
Göran Palm. foto: Matti Karjonen
Författaren Göran Palm betraktas som en av de stora
inspiratörerna under sextiotalsradikaliseringen. Han gick bort
den tolfte april. Kjell Östberg minns hans litterära gärning.
I Göran Palms diktsamling Världen ser dig, från 1964, får vi följa med en ung student på en bussresa genom Uppsala. Han är på väg till en fest och har gjort sig fin, men vill försäkra sig om att håret inte spretade som det brukade göra. Han har ingen spegel med sig men vet att de kommer att passera en utanför en blomsterhandel på vägen.
”En sista chans. Allt tycktes gå väl.
Vi passerade Gillet, bussen saktade in mot Nybron,
när ögonblicket kom hade jag fri sikt.
Jag sträckte fram mitt ansikte.
Men vad jag såg i spegeln gjorde mig bestört.
Tänk er att i åratal betrakta världen som ni vant er,
med egna ögon som det heter,
och så en dag betraktar världen er istället.”
Ur Världen ser dig
1964 hade författare och en ung generation börjat upptäcka världen. Sara Lidman och Per Wästberg hade skrivit om södra Afrika, Jan Myrdal rest till Kina, Sven Lindqvist till Latinamerika och skrivit engagerat och inkännande. Vad Göran Palm kongenialt fångar i sina (ny)enkla rader är det ömsesidiga, du är en del av världen.
Dikten uttrycker närmast programmatiskt det skifte i tidsandan kännetecknade mitten av 1960-talet. Det räcker det inte med att bara iaktta. Engagemanget måste få uttryck också i handling. Det kom att prägla Göran Palm under resten av hans liv.
Men dikten fångar också Palms estetiska credo.
Göran Palm var en av tidens många skapande intellektuella som använde sitt skrivande för att bidra till att förändra världen. Språket var hans konstnärliga verktyg men det får inte stå i vägen för innehållet. Hur ska man kunna möta och göra sig förstådd av läsarna, utan att dagtinga med sitt konstnärliga samvete, är Palms ständiga utgångspunkt. Ett första svar blev Nyenkelheten, en litterär stil Palm var med att utveckla. En kombination av enkla uttrycksformer, språklig experimentlusta och kritik av förkonstlade former, har någon sammanfattat.
Den innehållsmässiga kärnan i dikten ovan är det plötsliga skiftet av perspektiv. Just förmågan att anlägga andra perspektiv än de som dominerar i samhället är det som mer än något annat sammanfattar Göran Palms författarskap.
Under andra hälften av 1960-talet kom Göran Palms mest kända böcker, En orättvis betraktelse och Indoktrineringen i Sverige. Bägge knyter an till den nya vänsters centrala frågor. Budskapet i En orättvis betraktelse sammanfattar Palme med ett citat av Sartre, och temat från dikten ovan känns igen: ”I tre tusen år har den vite mannen åtnjutit privilegiet att se utan att bli sedd … Idag är det dessa svarta (gula, röda, blandrasiga) människor som betraktar oss, och vår blick dras in i deras ögon)”.
Boken uttrycker ett dubbelt skifte. Den ersätter den dikotomi mellan öst och väst som kännetecknade det kalla kriget med perspektivet syd/nord. Och den gör upp med uppfattningen om Den vite mannens börda och tar kraftfullt, ibland rasande, ställning för de förtryckta folken. Han är i ständig dialog med den internationella debatten och refererar flitigt till Frantz Fanon. Boken såldes i hundratusentals exemplar och var nog, tillsammans med Sara Lidmans Gruva den bok som betydde mest för att fördjupa den tilltagande radikaliseringen.
Indoktrineringen i Sverige knyter an till en av de frågor som sysselsatte den unga vänstern allra mest: Varför har det inte blivit någon revolution?
Boken har ett klart kritiskt perspektiv till den borgerliga demokrati som härskar i Sverige, och alldeles särskilt till den speciella form av korporativt styre som gått under namnet Harpsundsdemokrati som enligt Palm i praktiken innebar att landets styrdes av en ohelig allians av storfinans och socialdemokratisk byråkrati.
Men det som intresserar Palm är alltså varför arbetarklassen finner sig i detta. Varför dröjde socialismen? På så sätt knyter han även här an till den diskussion som inspirerats av den nya vänsterns ledande teoretiker, framför allt Herbert Marcuse och Antonio Gramsci.
Genom den successiva publiceringen av Gramscis fängelsedagböcker spreds hans analyser av den borgerliga hegemonin, och hegemonibegreppet kom att bli en av de mest använda teoretiska verktygen inom den nya vänstern. I centrum stod Gramscis analys av den betydelse de kulturella institutionerna inom överbyggnaden spelade för makten över tanken. Utan att Palm nödvändigvis läst Gramsci var det just dessa frågor han kämpade med i Indoktrineringen i Sverige. Skolböcker. Dagspress. Radio och TV. Populärkultur. Över allt försöker Palm hitta mekanismerna som håller tillbaka verklig förändring.
Men efter dessa böcker var det dags för perspektivbyte igen. Göran Palm tog under ett år anställning på monteringen på LM Eriksson. Det handlade inte om någon revolutionär arbetarromantik. Nej det var ett steg till i Palms systematiska utforskning av det svenska klassamhället. Erfarenheterna dokumenterades i två fullmatade, reflekterande och infallsrika rapportböcker. Men de bearbetades också i en diktsamling, Varför har nätterna inga namn.
Där finns den korta dikten Gå ned och titta på utsikten:
Överjaget kan bara betraktas från själens botten, på samma sätt som överheten bara kan betraktas från samhällets botten,
Det gäller alltså att ta sig ”ned dit där man kan få överblick”.Ur Gå ned och titta på utsikten.
Och där nere blev Göran Palm kvar. Han reste land och rike runt i det Sverige som till mångas häpnad fortfarande finns norr om Stallmästargården och söder om Rosenbad. Under 24 år arbetade han med ett av våra märkligaste lyriska epos: Sverige en vintersaga. Fyra volymer – på flytande blankvers. Han ger röst åt de tusentals människor han möter, berättar skrönor, lyfter fram kultur och historia på väg att försvinna. Han ger oss verkligen överblick. Men han blir aldrig provinsiell. Världen ser honom ständigt.
På storverkets allra sista sidor har han nått Smygehuk längst i Söder:
”Själv sätter jag mig i min hyrda bil
och undrar hur det blir i framtiden
Ska nöden och naturförstöringen
i världen tvinga fram en hushållning
av hållbart slag eller ska slöseri-
kapitalismen dra oss alla i
fördärvet? Kommer vintern att förbli
så växthusgrön att den dör ut som is-
och snöhöljd årstid eller kommer den
tvärtom att bli så kall att den tar med
sig höst och vår och sommar in i en
i hundra tusen vintrar nedkyld frys?
De flesta av oss har förmodligen
gått hädan när de frågor som jag nu ställt
får svar. Jag ställer dem i alla fall.
Nu är min svenska vintersaga all.”Ur Sverige en vintersaga.
Kjell Östberg