Aron Etzler i stor intervju om Vänsterpartiet

INTERVJU Det har varit en intensiv politisk vår med ett MP som upplever sin värsta identitetskris sedan grundandet och en rödgrön minoritetsregering som stapplar fram i opinionen. Enligt många bedömare skulle det här kunna vara ett guldläge för regeringens budgetpartner Vänsterpartiet. Trots att Vänsterpartiet stuckit ut i mediebevakningen med sin kritik av regeringens brunkolsaffärer och den skärpta flyktingpolitiken lyckas partiet inte ta sig över de opinionsnivåer partiet guppat kring sedan valet 2010. Internationalen mötte Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler en tid efter kongressen i maj då partiets roll gentemot regeringen hamnade i fokus tillsammans med frågan om tendensfrihet.

etzler

Vad är Vänsterpartiets uppgift i dagspolitiken?
– Vi har en dubbel uppgift skulle jag säga. Vi är ju ett oppositionsparti på det sättet att vi inte är med i regeringen, vi har inte röstat för den här regeringen, utan vår uppgift är att driva opinion för en tydlig rättvisepolitik. Sen så budgetförhandlar vi ju med regeringen och blir inbjudna till olika typer av förhandlingar som vi ibland är med i och ibland inte. Vi var ju till exempel inte med i terroruppgörelsen eller migrationsöverenskommelsen. Det gör att vi har väldigt stor möjligheter att sätta frågor på dagordningen och också få saker gjorda. Så jag uppfattar det som att vi har ett stort inflytande men det finns naturligtivs en massa saker vi inte har rått på än så länge också.

Tror du väljarna förstår vad som är er oppositionsroll och vilka reformer ni driver igenom i förhandlingarna?
– Ja det tror jag av två skäl. Dels så har vi ju egna interna undersökningar och då kan vi se att folk kan särskilja oss från regeringen. Man kan ju också se att publiciteten ser annorlunda ut för regeringen och Vänsterpartiet. Det är också rätt tydligt att vi har varit bra på att tala om vad det är vi vill ska bli resultatet i förhandlingarna och att vi får igenom mycket av det. Allting tyder på att väljarna kan skilja oss ifrån regeringen.

Finns det ingen risk att sossarna och Miljöpartiet tar åt sig äran för reformer ni driver igenom i budgetsamarbetet?
– Det är en daglig riskfaktor men jag tror att vi har varit väldigt tydliga till exempel när det gäller bråket kring de 10 miljarderna: vem var det som kom med dem? Men jag har i grunden sett rätt få som har ifrågasatt att det var Vänsterpartiet idé från början. Vi skrev en stor DN-debattartikel där vi sa att det behövs 10 miljarder i extrasatsningar och vi fick igenom det! När vi började förhandlingarna med regeringen trodde vi ett tag att vi inte skulle få någonting. Jag kommer ihåg att vi sa internt att ”vi kanske får fem” och plötsligt så fick vi tio istället. Det var naturligtvis ett krav som många socialdemokrater och miljöpartister också reste. Vi var ute och pratade med politiker runtom i hela landet och det var vi som drev igenom det. Precis så tycker jag att vi ska fungera som Vänsterpartiet: som en katalysator för förändringar.

Så du är nöjd med vad samarbetet hittills har lett fram till?
– Nja, det är en mycket bredare fråga. Det vi har inriktat oss på har vi lyckats med: sätta stopp för vinster i välfärden där den här utredningen snart kommer att bli en proposition.

Kan man lita på att det är eran linje eller ja, utredningens förslag som kommer vara med i propositionen?
– Ja, det tror jag man kan göra. Jag har inte följt den på nära håll den sista tiden. Men det är ett av villkoren för att budgetförhandla, att det kommer att läggas en proposition som vi kan ställa upp på.

Vad händer om regeringen inte lägger fram en sådan proposition?
– Ja, då finns det ju inget budgetsamarbete längre. Då får regeringen klara sig själva.

Är regeringen medvetna om det?
– Ytterst medvetna är de.

