Glädjen över segern i Österrike riskerar att bli kortvarig

Heinz-Christian Strache. Nein Danke.

Högerextrema FPÖ:s ledare, Heinz-Christian Strache, kan bli Österrikes förbundskansler 2018.

 

Söndagens presidentval i Österrike var oerhört jämnt. Det högerextrema Frihetspartiets Norbert Hofer höll på att ta hem segern men det slutade istället med att den oberoende gröne kandidaten Alexander vand der Bellen vann valet med liten marginal. Men det riskerar att bli en högerextrem förbundskansler 2018 om FPÖ:s opinionssiffror fortsätter att stiga.

För några timmar höll Europa andan. Skulle det bli en högerextrem president i Österrike? Skulle det centrala lilla landet styras av en man som tycker att muslimer inte hör hemma i Europa och som företräder frihetspartiet, FPÖ, ett parti med en lång historia av klart bruna tongångar?
Efter söndagens valnatt såg FPÖ:s Norbert Hofer ut att gå segrande ur valet med 144 000 röster mer än den andre kandidaten, Alexander van der Bellen. Men 700 000 poströster skulle ännu räknas och måndagen blev en plågodag för många österrikare.
Det slutade med att den gröne oberoende van der Bellen vann valet med omkring 30 000 rösters marginal. Det beskrevs i medierna som att Europa kunde andas ut.
Men kan vi verkligen det? Vi var en hårsmån från att få den första högerextrema statschefen i Europa i modern tid. För elva år sedan låg FPÖ på tre procent. Nu röstade i princip hälften av den österrikiska befolkningen på Norbert Hofer. FPÖ:s ledare, Heinz-Christian Strache kallade framgångarna i valet för ett “nytt uppvaknande”. Han och hans parti ger inte upp bara för att Norbert Hofer förlorade valet. Hofer kommer nu istället att arbeta för att Strache ska bli Österrikes näste förbundskansler. Just nu ligger partiet på 35 procent vilket tyder på att det har en god chans att vinna regeringsmakten i valet 2018.

Situationen i Österrike är bara ett symptom på något som håller på att ske i många länder i ett EU där folkets välfärd har satts på undantag medan kapitalet gynnas. Bortsett från ett antal länder i Sydeuropa, där vänsterrörelser har vuxit sig allt starkare och har kunnat rikta folkets ilska åt rätt håll, rider högerextrema partier på väljarnas rädsla och missnöje i land efter land. Nationella Frontens Marine Le Pen hoppas bli Frankrikes nästa president. I Sverige växer Sverigedemokraterna.
FPÖ:s framgångar i Österrike är i mångt och mycket essensen av vad en kapitalistisk mittenpolitik kan resultera i. De österrikiska väljarna har fått nog av samförståndspolitik och partivälde. De två stora partierna som i princip har styrt Österrike sedan andra världskriget, socialdemokratiska SPÖ och kristdemokratiska ÖVP, hade inte en chans att gå vidare till presidentvalets andra omgång. Valet visade istället att Österrike, precis som många andra länder inom EU, är ett djupt splittrat land där ekonomiska problem, flyktingkris, nedskärningar i välfärden och växande arbetslöshet resulterat i att en stor del av väljarna kan tänka sig att rösta på en grön kandidat som förespråkar öppenhet, medan en annan stor del hoppas på en man med kopplingar till den högerextrema broderskapsrörelsen och kretsar som vill återskapa ett stortyskland; hoppas att han ska skapa ett tryggt land genom ett totalstopp för invandring.

Det är inte första gången det går bra för FPÖ. Under ledning av Jörg Haider, som omkom i en bilolycka 2008, hamnade partiet i regeringsposition redan år 2000. Då resulterade det i en utfrysning från EU:s sida.
Men tiden har gått och Europa har förändrats. Om Jörg Haider uppfattades som extremt så är Heinz-Christian Strache och hans högra hand Norbert Hofer ännu längre ut åt höger på den politiska skalan. De ansåg att Haider tog partiet för långt mot mitten och har förespråkat en återgång till de minst sagt bruna rötterna. Samtidigt har de vunnit mark både på landsbygden, i Wiens arbetarklassområden och bland rika människor i småstäderna. Trots det har det i det här valet inte varit tal om utfrysning från EU. Kanske beror det på att presidentposten i Österrike hittills har uppfattats som en ceremoniell post. Men Hofer lovade att använda den aktivt och många österrikare oroade sig för att han skulle avsätta regeringen och göra Strache till förbundskansler.

