INTERVJU Socialistiska Partiets Kjell Östberg har ingenting emot att Vänsterpartiet är ett ”reformistiskt parti och står upp för de traditionella värdena”. Men han tycker att det inte räcker med partiets strategi av dubbel nytta, han vill ha en tredje del: vad det innebär rent konkret att starta och bygga en reell motmakt. Han menar att det har skett en förskjutning i politiken och en polarisering i opinionen. Att vi har en demokratins kris. Den politiska mitten har imploderat och dagens politiska krissituation handlar inte bara om en tillfällig utmaning från extremhögern utan om storskaliga strukturella system som behöver ändras. Han menar också att situationen skapar förutsättningar för en ompositionering. Att det är läge att diskutera hur vänstern går vidare. Hur stegen framåt ska göras trovärdiga för gemene man.
– Jag är oerhört tacksam för varje reform som Vänsterpartiet har drivit igenom, men det går inte att vara kvar i att lösningen ligger i att driva en radikal politik i parlamentet. Vi är inte antiparlamentariska men parlamentarismen i sig är en återvändsgränd, säger han och påpekar att han trots det, precis som Jonas Sjöstedt, är försiktigt optimistisk när det gäller framtiden:
– Förutsättningarna för att bygga en stark vänster idag är goda. Även om det kan tyckas paradoxalt när man beskriver läget.
Han berättat om den europeiska motståndsdag som organiserades i maj och som i Sverige var ett uttryck för den breda vänster Jonas Sjöstedt efterfrågar.
- Läs också: Jonas Sjöstedt om det politiska läget i Sverige: ”En brottningsmatch om verklighetsbeskrivningen”
Kjell Östberg delar Jonas Sjöstedts oro över extremhögerns framväxt, men han vill göra problemet större än så:
– För mig är det inte nödvändigtvis extremhögerns framväxt som är det stora problemet, utan den attack som demokratin överhuvudtaget är utsatt för just nu. Man kan höra makteliten uttala sig om demokratin i ordalag som var omöjliga för bara några år sedan. En av nordens mest inflytelserika kapitalister, Björn Wahlroos, som styr hela Nordeasfären, skrev nyligen, helt utan att det blev något uppror: ”Marknaden bör ges prioritet framför olika former av politiker eller statligt agerande. Politiskt styre kan inte undvikas helt eftersom det finns vissa varor som marknaden helt enkelt inte kan hantera. Men eftersom demokratin i jämförelse med marknaden tenderar att vara ganska ineffektiv, eller kostsam, är det bara sunt förnuft att föreslå att den bör tillämpas sparsamt.”
Han påpekar också att Sveriges EU-kommissionär, Cecilia Malmström, nyligen sagt i en brittisk intervju att hon inte ”har sitt mandat från det europeiska folket”. Båda uttalandena visar på ett stort folkförakt från både näringsliv och ledande politiker:
– I Grekland har Trojkan flyttat in i det grekiska finansdepartementet och överprövar varje enskilt beslut. I Frankrike införs fackfientliga lagar med hjälp av undantagslagar och demonstrationerna mot försämringarna i arbetsrätten upplöses med stöd av terroristlagstiftningen. Hela EU:s konstruktion står i motsättning till synen på parlamentarisk demokrati. Också i Sverige har den politiska makten urholkats. Migrationspolitiken flyttas över till arbetsmarknaden. Den folkliga välfärdsstaten krymper. De sänkta skatterna innebär, tillsammans med de budgetlagar som finns, att utrymmet för sociala reformer minskar. Den makroekonomiska politiken sköts nu av självständiga ekonomer. Jag tror att den utvecklingen är värd lika mycket uppmärksamhet som högervridningen.
Det är viktigt att se och utnyttja de traditionella demokratiska organen, men det räcker inte, menar Kjell Östberg, det måste också skapas motmakter. En trehövdad strategi istället för en dubbel nytta: att arbeta parlamentariskt, att skapa opinion och att förstå vad det innebär och konkret arbeta med att skapa en ny rörelse.
– Den politiska makten måste flyttas ut från Helgeandsholmen. Vi har en rödgrön regering som valdes med stora förhoppningar om att de skulle bryta åtta år av borgerlig klasspolitik men som, med några viktiga undantag, har fortsatt på samma linje. Men det finns fortfarande ett starkt folkligt stöd för en återgång till ett solidariskt, jämställt samhälle. Vänstern har inte lidit de avgörande nederlagen och vi har ett välskött Vänsterparti på uppgång i opinionen och med parlamentarisk förankring. Det är en bra grund att bygga på, säger han och menar att den mer radikala vänstern spelar en viktig roll i debatten och att vi inte får underskatta betydelsen av de sociala rörelserna.
Han menar också att splittringen inom Socialdemokraterna har brutit ned motståndet mot att samarbeta med vänstern på vissa håll i partiet. Enligt honom skapar även detta förutsättningar för att bygga en vänsterrörelse. Ett samarbete över parti- och organisationsgränser.
– Jag menar att Vänsterpartiet måste spela den centrala rollen i en sådan utveckling. Men det innebär inte att det måste ske inom ramen för det nuvarande Vänsterpartiet, säger han och påminner om partisekreterare Aron Etzlers Twitterreaktion på opinionsundersökningen som kom strax innan vårens V-kongress: ”Vi har åtta procent! Nu kan vi bygga rörelserna!”
Det är en felaktig bild, tycker Kjell Östberg. Istället för att sikta in sig på att partiet gradvis utvecklar sig och blir större och större så anser han att Vänsterpartiet borde ta chansen att bli den motor som enar de olika grupperna:
– Är inte det viktiga att hitta former för en bred organisation? Då måste man lämna det trygga partibyggandet och istället kasta sig ut och bli den ledande kraften i den här brokiga rörelsen. Bejaka den potentiella styrkan som finns och visa att det är socialisterna som är de verkliga demokraterna. Som kan skapa de demokratiska strukturerna. Det är i det arbetet som vi väldigt gärna jobbar med Vänsterpartiet och tycker att partiet kan spela en viktig roll.
Text:Emma Lundström
Foto: Jonatan Johansson