Vissa av frågorna Vänsterpartiet driver – som den om vinster i välfärden – har ett tydligt stöd bland allmänheten men partiet tycks ha svårt att mobilisera många av dessa som väljare. Partiledaren Jonas Sjöstedt har till exempel fortfarande ett förtroende i opinionen som ligger långt över partiets opinionsstöd. Frågan är varför så många som sympatiserar med V:s politik ändå väljer att inte lägga sin röst på partiet. Aron Etzler har en teori.

– Jag tror att ett huvudproblem för oss är att folk ser Socialdemokraterna som det stora partiet för makt och inflytande. Många av de som tycker som Vänsterpartiet lägger hellre sin röst på ett parti som de ser mer som ett parti som är troliga att genomföra politiken. Samtidigt är det ju väldigt många av dem som är besvikna eller tycker att Socialdemokraterna inte står upp för dem. Då måste vi poängtera att ni kan ju inte göra samma sak hela tiden: alltså att rösta på Socialdemokraterna och hoppas på att få igenom Vänsterpartiets politik. Då måste ni ju lägga er röst på Vänsterpartiet istället!

Hur kommunicerar ni ut det?
– Jag tror att en grundförutsättning är ju det här som jag tror många inom vänstern inte förstår, att ett vänsterparti måste hela tiden bevisa att man kan genomföra politik. Annars är det ju bara en viljeyttring – du lägger ett papper i röstboxen och så förstår du att det här bara är en idé ändå. Så det är steg ett. Steg två måste ju vara att Vänsterpartiet måste vara skickliga i att väcka opinion också. Jag tror att det är det vi kommer att inrikta oss väldigt mycket på efter den här kongressen.

En del vänsterröster ser problemet som att partiet måste prata mer om visioner. Tidningen Flammans chefredaktör Anna Herdy skrev i sin ledare kring kongressen i maj att partiet måste börja måla med de breda penseldragen.

Tror du allmänheten känner till er långsiktiga vision om ett ekologiskt och jämlikt samhälle?
– Jag tror att vårt problem är att vi inte uppfattas som tillräckligt centrala i svensk politik, att man betraktar oss som någonting som är i ett litet hörn. Breda penseldrag kan man ha när man har ett väldigt tydligt fokus. Jag kan säga att Bernie Sanders i USA har gjort det väldigt bra. Man kan inte bara stå och gorma om att de rika tar över politik och samhälle. Sanders har ju genomtänkta och kloka förslag. Ett av de få problem Sanders hade var när han inte kunde förklara hur man ska bryta upp de stora bankerna. Du måste ju alltid ha både politisk substans och ett tydligt brett budskap. Det är ju det som vi kommer arbeta fram den närmsta tiden.

Samtidigt har Sanders-kampanjen och rörelser som Podemos växt genom en oppositionsroll och inte genom att driva fram reformer genom samarbete…
– Jag håller inte riktigt med om det. Podemos styr ju både i Madrid och Barcelona och samarbetar med andra partier. Ett vänsterparti ska ha båda de här sakerna: du ska dels veta att min röst är värd någonting, den är inte bortkastad, det kommer leda till förändringar och det här väldigt tydliga under dog-budskapet. Du måste först visa att du kan utföra någonting och sen måste du visa vart du vill driva saker väldigt tydligt. Nu har Vänsterpartiet gjort den ena saken, nu är det dags för den andra.

Podemos växte ju fram ur en aktivistisk rörelse. Borde Vänsterpartiet bli bättre på aktivism?
– Ja, absolut! Jag skulle säga att vi har jobbat i den riktningen men att det finns väldigt mycket kvar att göra. Vi har ett parti som till stora delar är inriktat på parlamentarisk förändring. För tio-tjugo år sedan var ju Vänsterpartiet till väldigt stor del partiets parlamentariker. De senaste åren har vi ju vuxit väldigt mycket i det utomparlamentariska men jag tror att vi måste samordna det bättre, det måste finnas en tydlig inriktning på det och vi måste bli ett mycket bättre kampanjparti.

