PODEMOS foto: Gmmr3 / wikimedia cc-by-sa
Ledaren # 31 2016
Parlamentariskt dödläge efter nyvalet i juni
EU vill se en ny åtstramningsregering
Loppet är ännu inte kört för Podemos
Ilskan och hoppet från den spanska proteströrelsen 2011 öppnade sinnen för miljoner människor som såg möjligheten till förändring. Dynamiken i den sociala rörelsen krävde ett politiskt initiativ som kunde ta sig in i systemets institutioner, något extremt svårt eftersom reglerna konstruerades för att hindra det. En liten grupp människor vågade under ogynnsamma förhållanden utmana mäktiga politiska apparater. De trodde att ett annat samhälle var möjligt och 2014 såg framväxten av det spanska vänsterpartiet Podemos som kom att förändra det politiska systemet. Idag är Spaniens regim i gungning, inte minst i regeringsfrågan som har blivit en svår nöt att knäcka.
I och med valet i Spanien 2015 sprack ett långvarigt tvåpartisystem. Podemos blev den stora segraren och vägrade medverka till bildandet av en ny högerregering. Regeringsbildningen misslyckades och nyval utlystes till 26 juni 2016. Nyvalet lämnade det parlamentariska läget i stort sett oförändrat. Ett dödläge där högerns PP saknar parlamentariskt stöd och socialdemokratiska PSOE vägrar lägga fram ett alternativt regeringsförslag för att bilda regering med Unidos Podemos och andra mindre progressiva nationalistiska partier. De styrande i EU är emellertid otåliga, de behöver en regering i landet för att påtvinga Spanien ett á la Grekland drakoniskt nedskärningspaket på 10 miljarder euro. Den krisdrabbade EU vill återigen markera var skåpet ska stå.
Inget parti säger sig vilja ha ett tredje nyval, men det är precis vad som tycks vänta. Högerledaren och nuvarande president Mariano Rajoy förmår inte få till stånd en koalitionsregering. Det andra högerpartiet – Ciudadanos, ”högerns Podemos” – som gjort allt för att distansera sig från det misskrediterade PP gör nu diverse piruetter för att just PP ändå ska få regera. Ciudadanos och PSOE försökte tidigare bilda regering och begärde ett indirekt stöd av Podemos som stod fast: ingen regering med högern! Idag går det inte att utesluta att PSOE till slut avstår från att rösta emot PP och släpper fram en minoritetsregering. PSOE är splittrat om vad som bör göras om PP misslyckas, en del vill ha dialog med Podemos. Unidos Podemos är de enda som inte ändrat ståndpunkt: inget stöd till en högerregering.
Men det finns ett men, även för Podemos. En ny partikongress närmar sig och det finns delade meningar i partiet om varför Unidos Podemos inte fick det magnifika valresultat alla opinionsundersökningar förutspådde. Unidos Podemos lyckades inte få bort högern och inte heller gå om PSOE. Medias kompakta attacker mot Podemos? Kommunistskräck? Brexit? Vad var det som gick fel?
Borgerlig media har upprepat att felet beror på att Podemos och Enad Vänster bildade valalliansen Unidos Podemos. Det håller inte som analys. Sett ur ett större perspektiv innebar Tsipras historiska svek i Grekland en dolkstöt i ryggen för hela vänstern i Europa och Podemos utgjorde inget undantag. Podemos’ Pablo Iglesias gav Tsipras ett villkorslöst politiskt stöd. På Syntagmatorget i Aten beskrev Iglesias Syrizas ledare som ”ett lejon som försvarar forsterlandet från gamarna”. Det gav upphov till stor besvikelse att ge politiskt stöd till den som kapitulerade inför Merkel.
Vanan hos Iglesias att försöka leda på byråkratiskt manér, uppifrån och ner, vilket också förstorats av media, ledde till frustration. En kompromisslinje från Podemos ledning i frågan om utlandsskulden, utträde ur NATO och nationalisering av energibranschen, hör också dit.
Det blev värre ju närmare valet i juni man kom. Att Iglesias plötsligt förkunnade att Podemos var den nya socialdemokratin, var milt sagt en politisk fadäs. Sådant har överhuvudtaget aldrig förekommit i Podemos politiska program och skapade stort missnöje och förvirring. Podemos fick betala ett politiskt pris för sådana taktiska opportunistiska valmanövrer. Att rätt många vänstermänniskor valde att bli soffliggare var inte egendomligt, utan snarare uttryck för en utbredd besvikelse inför negativa förändringar utifrån kortsiktigt valtaktiskt tänkande.
Loppet är dock inte kört. Om man gör en snabb utvärdering av allt positivt som Podemos lyckats åstadkomma i parlamentariska församlingar där de själva styr (A Coruña, Santiago, Cádiz, Barcelona, Oviedo och så vidare) ser man möjligheter. Där det finns utrymme för en kollektiv vilja som förmår att vara olydig inom ramarna för regimens institutioner skapas det förutsättningar för en påtaglig förändring.
Det borde med andra ord handla om att fortsätta tänka kollektivt, om att återgå till det bästa av Podemos ursprung. Det borde handla om att återskapa en demokratisk organisatorisk ram, om att överge toppstyrda pakter och verka för att skapa utrymmen med syfte att åstadkomma genuina enhetskonvergenser. Det är det säkraste sättet att återfå tillit och organisera krafter, bortom alla tal, för att möjliggöra att man når den kritiska delen av den arbetande befolkningen där saker omkring kan förändras.
Det är ett effektivt tillvägagångssätt i kampen för att få bot med de enorma sociala orättvisorna som råder idag. För den samlade vänstern borde det därför handla om att sprida denna motspänstiga inriktning till hela Spanien.
