På måndagsmorgonen den 28 april 1986 går larmet på kärnkraftverket i Forsmark. Mätinstrumenten ger utslag när en av arbetarna på väg till jobbet går igenom säkerhetskontrollen som ska känna av att inga radioaktiva föremål eller partiklar förs ut ur Forsmark. Det visar sig att hans skor utger radioaktiv strålning och allt tyder på att det har skett ett läckage i det svenska kärnkraftverket. All personal, 600 arbetare, evakueras samtidigt som svenska myndigheter och tekniker gör det till högsta prioritet att utreda vad som har hänt, allt medan svenska media rapporterar om att det skett en olycka på Forsmark.
Men ganska snart stod det klart att det inte var något fel. Alla instrument visade på att kärnkraftverket fungerade som det skulle, inget tydde på att det skett någon olycka, och den radioaktiva strålningen fanns bara utanför Forsmark, inte inne i själva kraftverket. Samtidigt spårades radioaktivitet på andra håll i Sverige, och meteorologerna kunde konstatera att den spridits med vindar från sydost.
Så gick det till när västvärlden fick reda på att historiens dittills värsta kärnkraftolycka hade ägt rum. Två dagar tidigare, strax efter midnatt den 26 april, hade reaktor 4 i kärnkraftverket Tjernobyl i sovjetiska Ukraina exploderat. 1986 hade Sovjetunionen tolv kärnkraftverk, varav det i Tjernobyl stod färdigt 1983 och sågs som ett av de modernaste och finaste.
Natten då olyckan inträffade skulle man genomföra ett experiment för att se om det gick att förbättra försörjningen av nödström till reaktorns kylsystem. I samband med experimentet hade man tillfälligt stängt av vissa säkerhetsfunktioner för att kunna köra reaktorn manuellt. I början gick allt bra, nästan för bra, så operatörerna vågade sig på att sakta öka styrkan. Men plötsligt, på bara några sekunder, skenade reaktorn iväg och temperaturen rusade uppåt. Det automatiska nödstopp, som i vanliga fall skulle hindrat reaktorn från att överhetta, var avstängt. Arbetarna kämpade förtvivlat med att försöka kyla ner reaktorn manuellt. Men det var för sent. Reaktorn exploderade och enorma mängder radioaktiv strålning frigjordes och spreds högt upp i luften med röken från den helveteseld som skulle ta flera dagar att släcka.
Den stalinistiska ledningen i Sovjetunionen försökte till en början tysta ner händelsen, något som självklart förvärrade katastrofen, speciellt eftersom lokalbefolkningen i områdena runt Tjernobyl inte blev evakuerade förrän flera dagar efter olyckan. Det var först efter förfrågningar och påtryckningar från de svenska myndigheterna under måndagen den 28 april, som Sovjet till sist erkände vad som hade hänt. När Sverige kontaktade Moskva klockan fyra på eftermiddagen förnekade ryssarna till en början att det hade skett någon olycka, men klockan sju på kvällen bekräftade man händelsen.
Det finns uppgifter som tyder på att Moskva faktiskt inte kände till vad som skett i Tjernobyl när man först kontaktades av Sverige, och att de lokala myndigheterna i Kiev till en början försökte hemlighålla kärnkraftsolyckan för partiledningen i Moskva. Det tror i alla fall Sveriges dåvarande energiminister Birgitta Dahl: ”Det säger någonting om det dåvarande sovjetiska samhället”, säger hon i en radiodokumentär från 2005.
Tjernobylkatastrofen var också en bidragande orsak till att Michail Gorbatjov lade om den sovjetiska politiken och införde glasnost, öppenhet. Censuren lättades och de sovjetiska journalisterna fick större frihet att rapportera om problemen som fanns i samhället. Även om Sovjetunionen inte påbörjade någon avveckling av kärnkraften efter katastrofen, så använde Gorbatjov Tjernobylolyckan som argument i sitt försök att få USA och Sovjet att inleda förhandlingar om att gemensamt nedrusta sina kärnvapen: ”I april 1986 fick vi en allvarlig lektion i vad atomkraft som man har mist kontrollen över kan åstadkomma, också den som används för fredliga ändamål”, skriver han i sin bok Perestrojka: ”Tjernobyl påminner oss obarmhärtigt om vad världen skulle få utstå om ett atomoväder släpptes loss.”
Ännu 30 år efter explosionen är det svårt att få en klar bild av konsekvenserna av Tjernobylolyckan. Enligt de flesta beräkningar har tiotusentals människor dött av strålningsrelaterade sjukdomar, som cancer, till följd av katastrofen, också bland generationen som föddes efter olyckan. Många arbetare dog i samband med explosionen samt vid släckningsarbetet dagarna efter. Självklart är det människorna i områdena närmast Tjernobyl som har drabbats värst – och alla träd på en mils omkrets runt kärnkraftverket vissnade och dog direkt efter olyckan. Men radioaktiviteten spreds också ur röken från eldarna, och via floden Pripjat ut i Dnepr som utgör en viktig dricksvattenkälla för Ukraina och Vitryssland.
Katastrofer av den här magnituden ger alltid upphov till religiösa domedagsteorier, och den som letar kan alltid hitta någon profetia i någon gammal text som tycks förutspå och förklara det skedda. Men just i fallet med Tjernobyl finns det faktiskt en hänvisning i Bibeln som kan få även en ateist att känna kalla kårar: ”Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört. En tredjedel av vattendragen blev till malört, och många människor dog av vattnet, därför att det hade blivit bittert.”
Så beskrivs jordens undergång av Johannes i Uppenbarelseboken (8:11). Det ukrainska ordet tjernobyl betyder ”malört”. Hänvisningen i Bibeln till malörtens brinnande stjärna och dess giftiga vatten som början på jordens undergång är skrämmande likt vad som faktiskt också skedde i Tjernobyl 1986. Skrocken och skräcken var så stor att sovjetisk TV, som normalt inte lät kristna röster komma till tals, sände en intervju med kyrkans överhuvud metropoliten Filaret i Kiev, som fick dementera ryktena om att Tjernobylkatastrofen innebar jordens undergång.
Tjernobylolyckan blev inte världens undergång den gången, men det var illa nog, och borde ha blivit en skarp varning för alla världens ledare om kärnkraftens faror. Men istället skyllde man bara Tjernobylolyckan på kommunismen, skriver den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj i sin bok Bön för Tjernobyl: ”På bristerna i de sovjetiska kärnreaktorerna, den tekniska efterblivenheten, det ryska slarvet. Men själva atommyten påverkades inte. Chocken hade snart gått över.”
Och lagom till 25-årsminnet av Tjernobyl inträffade en kanske ännu värre kärnkraftolycka vid Fukushima i Japan 2011. ”Alltså berodde det inte på samhällsordningen – kommunism eller kapitalism – utan på förhållandet mellan människan och teknologierna som hon behärskar”, skriver Svetlana Aleksijevitj: ”Det låter paradoxalt: ju högre utvecklad teknologi, desto hemskare katastrofer.”
Text och foto: Per Leander
Ur boken Solen skiner alltid på segerdagen – reportage från dagens och gårdagens Ryssland.