Sånger om arbetarklass i dåtid och nutid

 

Vid en första lyssning av Jan Hammarlunds nya skiva Vid kajen får man känslan av att föras hundra år tillbaka i tiden, till början av 1900-talet då arbetarklassen var oorganiserad och därmed extra utsatt.
Titellåten Vid Kajen, som har inspirerats av en novell av Moa Martinson, sätter tonen om hur det är att leva i fattigdom. Den följs av en tonsatt dikt av Karin Boye Vapenlös, om en krigstrött soldat från första världskriget. Som jag tolkar den.
Med ett par sånger av och om Joe Hill förmedlar skivan också en känsla och ett sound av de tidiga amerikanska protestsångerna.

De amerikanska folkmusikinfluenserna är tydliga i flera av låtarna i melodi och sångstil, även i en låt som Västkustbanan, trots att handlingen (att göra slut med en älskad vän) är förlagd till Sverige.
Vid en andra lyssning av skivan blir det klart att Jan Hammarlund även sjunger om vår tid. Mest tydligt är det kanske i Hem från Afghanistan, en sång om en svensk soldat i krigets Afghanistan som undrar vad han egentligen har där att göra: ”De har sett sovjetiska arméer och NATO- och USA-förband. De har blivit dödade i tusental, de vill inte se oss mer i sitt land.”
Även i den av Stig Dagerman inspirerade Flykten valde oss förs tankarna oundvikligen till vår tragiska nutid och de miljoner människor som idag är på flykt från krig i sina hemländer. Inget hem, som verkligen känns som en luffarsång från tidigt amerikanskt nittonhundratal, skildrar ju vid närmare eftertanke faktiskt situationen i dagens Spanien eller Grekland, där de krisande bankerna tvingar ut folk på gatan.

Och den vackra och sorgliga Sång för alla handlar om något som inte borde höra hemma i vår tid, men som återigen har blivit verklighet. Tiggare som sitter i våra gathörn och bor i tältläger i skogen. Jan Hammarlund sjunger gripande om det som först känns som från en svunnen tid, men som tyvärr är alldeles för aktuellt.

Per Leander