Vänsterpartiets företrädare vill gärna prata om det i proportion till röstandel stora inflytandet över budgeten som partiet har. De lyfter gärna fram de 10 extra miljarderna som regeringen skjuter till välfärden efter förhandlingarna med Vänsterpartiet. Mer sällan får vi höra de prata om vilken självständig tyngd V vill ha i svensk poltik i framtiden.

Är det ert mål att växa till ett säg 15-20 procents-parti på längre sikt?
– Ja, i en första etapp tycker jag att målet ska vara att växa till åtminstone upp till låt oss säga 10 procent. Det är ju inte långt kvar om man ser de senaste opinionsmätningarna. Men man vill ju komma ifrån ett läge där folk väljer oss därför att de är besvikna på ett annat parti till vänster utan känner att Vänsterpartiet är det bästa partiet.
Samtidigt är det ju ett guldläge för er när Miljöpartiet krisar?
– Det är klart att det öppnar för möjligheter. Samtidigt kan jag ju tycka att vårt problem inte har varit att de andra partierna har varit för bra utan att folk inte har känt sig attraherade av Vänsterpartiet. Vi tänker mycket mer i interna termer: vad kan vi göra för att bli ett bättre parti. Det är inte så att vi sitter och hoppas på att det ska gå åt skogen för Miljöpartiet, för det tror jag är dåligt generellt. Vill vi ha en rödgrön regering blir det mycket svårare utan Miljöpartiet. Mp har en massa saker att bidra med som kanske inte just nu syns så väl. Jag tycker man ska ge andra partier cred för det som de är bra på och både S och Mp har en massa saker som de är bra på.

Om man tänker krasst: skulle det inte vara bra för er att låta regeringen driva en halvborgerlig politik och istället ställa sig i opposition?
– Ja, det skulle nog vara lättare. V har vuxit historiskt när S har samarbetat högerut. Men det är också så att vi tappade alla de rösterna ganska snart. Vi vill ha något långsiktigt och starkt. Jag tror att det är ett misstag att bygga sitt parti på andras klantighet, vi måste stå på våra egna ben.

Skulle man kunna acceptera minskat inflytande på kort sikt för att vinna på längre sikt?
– Det gör vi ju när vi säger nej till vissa överenskommelser, vi går inte med på vad som helst. Men i grunden tror jag att det är ganska många av våra väljare som vill att vi ska vara öppna för att samarbeta. Jag skulle säga så här: regeringen har ju ett val – antingen samarbetar de med oss och saker blir gjorda eller så samarbetar de högerut och då får vi en borgerlig politik. Gör dem det sistnämnda så kommer vi ju kanske att växa lättare, men det blir ju inte bättre för de flesta vanliga löntagare. Vi har gjort en massa saker som är väldigt bra. Jag tror att ingen av oss blivit politiker för att vi tycker att allt kan gå åt skogen bara vi får några procent mer.

Aron Etzler är inte heller övertygad om att ett V som väljer att ställa sig i full opposition mot den S-ledda regeringen nödvändigtvis skulle växa.

– Att bryta samarbetet skulle inte nödvändigtvis innebära jättemycket för oss som parti. Regeringen skulle behöva samarbeta högerut om det inte blev så att det blev nyval och borgarna och SD fick majoritet. Det skulle snarare bli så att vi missade möjligheten att göra bra saker.

Finns det risk för att ni rentav skulle minska, tror du?
– Jag tror det finns en påtaglig risk för att V skulle minska. Folk vill att vi ska göra saker på riktigt, de vill inte bara ha pamfletter och program. De vill se action och att V ska vara ett parti för action är det viktigaste målet de närmsta två åren.

En fråga kring Vänsterpartiet som stått i fokus i Internationalen, Flamman och andra vänstertidningar har varit striden kring tendensfrihet som avgjordes med ett nederlag för förespråkarna i kongressen. Partistyrelsen rekommenderade ett nej till tendensfrihet och Aron Etzler har kanske varit ett av förslagets tydligaste kritiker samtidigt som han fört en dialog med Socialistiska Partiet som är starka förespråkare.

