Det är väldigt konstigt att han inte lever längre. Han har ju alltid levat, hittills. När radionyheterna rapporterade att han hade dött under natten till den första april uppstod det ett hål i samtiden. Ett tomrum format som Gösta Ekman.
När jag tänker på Gösta Ekman, tänker jag främst på hans röst och hans vänliga ögon. Hur han hade så exakt komisk tajming och verkade ha en djuplodande känsla för de rollfigurer han spelade.
Jag tänker på när Papphammar åker rullskridskor och trasslar in sig i telefonsladdar. När Sickan i Jönssonligan-filmerna har blivit tillfälligt tokig och mycket ömt sitter och klappar en sko i tron att det är en katt som heter Nisse. När han ger röst åt En Dum En som skrålar Till havs på ett alldeles ljuvligt vis i Dunderklumpen. Eller när han som Håna i den egna filmen Morrhår och ärtor från 1986 till slut får nog av sin kontrollerande, skuldbeläggande, överklasslängtande mamma – underbart tolkad av Margaretha Krook – och säger ifrån: ”Men lilla mamma, pappa var inte konsul, han var konsult.”
Jag tänker också på hans underbart mjuka, lugna berättarröst i tecknade filmer som Herr Bohm och sillen, Farbrorn som inte vill va’ stor och Magister Flykt.
Jag är född 1980. Det betyder att Hasse Alfredsson, Tage Danielsson och Gösta Ekman var självklara och absoluta i mitt barnauniversum. De skulle alltid finnas och säga bra, knasiga, allvarliga och underfundiga saker.
Så dog Tage Danielsson och jag var för liten för att förstå vilken förlust det var. Det har jag förstått i efterhand.
För några år sedan berättade Hasse Alfredsson att han var på väg in i dimman. Då grät jag.
När Gösta Ekman dog i lördags kändes det bara tungt. Som att en epok gick i graven. En annan tid. En lugnare, mer eftertänksam. Förkroppsligad i den lilla stora mannen med manchesterkläderna och det särskilda leendet.
Skådespelaren Örjan Ramberg har de senaste dagarna berättat för medierna att det var en ynnest att få träffa en människa som Gösta Ekman, att han inte var lik någon annan: ”Det fanns ingen skrytsamhet som var så vanligt bland skådespelare födda på 30-talet. Han hade bara ett stort lugn över sig.”
Först var det Gösta Ekman. Sedan Hasse Ekman. Och så Gösta igen. Tre generationer uppburna skådespelare. När Gösta Ekman den äldre skulle begravas gick processionen genom Stockholm. Hasse Ekman lämnade fru och barn för en motspelerska. Gösta Ekman den yngre växte upp i ett trasigt hem med en bruten mor och en snarstucken styvfar. Men även om barndomen var svår, tyckte han att han allt som allt hade haft ett fantastiskt bra liv. I en intervju med Lotta Bromé 2013 sade han att det hade varit okej om han hade ”kola vippat” när cancern slog till första gången.
Det konstiga är att även om jag vet väldigt mycket om skådespelaren Gösta Ekman, så vet jag nästan ingenting om privatpersonen Gösta. Det gläder mig för det tyder på att han värnade om sin familj och sitt liv bortom scenen. Vi som inte kände honom får sakna honom som den mångfacetterade skådespelare han var. För den stadiga närvaron han hade.
Jag tycker att det är något oerhört vackert med att denne man – som fick hela Sverige att skratta med sina snubbelkonster – står och gråter i Altonaparken i Malmö. Marie-Louise Ekmans staty Det svenska tungsinnet ger utrymme för de tårar jag alltid har tyckt legat på lur i Gösta Ekmans ögon. Vemodsögon med humor i.
Han ska ha tack för allt. Precis som Tage och Hasse. Och precis som Hasseåtage kommer han aldrig riktigt att dö.
Text och illustration: Emma Lundström