Barack och Michelle Obama. Foto: Uriah Walker
”Change”, det var kodordet som i valkampanjen 2008 förde Barack Obama till makten. Men i vilken mån har hans regentperiod förändrat USA:s roll i världen? Det är idag, när Donald Trump svärs in som USA:s 45:e president, hög tid att göra bokslut över Obamas maktinnehav.
”Min vision är en värld utan kärnvapen”, så föll Barack Obamas ord när han som relativt nybakad president i mars 2009 talade inför 30 000 åhörare på Vaclavplatsen i Prag. Och visst ingick USA och Ryssland ett nytt så kallat START-avtal 2010, ett avtal som ska begränsa ländernas arsenaler till vardera 1 500 kärnvapen, men ändock kan de med dessa vapen förinta allt liv på vår jord många gånger om. Dessutom lägger USA svindlande summor, enligt Washington Post 352 miljarder dollar, på att under en tioårsperiod modernisera sina kvarvarande vapen, och då framför allt de små taktiska som i värsta fall kan komma att användas i strid. Därtill har USA brutit mot ABM-avtalet från 1972 när man i maj 2016, trots skarpa ryska protester, installerade ett antirobotförsvar i Rumänien.
”Vi har nu trätt in i en världsordning där grundregeln för politiska beslut kan formuleras med orden: det vi säger gäller”, så maktfullkomligt uttryckte sig USA:s gamle president George Bush efter att det första Irakkriget 1991 kommit till ett slut. I vilken mån håller det streck i dagens värld? Gäller det som Obama säger? Om vi bara ser rent militärt är fortfarande USA – med enligt SIPRI 43 procent av de samlade utgifterna och med 700-800 militärbaser i över 100 av världens länder – den obestridliga globala hegemonen.
Men om vi ser till utvecklingen i en rad konfliktzoner är det en sanning med mycket modifikation. Under sin presidentperiod tog Obama hem USA:s marktrupper från krigen i Irak och Afghanistan. I dess efterföljd kunde dock Washington knappast diktera scenariot. I fallet Irak tvingades man acceptera en till Iran vänligt sinnad regim vid makten och det har minst av allt varit någon självklarhet att amerikanska bolag ska få inkassera utauktionerade oljekoncessioner. 13 år efter att Saddam Hussein avlägsnades från makten är Irak också ett land i fortsatt inbördeskrig, I Afghanistan lyckades den av USA-ledda internationella styrkan snabbt störta den sittande talibanregimen, men idag – 15 år senare – har vi en mycket svag centralregering vid makten och talibanerna är långt ifrån utslagna utan opererar i över hälften av landets provinser.
Ett tredje exempel är Libyen där USA gav klartecken tll att inrätta en så kallad flygförbudszon. Med hjälp av Natos bombarmada lyckades den väpnade oppositionen snabbt under 2011 att avlägsna den sittande diktatorn Khadaffi från makten, men dagens Libyen kännetecknas av fortsatt krig och anarki, ett faktum som inte USA verkar att kunna göra så mycket åt.
Ett fjärde exempel är Syrien där USA:s försök att med smärre leveranser stödja moderata grupperingar i den väpnade oppositionen mot Assad verkar att ha slutat i ett fiasko. I dagsläget domineras denna opposition av islamistiska krafter och USA verkar inte riktigt veta vad man vill med sin politik gentemot Assad. Är målet fortfarande att få regimen avlägsnad från makten eller strävar man snarare efter en ”jemenitisk lösning” där Assad får gå men där den övriga maktstrukturen i stort bevaras intakt? Dock bör nämnas att USA:s bombningar mot IS – i samarbete med SDF, med den syrisk-kurdiska gerillan YPG-YPJ som kärna – varit framgångsrik. Här, liksom i Irak, är det nog nu snarare frågan om månader än år innan IS kalifat faller.
Det som verkligen karaktäriserat Obamas tid vid makten är dock att USA:s drönarkrig utvecklats. I jämförelse med under George W Bushs tid har antalet attacker mångfaldigats. Under Bush var också attackerna starkt koncentrerade till Pakistan medan Obama utvidgat företaget till att även gälla Jemen, Irak, Somalia, Libyen och Afghanistan. Det hela sker i strid mot de sittande regimernas vilja i dessa länder och är ett flagrant brott mot gällande folkrätt. Drönarkriget är inte heller alls frågan om de kirurgiska precisionsingrepp som regimen Obama vill göra gällande utan de civila offren är stora.
Slutligen finns det två punkter på den internationella agendan där man utifrån ett vänsterperspektiv inte kan uttrycka annat än tillfredsställelse över regimen Obamas framfart. Det handlar dels om att man fick till stånd ett avtal om Irans användning av sin kärnenergi, efter år av låsningar och hotande maktmuller. Det andra handlar om att USA återupprättade sina diplomatiska förbindelser med Kuba.
Till den negativa vågskålen kan dock adderas att politiken varit mer Israelvänlig än någonsin, endast en gång har USA lagt in sitt veto i säkerhetsrådet mot den rådande bosättningspolitiken (sex gånger under Bush) och det har även ingåtts ett nytt avtal om ett gigantiskt amerikanskt militärt bistånd. Här bör även nämnas att USA:s politik gentemot Latinamerika – förutom Kuba – varit mer aktiv och aggressiv under Obama än under Bushs tid. Det mest flagranta övertrampet var här när USA 2009 stödde och var aktivt involverat i militärkuppen mot Honduras sittande president Zelaya.
Sammantaget kan vi dock konstatera att USA:s globala makt under Obama visat tecken till att vara i nedåtgående. Han är nog den president i USA – efter 1945 – som haft minst anledning att sturskt hävda att ”det vi säger gäller”.
Anders Karlsson
