pen väl vid valurnan – mot gaullisten Jacques Chirac – fick vidkännas ett svidande nederlag med endast 18,7 procent mot Chiracs 81,3 procent.
Sammantaget är en pest, som drar nästan fullständig död överallt där den far fram, kvalitativt värre än en koleraepidemi och Le Pen är en politisk sjuka kvalitativt värre än Macron.
Anders Karlsson
Ledarredaktionen svarar:
Mer komplicerat än ”antingen eller”
Karlssons uppräkning av Nationella frontens politik är så klart riktig, likaså resonemanget att en seger för Le Pen skulle stärka reaktionära högerkrafter världen över och få djupgående politiska följder. Men därefter delar vi helt enkelt inte uppfattning (eller snarare: vi drar inte samma slutsats). Det må vara hänt att starka siffror för Le Pen skulle ge råg i ryggen åt högernationalister i andra länder, men de krafterna är redan på frammarch – och det är inte vänstern som står direkt ansvariga för den politiska situationen som i land efter land öppnar fältet för de mest unkna reaktionära krafterna. Det är högern.
De fascistoida krafter som vädrar morgonluft är inga isolerade samhällsfenomen och det är ingen slump att just den nyliberala eran som sett återkomsten av politiska krafter som ingen trodde skulle få en ny chans. Att tala om pest eller kolera leder fel. Då ger vi oss själva uppgiften att ta ställning mellan sjukdomen och smittan.
Att Mélenchon markerade att han aldrig skulle lägga sin röst på Le Pen finns det inget att invända emot – det är en självklarhet att ingen vänstermänniska kan se henne som något annat än ett allvarligt politiskt hot – men huruvida vänsterns kandidater skall kampanja för högern är en annan fråga.
Att inte gå ut i ett aktivt stöd till en kandidat betyder i min värld inte att man jämställer dem, bara att man inte knyter upp sitt förtroendekapital och sprider falskt hopp om en kandidat vars politiska eftermäle kommer att vara fortsatt katastrof, fortsatt militarisering av franska samhället, fler och hårdare nedskärningar, ytterligare vidgning av samhällsklyftor – det vill säga mer av den politik som gjort nationella fronten till landets näst starkaste politiska kraft. Allt talar för att Macron vinner och det är så klart mindre dåligt, men det kommer innebära ytterligare en mandatperiod av hård och bitter kamp i försvar mot militarisering och nyliberalisering – då är en bra utgångspunkt att inte ha hjälpt till att sprida falskt hopp kring den blivande presidenten.
Johannes Jensen
