Foto: Podemos
På Podemos partikongress blev ledaren Pablo Iglesias omvald som partiledaremed stor majoritet. Partiet har skakats av en ledarstrid inför öppen ridå, men Iglesias vann med stor majoritet. Konflikten stod mellan generalsekreteraren Pablo Iglesias och partisekreteraren Íñigo Errejón. Bland annat ville Errejón att Podemos ska närmasig Socialistpartiet PSOE, vilket Iglesias var emot. Den tredje politiska kraften i Podemos, Anticapitalistas, stod på Iglesias sida i denna strid.
Helgen som gick höll det spanska vänsterpartiet Podemos sin andra kongress. Till skillnad från första kongressen för tre år sedan då det förväntansfullt talades om att ”storma himlen”, var utgångsläget den här gången dystert. Inför förbluffade anhängare och en jublande samlad borgerlighet framstod nu Podemos plötsligt som splittrat och svajigt. Hur kunde det bli så?
Podemos föddes ur en spontan mäktig massrörelse 2011 och blev ett parti 2014. Spanien hade under många år i praktiken ett tvåpartisystem där högern och socialdemokratin turades om att styra, men bedrev samma nyliberala politik. Den ekonomiska krisen, en utbred korruption bland de där uppe, och avsaknaden av trovärdiga politiskt alternativ banade vägen för något nytt. Podemos växte följaktligen fram som de marginaliserades och förtrycktas alternativ och den politiska kartan ritades om. Över en natt fick Podemos 8 procent i EU-valet, sedan 15 procent i ett regionalt val i Andalusien och senare drygt 20 procent i parlamentsvalet. En annan värld kändes plötsligt möjlig.
Sedan dess har mycket hänt. Partiledningen satsade från första början på att göra Podemos till ett valmaskineri i syfte att ta den parlamentariska makten. Podemos medgrundare, Anticapitalistas – anslutna till världsrörelsen Fjärde Internationalen – som sedan starten hade varit en strömning i Podemos betraktades som paria av partiledningen. De fick inga förtroendeposter, och fick inte sitta i partistyrelsen trots att Anticapitalistas var den enda kraften inom Podemos som hade en rikstäckande organisation som kunde garantera partibygget i hela landet. Allmänna val genomfördes 2015 och i slutet av 2016. Hoppet om att bli större än det misskrediterade socialdemokratiska partiet grusades, trots att PSOE hade förbrukat sitt förtroendekapital och befann sig i en djup kris. PSOE vägrade att bilda regering tillsammans med Podemos och andra partikonstellationer som strävade efter självständighet från centralmakten i Madrid. Sossehögern genomförde sedan en intern kupp där partiledaren avsattes, och PSOE har sedan dess styrts av en högerklick som agerar som underhuggare till den sittande högerregeringen. Podemos fick nöja sig med att bli landets tredje största politiska kraft.
Oenigheten mellan Podemos generalsekreterare Pablo Iglesias och partisekreteraren Íñigo Errejón, som vid kongressen 2014 gjort gemensam sak mot Anticapitalistas, har lett till att de satt krokben för sig själva. Att motsättningar och debatt uppstår i en politisk organisation är inget egendomligt, det är normalt. Problemet uppstår när den interna demokratin ersätts av en förvriden debatt som förs, och urartar, genom sociala medier. Det är vad som hänt med Podemos under den senaste tiden. Att Podemos har mäktiga fiender, och hit hör borgerlig medias monopol, har inte gjort saken bättre. Ett klandervärt spektakel har spelats upp inför öppen ridå och en känsla av vanmakt spred sig i bland gräsrötterna.
I media har gruppen kring Pablo Iglesias å ena sidan och kretsen kring Íñigo Errejón å den andra, skadeglatt beskrivits som makthungriga galningar som hotat att att fördärva ett historiskt tillfälle för vänstern. Iglesias har efter flera kraftmätningar gått mer åt vänster nedan Errejón har hållit fast vid en slags vänsterpopulism inriktad på att nå ”progressiva” väljare från medelklassen.
