► Förslaget bottnar i L:s behov att befinna sig i hetluften
► Det blir knappas någon koalition mellan S och Alliansen
► En Alliansregering med stöd av SD är troligare
Förra helgens dominerande inslag i svensk politik var Jan Björklund utspel i Dagens Nyheter om en koalitionsregering mellan S och alliansen efter riksdagsvalet 2018.
I intervjun förtydligade Björklund att hans tankegång bara handlade om en parlamentarisk situation där det röd-gröna blocket var större än alliansen men i avsaknad av majoritet. Däremot skulle alliansen i den omvända situationen kunna stödja sig på SD:
– Det fungerade 2010-2014 utan att SD fick något inflytande, menade Björklund
Björklund konkretiserade också att koalitionen S-Alliansen var hans förstahandsval, men att han även kunde tänka sig att Mp ingick i koalitionen eller att S och M ensamma bildade regering.
Det främsta skälet till utspelet angav Björklund vara att en koalitionskonstellation skulle vara ett sätt att isolera V så att inte S längre skulle ha behov av att V ställer sig bakom budgeten:
– I vår legitima önskan att stänga ute SD så gav vi istället makt åt Vänsterpartiet. Med facit i hand måste vi erkänna att det var ett misstag.
Björklund sade sig vara olycklig över att V ”har särskilt inflytande över den ekonomiska politiken” och han menade att ”politiken har drivit kraftigt åt vänster”. Dessutom sade sig Björklund vilja markera att ett samarbete mellan alliansen och SD är uteslutet, ”eftersom det funnits uttalanden som öppnat för det från några andra allianspartier”. Därtill menade Björklund att ”om en handlingskraftig regering lyckas att tackla flera av de utmaningar som Sverige nu står inför så kommer utrymmet för extrem populism att minska”.
Björklunds utspel mottogs med skepsis från hans allianspartners. Övriga partiledare har gjort en rad uttalanden till Dagens Nyheter där samtliga avvisar utspelet.
Stefan Löfven uttryckte sig dock försiktigt positivt:
– Det är viktigt att vi är flera som står upp för att försöka bryta blockpolitiken, jag välkomnar det.
Mot bakgrund av tidigare uttalanden från Löfven är det dock troligt att han enbart strävar efter att få mer av uppgörelser i enskilda sakfrågor.
Vad kommer då att hända efter valet 2018? Att vi skulle få en storkoalition S-alliansen är knappast troligt. Historiskt sett har S och M bara regerat tillsammans vid ett tillfälle, samlingsregeringen under andra världskriget. Båda partierna känner också fortfarande behov att måla upp varandra som den politiska huvudmotståndaren. När Björklund gjorde sitt utspel var han sannolikt medveten om att förslaget har små möjligheter att bli verklighet. Vi ska dock ha i minne att Björklund och L brottas med svaga opinionssiffror, runt 5 procent. Partiet är i skriande behov av att profilera sig i den mediala hetluften och Björklund kalkylerar nog med att förslaget ska kunna ge vissa opinionsmässiga vinster.
Mer talar för att vi efter valet 2018 kommer att få en alliansregering stödd av SD, även om Alliansen blir mindre än det röd-gröna blocket. Som vi tidigare beskrivit (Internationalen 39/16) finns det en rad faktorer som pekar i riktning mot att alliansen och SD är i färd att närma sig varandra: SD blir alltmer marknadsliberalt, migrationsfrågan väger inte längre lika tungt, i Norge, Finland och Danmark samarbetar Alliansens systerpartier med högerpopulistiska krafter, vi har idag ett flertal kommunala exempel på att Alliansen stödjer sig på SD och opinionsundersökningar visar att en majoritet av Alliansens väljare är positiva till att Alliansen regerar med stöd av SD. En hel del tyder på att övriga allianspartier – efter en rad krumbukter där det otänkbara så sakteliga blir tänkbart – kommer att inta samma position som KD redan har. Ytterst är blod alltid tjockare än vatten och SD:s klassmässiga profil är tydligt borgerlig.
Anders Karlsson