Erik Sandberg Foto: Max Palm
Erik Sandberg väckte stor uppmärksamhet med sin bok Lönesänkarna (2014). Huvudtemat var här att vinsterna i näringslivet de senaste decennierna skjutit kraftigt i höjden, medan lönernas andel av produktionsresultatet krympt till sin lägsta nivå på 100 år. I sin nyutkomna bok Jakten på den försvunna skatten – så blev Sverige ett skatteparadis för de rika har han återigen lagt den skeva omfördelningspolitiken under luppen.
Från demokratins genombrott, när Sverige vid valet 1921 för första gången praktiserade allmän och lika rösträtt, och fram till 1990-talets början var skattepolitiken under socialdemokratins långa maktinnehav ett mäktigt vapen i kampen för ekonomisk och social utjämning. Den främste arkitekten och ideologen i det sammanhanget var Ernst Wigforss, finansminister 1932-1949. Wigforss siktade främst in sig på att höja arvsskatten och därmed den vägen skapa ett mer jämlikt samhälle. Höjda och mer progressiva skatter kan rent allmänt sägas ha varit en del av det demokratiska löftet när hela det svenska folket för första gången 1921 gick till valurnorna, knappast förvånade såg också den dåtida överklassen det som ett hot mot dess rikedomar och ekonomiska maktmonopol. I kölvattnet av den allmänna rösträttens faktiska införande bildades samma år Skattebetalarnas Förening – med Marcus Wallenberg som dess första ordförande.
Men sedan 1990-talets början har det ägt rum stora förändringar, förändringar av sådan djupgående natur att vi kan tala om ett paradigmskifte. Dels har skatterna generellt sänkts med i runda tal 300 miljarder kronor, och dels är det överklassen som vunnit storslam när systemet mist mycket av sin tidigare progressivitet. Den tiden då vi kunde tala om att vi betalade skatt efter bärkraft är numera ett minne blott. Det hela är ett skifte som till och med fått den amerikanska lobbyorganisationen för skattesänkningar, Tax Foundation, att ranka Sverige som nummer fyra i världen när det gäller förmånligt skatteklimat, strax efter skatteparadiset Schveiz men precis före ett annat skatteparadis som Luxemburg.
Erik Sandberg tar oss med på en bred historisk, nationell, och internationell exposé över skatternas utveckling, Han skriver lätt och medryckande, men samtidigt faktadigert, vilket gör att man som läsare forsar fram över sidorna. På ett tacknämligt sätt punkteras här myten om att Sverige bara tvingats att följa efter en skattesänkande omvärld, snarare har Sverige gått i bräschen. I omvärlden är det också än idag många länder som tar ut arvsskatt – USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland – för att bara nämna några och/eller förmögenhetsskatt, som de nordiska länderna Island och Norge. Bristen i Sandbergs framställning är att han inte tillräckligt djuplodar hur den socialdemokratiska ledningen kunde få med sig partiet på den radikala kursomläggningen. Varför har det inte hörts mer av opposition från de djupa leden? Istället rundmålar han en hel del över den samhälleliga utvecklingen i stort, som högerpopulismens tillväxt, men många har gjort det före honom och det han har att bidraga med här är föga originellt.
På en punkt håller jag inte med Sandberg alls. Det är när han – i kapitlet ”En skattepolitik som äter medelklassen” – framställer det som att det breda svenska löntagarkollektivet dignar under allt värre skattebördor. Sanningen är ju den att regeringen Reinfeldt – genom jobbskatteavdragen – även bistod medel- och låginkomsttagare med rejäla skattesänkningar när dess faktiska inkomstskatt sänktes från runt 25 procent till runt 20 procent, en åtgärd som dränerat skatteintäkterna på över 100 miljarder kronor. Därmed kan jag inte heller förhålla mig annat än kritisk inför hans förslag att medelklassen borde erhålla ytterligare skattesänkningar.
Sammantaget är dock Jakten på den försvunna skatten en alldeles utmärkt kunskapskälla för alla som vill nå en vidgad förståelse över den politiska utvecklingen i vårt land under de dryga 30 senaste åren.
Anders Karlsson
Skatterna som försvann
Bolagsskatten: Före skatteuppgörelsen 1990-91 mellan borgare och socialdemokrater låg den på 52 procent av vinsten. I ett nafs sänktes den då till 30 procent och har sedan i omgångar – av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar – dragits ner till 22 procent, under EU-genomsnittet. Visst fanns det möjligheter att göra avdrag när skatten låg på 52 procent, men de kryphål som då existerade handlade om att företagen kunde dra av för investeringar eller för varor i lager. Den tidens lagstiftning var ett hinder för nutidens ofantliga utdelningar till aktieägarna. Påpekas bör också att en rad kryphål av annat slag gör att dagens svenska storföretag vanligtvis betalar betydligt mindre än 22 procent i skatt, exempelvis har inte Volvo Personvagnar betalat någon bolagsskatt överhuvudtaget sedan 2010.
Arvsskatten: Ernst Wigforss gamla skötebarn låg som högst på 70 procent, men efter flera sänkningar avskaffades den helt av den socialdemokratiska regeringen i en uppgörelse med Mp och V om höstbudgeten 2004.
Förmögenhetsskatten: Den uppgick som mest till ett årligt uttag på knappt 3 procent. Från att regeringen under Ingvar Carlsson 1991 införde ett undantag från beskattning för aktieägande i familjeföretag, något som exempelvis gjorde att H&M:s Stefan Persson över ett bräde fick en nätt skattesänkning på 729 miljoner kronor, kom den borgerliga regeringen att helt avskaffa den 2007.
Fastighetsskatten: Från att den tidigare varit progressiv avskaffades den i det dåvarande skicket av den borgerliga regeringen 2007. Istället infördes en så kallad kommunal avgift, utifrån 0,75 procent av objektets taxeringsvärde men aldrig högre än 7262 kronor om året, något som fått till effekt att vilket ordinärt hus som helst hamnat under samma skattesats som exempelvis en paradvilla i Djursholm.
BOK
Erik Sandberg
Jakten på den försvunna
skatten – så blev Sverige ett skatteparadis för de rika
Ordfront förlag 2017