Corbyn strävar på i motvind

Jeremy Corbyn. Foto: Garry Knight

 

Förra veckan bestämde den brittiska premiärministern Theresa May att det ska hållas nyval i Storbritannien den 8 juni i år. Med ett oppositionsparti fullt av interna stridigheter och med en ledning på 20 procent i opinionsundersökningarna för det egna partiet känner hon sig troligen ganska säker på en jordskredsseger för Tories. Men oppositionsledaren Jeremy Corbyn verkar inte låta sig nedslås av omständigheterna. Han drog omedelbart igång Labours valkampanj med fokus på att ena det land som han anser att de konservativa har splittrat. För att få detta till stånd har han bland annat meddelat att en Labourregering skulle införa fyra nya allmänna helgdagar. Detta för att ”ge arbetarna den paus de förtjänar” och ”föra samman England, Skottland, Wales och Nordirland”.
Jeremy Corbyn menar att införandet av en helgdag för varje brittiskt skyddshelgon både skulle vara ”en chans för arbetstagare att tillbringa tid med sina familjer, i sina områden och med sina vänner” efter sju år av smärtsam åtstramningspolitik, och ”en chans att fira de nationella kulturerna”.
Vissa kommentatorer har påpekat att de nya helgdagarna kan vara ett steg mot en kortare arbetsvecka. Andra att arbetare i den privata sektorn kommer att drabbas eftersom de ofta varken får ledigt eller bättre betalt på de allmänna helgdagarna.

Att utlova fyra nya helgdagar kan tyckas vara ett ganska märkligt och lite lamt vallöfte i en tid av politisk kris i Europa, även om Storbritannien idag har minst antal helgdagar om året av alla G20- och EU-länder; bara åtta stycken. Men Corbyn befinner sig i en knepig sits och behöver vallöften som inte på stört kvävs i sin linda. Han är hårt motarbetad inom sitt eget parti och de flesta brittiska medierna bedriver något som inte kan kallas för annat en än hatkampanj mot honom. Detta gör att i princip alla uttalanden han gör omedelbart kan diskrediteras av motståndarna inom partiet och/eller av medierna. Under de få dagar han har kampanjat har han redan hunnit säga åtminstone två saker som fått Labour att gå ut och dementera, stryka över och lugna.
Bland annat har den mångårige kärnkraftsmotståndaren Corbyn uttryckt att han inte utesluter en avveckling av det brittiska kärnvapenprogrammet Trident, att ”kärnvapen inte är lösningen på världens säkerhetsproblem” och att han vill uppnå en ”kärnkraftsfri värld”. Något som fick högern inom Labour att omedelbart gå ut och understryka att stödet till ett förnyat Trident självklart kommer att fortsätta vara en del av partiprogrammet.

När det gäller inrikespolitiken är Corbyn ”trött på ojämlikhet och underinvesteringar”. Han vill använda en eventuell regeringsmakt till att förbättra bostäder och utbildning, och till att avveckla privata kontrakt i det nationella sjukvårdssystemet, NHS.
Dessutom utesluter Corbyn inte idén om en omröstning om det slutliga Brexitavtalet, något som inte uppskattas av hans meningsmotståndare i partiet. Han är medveten om att den fria rörligheten för EU-medborgare som vill in i Storbritannien kommer att upphöra i och med Brexit och menar att det behövs en ny immigrationspolitik: “Den första punkten är en ekonomi som fungerar för alla. Det betyder tullfri tillgång till den europeiska marknaden och en invandringspolitik som följer på det. Jag vill försvara och behålla jobb i Storbritannien.”
Corbyn skulle behöva trycka ännu mer på inrikespolitiken för att vinna de väljare som främst behöver höra att det finns politiska lösningar på deras vardagsproblem, att det finns en ljusare framtid om hörnet. Istället tvingas han in i ett utrikespolitiskt hörn där han får svara på frågor som inte gagnar honom eftersom de målar upp en felaktig bild av hans politik. De traditionella medierna försätter honom medvetet i en position där han bara kan förlora. Det stora stöd han har i sociala medier ser inte ut att kunna väga upp för detta underläge.

Med snart bara en månad kvar till valet hänger risken för att de konservativa får en supermajoritet som ett regntungt moln över Labour. Socialdemokratin krisar över hela Europa och det ser mörkt ut för vänstern, medan extremhögern vinner mark. Samtidigt fortsätter Labour att växa. Med över en halv miljon medlemmar är partiet kanske större än någonsin och har därmed också den största kampanjstyrkan på många år. Corbyns fokus på sociala rörelser och medlemsmakt borde ha kraften att ta partiet till regeringsposition. Frågan är bara hur långt hans motståndare inom partiet är beredda att gå för att motarbeta honom. Och hur långt medierna tänker driva hatet.
Med Torypartiet vid makten riskerar Storbritannien att bli ett låglöneskatteparadis efter Brexit. Men det kanske är något som Labours Corbynmotståndare kan leva med.

Emma Lundström

 

Tidigare i Internationalen:

Corbyn besegrade kuppmakarna – Labour har blivit en massrörelse

Corbyn har stöd bland gräsrötterna

Påskupproret hundra år: James Connolly och de glömda sovjeterna på Irland

Det irländska folket har tröttnat på åtstramningarna

Bernie Sanders och gräsrötterna överraskar alla

Hur kunde Labour missa öppet mål?

Skottlands beslutsångest

En kopp te med Billy Bragg

Guy Standing om en bättre framtid

Rapport från ett sålt England

Dela