Ploppen. Ordet är så tillsynes enkelt och rakt på sak. Så oglamoröst och stillsamt opretentiöst. Men det är ett stort och uppfyllt ord. Sammansatt av tusen tankar, dofter och minnen. Det är bländande inlandssommar och ljudet från Hedvigs gammCortina och den böljande lägdan bort mot sommarlagårn. Det är övergivna myrängar som gömmer sig i skogen och kallkällans klara vatten. Det är bygdegården som står där så robust medan slyet sakta omsluter den och bara minnet av dansande fötter och sorlet i kön till utedasset finns kvar som ett stilla sus i luften.
Det är frukost på den solblekta trappen med de höga stegen och nygräddade våfflen med hjortronsylt hos Hedvig i det ljusa köket där det alltid luktar varmt och vänligt. Det är hennes klopprande träskor när hon småspringer över gårdsplanen med sin rullande gång och ropar åt n’Åke att ”kom nu å ät!” Det är uppstekt palt och hästbromsen och schmaschvia och djungelolja och de inristade namnen och årtalen i den gråblekta ladan som stått så stilla alla somrar och vakar över minnena inom sig med ett varsamt vemod. Det är resterna av en gammal trampsymaskin av märket Husqvarna och Tegsnässkidorna som hänger uppochned i taket och väntar på vintern.
Det är en hel dags resa från en plats till en helt annan. Från ett hemma till ett helt annat hemma. Det är pulverkaffe i en läderpung och känslan av kåsan i handen. Det är trygghet och hemmahörande och dagar som är eviga och sorglösa. Det är fjällugglan som glider över stugan som alltid står där och väntar på att vi ska komma. Det är att sitta på utedasset och filosofera och ha utsikt över hela världen, eller åtminstone Aronsjökullarna och Marsfjällen vid horisonten.
Det är att fara till Nästansjö och handla på Koopen och ta ett bad. Det är Bomsjöns klara källvatten och en frustande kyla i lemmarna. Det är den långa grusvägen till kaffepannan på spisen och de pigga, plirande ögonen i Strandkullen. Det är bullfatet på bordet i huset med den vackraste utsikten och Gerda som lutar sig mot köksbänken och aldrig har varit i Stockholm annat än på en affisch för lantbrevbäringens fantastiska service.
Det är en annan tid. Och det är nu. Ploppen växer fortfarande på lägdan bort mot sommarlagårn. Allting annat förändras så stadigt som tiden går. Men ploppen, eller smörbollen, står där rak i ryggen med sitt klart djupgula huvud och vittnar om allt det som varit. Den är densamma.
Text och foto:
Emma Lundström