Varför går det då så bra för Frihetspartiet? Orsakerna är flera. SPÖ och ÖVP har styrt i koalition under 24 av de senaste 30 åren. Många österrikare kopplar samman de båda partierna med korruption och svågermentalitet. I takt med att Österrikes arbetslöshet har fördubblats under de senaste tre åren har ilskan mot de styrande vuxit. Samtidigt ansökte 90 000 människor om asyl i landet under förra året. Det ledde till att utrikesminister Sebastian Kurz stängde den så kallade Balkanrutten för flyktingar.
Men rädslan för att flyktingar och asylsökande ska ta jobben, och hatet mot den politiska eliten har inte minskat. Den första valomgångens dåliga resultat för de två gamla partierna fick den socialdemokratiske förbundskanslern, Werner Faymann, att avgå. Han ersattes av Christian Kern som inte uppfattas som nämnvärt bättre av många österrikare. Den politiska stämningen i landet just nu har liknats vid den som var strax innan nazistpartiet kom till makten på 30-talet.
Det går också att dra paralleller till stämningen i dagens Sverige där Socialdemokraterna förlorar fotfästet i områden där de tidigare var starka, samtidigt som Sverigedemokraterna vinner mark i samma områden. Precis som i Sverige är det fokus på flyktingsituationen, en svag arbetsmarknad, hård konkurrens om låglönejobb och söndervittrade välfärdssystem som gör att människor lockas av högerpopulisternas enkla lösningar. Den lilla staden Wels i Oberösterreich är ett bra exempel på utvecklingen. Den brukade vara en starkt fäste för socialdemokratiska SPÖ men förra året röstade stadens befolkning fram sin första högerborgmästare. I presidentvalet röstade en majoritet av stadens befolkning på Norbert Hofer.

Från regeringshåll har reaktionen på Hofers framgångar varit att de två styrande partierna måste enas ännu mer i sin politiska agenda. I det senaste parlamentsvalet lyckades den så kallade ”stora koalitionen” mellan de två mittenpartierna precis skrapa ihop så många röster att den kunde fortsätta styra. Men det är just den sortens dödläge som gett FPÖ fritt spelrum att verka som ett alternativ för drastisk förändring. Det är livsfarligt.
Precis som Donald Trump hetsar amerikanerna mot minoriteter, hetsar Frihetspartiet mot invandrare och underblåser den ilska som redan riktas mot ”islamiseringen”. Det ”österrikiska” står i centrum, det ska skyddas och bevaras.
Norbert Hofer skrev om FPÖ:s manifest 2011 och underströk då hängivenheten till ett germanskt folk och en kulturell gemenskap. Han använde sig av uttrycket ”Volksgemeinschaft” som dryper av nazistisk anstrykning. Hofer har även så sent som 2015 krävt att Sydtyrolen i norra Italien ska bli österrikiskt igen och han har flörtat hejvilt med nationalsocialistisk retorik och symbolik. Hans favoritkonstnär målar unga män i uniform som tittar på kartor av det stortyska riket.
Extremhögerungdomsrörelsen ”identitarismen” som började i Frankrike 2002 och som kan liknas vid Svenska Motståndsrörelsen, har grogrund i Österrike och uppfattar Norbert Hofer som sin kandidat även om denna har gjort halvhjärtade försök att distansiera sig från rörelsen. FPÖ är idag Israelvänner och vill låtsas bort sin antisemitiska historia. De anser som sagt att ”islamiseringen” är det stora hotet mot Österrike och EU.

Saken är den att även om Alexander van der Bellen till slut vann presidentvalet så är risken att vi får ett Österrike styrt av FPÖ inte röjd ur vägen. Van Der Bellen må ha vunnit Wiens innerstad med 70 procent av rösterna och ungefär 60 procent av landets kvinnor. Men Norbert Hofer vann landsbygden, de små städerna och 60 procent av männen.
86 procent av befolkningen med arbetaryrken och låg utbildning ska enligt valundersökningar ha röstat på Hofer, medan människor med högre utbildning i hög grad har röstat på van der Bellen.
Alexander van der Bellen har en bakgrund som partiledare för De Gröna. Nu talar han om att ena det splittrade landet och återskapa efterkrigstidens samförståndsanda som ska leda till välstånd. Han lovar att satsa på jobbskapande. Men frågan är om han kan rubba de gamla partiernas förödande status quo. Kan han inte det med sin ceremoniella presidentpost hänger hotet om att vi kan få en högerextrem förbundskansler i Österrike 2018 kvar som en påminnelse om de politiska strömningar som hela Europa behöver handskas med på allvar. Bland annat genom att bryta upp den politiska ödemarken i mitten och visa att det finns en verklig vänster i Nord- och Centraleuropa som erbjuder andra vägar bort från arbetslöshet och välfärdssammanbrott än att stänga gränserna och underblåsa hat och rädsla.

Text och foto:

Emma Lundström

 

Tidigare i Internationalen:

Livet: avstigning för samtliga passagerare

Aggression under ytan

Krönika: Iakttagelser ur ögonvrån

På upptäcktsfärd i konstrasternas Österrike

Vad minns vi och vad vill vi minnas?

Dela