Motionen om tendensfrihet röstades ju ner i enlighet med partistyrelsens önskemål. Varför tror du att frågan ändå väckte sådant engagemang?
– Dels naturligtvis på grund av Socialistiska Partiet, dels – fast i mycket mindre variant – på grund av Avanti [numera föreningen Revolution, reds. anm]. Sen finns det ju medlemmar som vill att det ska vara tendensfrihet varav en del ju kommer ifrån SP, de har varit med där tidigare. De gillar idén om tendensfrihet och de har haft den tidigare. För många vänsterpartister så tror jag att det är en svårgreppbar diskussion. Jag uppfattar det också som att de som är för tendensfrihet utanför V inte förstår vår demokratiska modell. Ibland låter det som att de tror att alla tycker likadant i Vänsterpartiet. I kongressen hade vi 657 motioner och det är helt uppenbart att vi har massor av olika åsikter. Skillnaden mot tendensfrihet tycker jag är att om du har tendenser så tenderar de här åsiktsskillnaderna att cementeras på ett sätt som minska dynamiken. Jag tycker att kongressen visade varför vi inte tror på tendensfrihet.

Samtidigt får man ju bilda intressegrupper inom Vänsterpartiet. Varför är det rimligt medan kollektiva åsiktsriktningar är problematiska?
– Om du är med i HBTQ-vänstern till exempel så är det för att du har vissa erfarenheter kanske och är särskilt intresserad av de frågorna. Men du förväntas inte tycka likadant i det här nätverket. Det är uppenbart att i alla våra nätverk så är de inte åsiktsnätverk utan intressenätverk. Om man ska göra det jättetydligt så har ju Vänsterpartiet en pensionärsförening som består av främst folk som är äldre än 65 år. De har vissa saker gemensamt men tycker ju komplett olika.

Hur kan ni fördjupa samarbetet med likasinnade demokratiska vänsterkrafter?
– Jag ser inte samarbete som ett mål i sig, vi måste ha någonting att samarbeta kring och när vi har det faller det sig ofta väldigt naturligt. Vi har varit stora delar i både Feministiskt forum i Stockholm och Socialistiskt forum runtom i Sverige. Där finns det konkreta uppgifter, ett gemensamt projekt och det tror jag skulle behövas mer i vänstern.

Under kongressen fördes också en diskussion om att i partiprogrammet beskriva partiet med etiketten antirasistisk bredvid socialistisk och feministisk. Förslaget röstades ner i linje med partistyrelsens åsikt men partiet fördjupade samtidigt avsnittet om rasism och antirasistisk kamp i programmet. Det väckte en diskussion bland antirasister både inom och utanför Vänsterpartiet.

Är det inte enkelt för ett parti som ert att bara också använda begreppet vid sidan av att ni kallar er socialistiskt och feministiskt i programmet?
– Jag missade faktiskt den delen av debatten så jag har inte hört de bästa argumenten. Själv kan jag tycka att ju fler etiketter som du sätter på dig själv desto mer vet man ju instinktivt att det inte betyder så mycket. Sen kan man ju säga att vi är ett parti för väldigt mycket. På något sätt tror jag inte att vi vill ha en inflation i olika strukturer och så och jag tror att beslutet därför utföll så. Men det är ju väldigt tydligt att Vänsterpartiet jobbar med antirasism.

Kan du förstå de antirasister som ändå resonerar att ni inte prioriterar frågan på samma sätt som Feministiskt initiativ?
– Nej, jag tror att Vänsterpartiet är det mest aktiva partiet mot rasism möjligtvis i Sverige. Det finns en baksida av kongressdebatter och det är den illusionen att du ska skriva in ett ord så kommer det förändra allting. I själva verket så står ju och faller vår antirasism med om vi lyckas organisera människor och inte att vi skriver in ett ord. Vi är inte ett svagare parti på den fronten efter den här kongressen och jag tror inte att vi hade varit så mycket starkare om vi hade skrivit in just det ordet.

Arash Gelichkan

Dela