Den tredje strömningen, Anticapitalistas, som i landets största tidning El País beskrivits som ”den mest vänsterradikala, som var avgörande för att Podemos skulle kunna grundas 2014” har i detta sammanhang för många Podemos-anhängare framstått som den enda strömningen som fortfarande haft sitt politisk kompass kalibrerat. Denna antikapitalistiska strömning har hela tiden arbetat lojalt i partiet och spelat en avgörande roll i partibygget i flera olika regioner, bland annat i Andalusien och Madrid. Ett talande exempel är det arbete som den karismatiska Teresa Rodríguez, en omätligt populär politisk aktivist och parlamentsledamot som leder Podemos i Andalusien, bedrivit. Anticapitalistas har gång på gång, även inför kongressen, hävdat nödvändigheten av att i stället för att bedriva interna strider via sociala medier, lyfta fram de politiska frågorna Podemos måste ta itu med för att kunna utmana det borgerliga styret.
När drygt 120 000 medlemmar via nätet redan hunnit rösta på olika dokument och för en ny sammansättning av partistyrelsen var det mycket som stod på spel. Skulle Podemos splittras mitt itu? När kongressen startade den 11 februari fanns det 9 000 medlemmar på plats i Vistalegre som stående skanderade ”Unidad, Unidad!”. Gräsrötterna krävde enhet, de hade fått nog. Det gick inte att ta miste på. Iglesias och Errejón fick sig en rejäl läxa i direkt sändning och bad om ursäkt för sitt handlande.
Anticapitalistas mest kända språkrör, Teresa Rodriguez och EU-parlamentsledamoten Miguel Urbán, fick stående ovationer på kongressen när de tog till orda och kritiserade en partikultur som bekämpar ”fiender,” inom partiet snarare än högerregeringen och PSOE.
Anticapitalistas vill bygga ett rörelseparti underifrån för att kunna nå längre än vad Podemos lyckats med de tre senaste åren. Detta enligt devisen ”en fot i parlamentet och tusen fötter på gator och torg”. Internt har man stridit för en mer demokratisk partistruktur, en decentralisering av organisationen och en pluralistisk organisationsmodell med rätten till tendensfrihet. Och programmatiskt för en socialistisk linje där de drivit frågor som förstatligande av strategiska samhällsfunktioner, som bankväsendet, och en grundinkomst som går att leva på för alla.
Podemos har stått, och står, inför två stora uppgifter: att leda oppositionen mot högerns nyliberala politik både nationellt och på EU-nivå, och att omformas till ett decentraliserat rörelseparti som bygger ”motmakter”, där makten kommer underifrån och inte är centrerad runt en generalsekreterare.
På grund av de politiska skiljaktigheterna mellan Iglesias och Errejón har Iglesias och Anticapitalistas under den senaste tiden närmat sig varandra. Iglesias har gjort en gir åt vänster. Inför kongressen lade man till exempel fram ett gemensamt dokument om en antikapitalistisk feminism som fick ett massivt stöd.
Den splittringen som hela borgerligheten väntade på infann sig inte, förhoppningen om en annan värld och framtid lever vidare. Iglesias anhängare fick ett starkt politiskt stöd av cirka 51 procent av medlemmarna, Errejon fick 34 procent och Anticapitalistas 13 procent. De senare fick denna gång plats i partiets Consejo Ciudadano Estatal; partiets högsta ledning. Pablo Iglesias återvaldes som Podemos general sekreterare med 89 procent av rösterna. Detta innebär på intet sätt att allt är frid och fröjd. Det är bara att hoppas att ledarskapet inte sviker det förtroende de fått. 155 275 medlemmar har sagt sitt och Podemos fortsatta politiska sökande efter en framgångsrik strategi går vidare.
Alex Fuentes
Panik i spanska medier
I skarp kontrast till entusiasmen över återvalet av Pablo Iglesias bland de flesta medlemmarna i Podemos, kunde de spanska borgerliga medierna inte dölja sin förvåning över Iglesia- falangens stora seger.
Stalltipset innan kongressen var att Iglesias skulle vinna över Errejón-falangen med en hårsmån, och tvingas styra utan absolut majoritet i Consejo Ciudadano Estatal; partiets högsta ledning. Det var upplagt för en mediekampanj som skulle förklarat Pablo Iglesias knappa seger med hans fanatiska ”extremism”, som stod mot Errejóns måttliga och statsmannalika karaktär. Förhoppningen var att en jämn, och blodig, ledarstrid skulle demoralisera Podemos aktivister, anhängare och väljare. Men kongressen tog en helt annan vändning.
På måndagen efter kongressen möttes läsarna av krigsrubriker i stil med ”Podemos radikaliseras”, och ”Utrensningen [av ”Errejonisterna”] har börjat”.
Socialdemokraten Mario Jimenez från PSOE:s ledning konstaterade i radiokanalen Onda Cero att ”Pabloism-leninismen har vunnit”.
Marco Jamil Espvall
