Suzanne Osten är mest känd som innovatör inom teatern, men hon har därtill stått för manus och regi till sammanlagt tio filmer. I sin senaste film Flickan, mamman och demonerna skildrar hon sin uppväxt med en mamma som plågades av grava psykiska besvär.
Filmen tar sin början i dur. Kameran ger oss bilder från ett födelsedagsfirande och varm mänsklig samvaro på en soldränkt strand. En av huvudrollsinnehavarna – dottern Ti på sju år, spelad av Esther Quigley – utfärdar dock brasklappen ”det är rätt läskigt, men det hela slutar bra”. Och frasen ”det hela slutar bra” känns skön att luta sig mot när sedan filmen tränger allt djupare in i mörkret.
Snart skiljer sig mamman, spelad av Maria Sundbom, från sin sambo, varefter mor och dotter flyttar från Åland till en lägenhet i en Stockholmsförort. Steg för steg dras mamman in i ett själsligt landskap där de inre demonerna får ett allt större utrymme. Det är röster och anleten som tar ett allt starkare grepp över henne och i de värsta stunderna kräver de att hon måste göra sig av med sin dotter eller att hon måste ta livet av sig. Hemmet förvandlas till ett virrvarr av kaos: porslin slås sönder, möbler ligger huller om buller, råttor får en födkrok och någon ordnad mathållning är det inte tal om.
Dottern Ti klarar kaoset genom att pendla mellan två världar. Å ena sidan blir hon mobiliserad i mammans kamp mot demonerna och springer runt med en fjärilshåv för att fånga dem i en hemmiljö där snart ingenting är normalt. Å andra sidan blir skolan för dottern ett andningshål ute i det verkliga livet och en garanti för att hon inte helt ska förlora balansen. Samtidigt som livet där inte heller är enkelt. Dag efter dag går Ti i samma smutsiga kläder och hon blir mobbad för att hon luktar illa. En annan räddningsplanka för dottern är att hon har förmågan att retirera in i en fantasivärld och på det viset till viss del distansera sig från den svåra vardagen. Sedan kan man se det som att filmen trots allt ”slutar bra”. Fem i tolv blir mamman intagen på en psykiatrisk klinik och hamnar under vård. Från en läkare kommer de trösterika orden ”demonerna håller sig borta, vi ökar inte på medicineringen”, samtidigt som dottern symboliskt bränner upp två demonansikten.
En sak som man slås av i filmen är vilka utomordentliga rollprestationer Maria Sundbom och Esther Quigley gör som mamman och dottern. Med stor trovärdighet gestaltar de relationen till varandra, som ytterst – under den metamorfos som mammans psyke genomlider – förblir kärleksfull: ”men du är ju min mamma”, svarar dottern på moderns ängsliga fråga om hon älskar henne.
Sammantaget känns Ostens film om ett ämne som faktiskt är den kalla verkligheten för en del barn, de som brukar kallas ”maskrosbarn”, ytterst angelägen. Trots det tunga ämnet tror jag att det är något som är viktigt för barn att se tillsammans med en vuxen. Statens Medieråd är dock av en helt annan uppfattning och har barnförbjudit filmen. Ett beslut som Osten ser som ett svek mot hennes film:
– De saboterar min film medvetet. Att barnförbjuda en barnfilm precis när den ska gå upp är att döda den, säger Osten (Göteborgs-Posten, 18/4)
Konsekvensen har också blivit att salongerna har varit glest besatta och Osten har tillsammans med produktionsbolaget Triart överklagat förbudet. Förvaltningsrätten gav Osten rätt och sänkte den tillåtna gränsen från 15 år till 11 år, vilket möjliggör för barn att från sju års ålder se filmen i vuxens sällskap. Statens Medieråd har dock i sin tur överklagat det beslutet till Kammarrätten och i väntan på dom förblir filmen barnförbjuden.
Anders Karlsson
FILM
Flickan, mamman
och demonerna
Manus och regi:
Suzanne Osten
med Esther
Quigley (Ti) och
Maria Sundbom
(Siri) mfl. 2016