Varthän Miljöpartiet?

►Mp är idag ett illa tilltufsat parti

►Ledningen lade sig platt för försäljningen av det tyska brunkolet

► Hoppet står till att kongressen 13-15 maj revolterar

Valet till EU-parlamentet 2014 blev en stor framgång för Miljöpartiet (MP). Partiet fick 15,4 procent, en uppgång med 4,3 procentenheter i förhållande till föregående EU-val, 2009. I opinionsmätningar låg samtidigt partiet på 10-12 procent. Företrädarna sade sig ha målet att nå upp till 15 procent i riksdagsvalet hösten 2014 och i så väl storlek som ideologi utvecklas till den tredje kraften i svensk politik. Utifrån de högt ställda förväntningarna blev dock valet en grav besvikelse när partiet landade på ynka 6,9 procent. Regeringssamarbetet med S har inte heller blivit någon opinionsmässig succé och i Novus senaste sammanvägning av f lera väljarundersökningar fick partiet endast 5,5 procent.

Bakgrunden till Mp:s kräftgång måste sökas i att partiet i regeringsställning gång efter annan  tvingats att böja sig i sina hjärtefrågor; som att motorvägsbygget Förbifart Stockholm kommer att bli av, att Bromma flygplats blir kvar till 2038 och att Sverige med Nato ska underteckna ett så kallat Värdlandsavtal, vilket öppnar upp för en möjlig utplacering av såväl främmande trupp som kärnvapen på vårt lands territorium. Och – kanske allra mest smärtsamt för de djupa medlemsleden – att partiledningen kände sig nödgad att gå med på regeringens kovändning i flyktingpolitiken. Att partiet bland annat fått gehör för att det inte blir någon kalkbrytning i Ojnareskogen, att Saudiavtalet sagts upp samt att det anslagits större medel till satsningar på solenergi väger lätt i jämförelse. På mer än ett sätt är idag Mp ett illa tilltufsat parti – med språkrör som inte tycks veta vilket ben man ska stå på och med en öppet allt hårdare intern kritik – något som vi bör ha i minne när vi ser hur Mp hamnat i den massmediala hetluften.

Visst har Mehmet Kaplan gjort sig skyldig till en rad klavertramp och det är rimligt att en bostadsminister som hamnar i centrum för allt annat än bostadspolitiken tvingas att avgå. Saker och ting har dock tagit sig orimliga proportioner. Det är sant att Kaplan varit på samma middag som en ledare för de fascistiska Grå vargarna från Turkiet, men han har varken kindpussat eller tagit denne  i hand, och än mindre uttryckt någon sympati för denna persons ideologi. Är inte också  faktumet att regeringen inte verkställt riksdagsbeslutet från 2010 om att Turkiets övergrepp mot kristna folkgrupper, och då främst armenier, under första världskriget bör rubriceras som ett folkmord mer blamerande än Kaplans klavertramp? Och visst kan Kaplans jämförelse mellan förintelsen och hur Israel idag agerar mot palestinierna ses som ett utslag av antisemitism, men Kaplans dråpliga liknelse var ingen färskvara utan något som låg så långt bak i tiden som 2009 – för sju år sedan! Men just nu finns det uppenbarligen mediala krafter som finner intresse i att visa upp att Kaplan även har detta gamla lik i garderoben.

Mp-ledningens agerande har dessutom drag av panik; att man skickar ut ett öppet medlemsbrev där man betonar att partiet står bakom självklarheter som demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet sår snarare misstankar om motsatsen än rätar ut frågetecken. Att man ställer in ett telefonmöte, med motiveringen att media  fått tillgång till inloggningskoden, ger också bilden av ett parti i oro.
Värst är emellertid att den ytligt mediala cirkusen runt Mp skymmer sikten för politikens väsentligheter, och att Mp:s agerande hamnar i skuggan. Vi tänker då självklart på att statliga Vattenfall 20 april meddelade att man hittat en köpare till sina tyska tillgångar av brunkol, i form av det tjeckiska riskkapitalbolaget EPH, EPH som till och med ställt i utsikt att udvidga verksamheten. Åsa Romsons kommentar till det hela var att det inte går att stoppa Vattenfalls försäljning av ”affärsmässiga skäl”. Det är lite svårt att förstå exakt vad Romson menar, men det låter på henne som att det handlar om att acceptera rådande sakläge och att allt måste ha sin gilla gång. Det är inte heller någon liten fråga där nu Mp verkar att ge upp utan kamp. I valrörelsen 2014 turnerade Gustav Fridolin med en kolbit som rekvisita, utifrån budskapet att en stängning och avveckling av Vattenfalls tyska brunkolsverksamhet stod överst på den miljöpolitiska agendan. Det mot bakgrund av att denna verksamhet släpper ut över 88 miljoner ton koldioxid per år, vilket kan jämföras med att hela Sverige släpper ut ungefär 50 miljoner ton. Att nu Mp bara böjer sig i denna fråga kan jämföras med när dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin efter valet 1976 gick med på en utbyggnad av kärnkraften, trots att han i valrörelsen dyrt och heligt lovat att ingen statsrådspost var så viktig att han kunde ”dagtinga med sitt samvete”.

Visst stämmer det att regering­en med dagens ägardirektiv – när nuvarande styrelse bestämt sig för att sälja – inte kan stoppa affären, men med staten som ägare är det fritt fram för regeringen att utfärda nya ägardirektiv. Och om detta skulle stranda på ett motstånd i riksdagen kan faktiskt regeringen blockera affären genom att byta ut Vattenfalls styrelse. I värsta fall skulle den då  tvingas att avgå på grund av ett misstroendevotum i riksdagen. Frågan är dock om C, om denna fråga blev riktigt het, i slutändan skulle ställa sig bakom en fortsatt tysk kolnedsmutsning? Det skulle inte bli lätt för Annie Lööf att förklara för sin väljarbas.

Att språkrören Fridolin och Romson ställer upp till omval på kongressen i Karlstad 13-15 maj, men samtidigt öppnar upp för att andra språkrör kan väljas, är en avspegling av Mp:s inre våndor. Risken är uppenbar att personfrågor gör att viktiga sakfrågor hamnar något i skuggan. Det vi idag dock kan hoppas på är i bästa fall en intern revolt inom Mp, att kongressen i Karlstad  villkorar partiets fortsatta regeringsmedverkan med en avveckling av det tyska brunkolet. Det troliga utfallet är i så fall att Mp:s statsråd lämnar regeringen, men det skulle ge partiet fria händer till att driva sin egna politik fullt ut och att stärka den utomparlamentariska opinionen – i frågan om brunkolet, och många andra frågor. Alternativet är att man fortsätter att sitta bakbunden i regeringen, att man riskerar att framförallt förlora väljare till V och att man kanar ner mot fyra procentsspärren. Det stora problemet är dock att dagens Mp är nästan helt fokuserat på det parlamentariska spelet, ett spel där statsrådstaburetter är det absoluta kvittot för framgång.

Anders Karlsson