Ledaren # 10 2016
► Socialdemokratin är allt annat än pragmatisk
► Mitten en illusion när Europa glider högerut
► Vi har resurserna, bara modet saknas
När någon vill framstå som pragmatisk och verklighetsförankrad så brukar det vara praktiskt att måla ut sin meningsmotståndare som svävande idealist. Det är en retorisk lek som liberaler brukar tillgripa när de inte har så mycket att komma med; måla upp två ytterligheter och ställa sig själv i mitten. Frågan är bara om det egentligen är särskilt pragmatiskt att söka mittenpositionen i en situation som är fundamentalt vansinnig. Göran Greider är den senaste att kasta sig in i den här retoriska leken när han i Aftonbladet Kultur (4/3) publicerade något av ett försvarstal för regeringens migrationspolitik.
Greider menar att alternativet hade varit borgerlig politik och att ett stort flyktingmottagande underminerar den svenska modellen. Argumenten känns igen. De utgår från att det finns ett objektivt antal flyktingar Sverige kan ta emot. Därefter brukar det på SD-språk heta att det blir ”systemkollaps”. Som om det var en naturlag och inte har med politiska och ekonomiska satsningar att göra.
Att Greider försvarar sittande regering istället för att argumentera för en kursändring för socialdemokratin är ett utslag för socialdemokratins pågående kollaps (det är inom partiet som systemkollapsen verkligen pågår!). Till och med vänsterbastionen Greider har blivit visionslös. Den ”tredje linje” han förespråkar är falsk.
För det första har inte flyktingmottagandet parats med offentliga satsningar. Trots stark tillväxt har regeringen visat sig handlingsförlamad – alla de investeringar, som skulle gagna hela samhället, har uteblivit. Själva den förda politiken är helt renons på pragmatism. För det andra går det inte att låtsas som om den internationella situationen är något annat än vansinnig.
Så här ligger landet: EU har just gjort upp med Turkiet. Alla de ledare som gjort allt för att inte göra någonting för de flyende visar plötsligt stor handlingskraft. Donald Tusk deklarerar att ”den oreglerade massimmigrationen in i Europa är över”. Flyktingarna som riskerat sina liv och spenderat sina besparingar för att ta sig över Medelhavet skall tvingas tillbaks till Turkiet.
Turkiet utnyttjar samtidigt situationen för att resa krav på EU-anslutning, vilket verkar fungera. Några EU-ledare påpekar försynt att pressfriheten nu inte precis firar några triumfer i Turkiet, men kommer utan tvekan att finna sig i det nya läget. Och varför skulle EU ha problem med den allt mer öppet diktatoriska turkiska regimen? Regeringarna i Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien går i samma riktning. I alla dessa länder firar högerextrema rörelser framgångar. I Norge och Finland sitter främlingsfientliga partier i regeringarna – och i Sverige har alla riksdagspartier förutom Vänsterpartiet röstat för stängda gränser.
Det går inte att söka mittenposition när alla hållpunkter blivit så gravt förvridna. Istället för att köpa rasisternas världsbild är det dags för arbetarrörelsen att utgöra det lysande undantaget; driva fram nödvändiga skattehöjningar för välbeställda och föra samman arbetare oavsett härkomst i klasskampen.
Asylrätten får inte blir en handelsvara i arbetsköparnas händer – i själva verket är det så att en stärkt asylrätt och fackföreningskamp över alla barriärer är det starkaste vapnet vi har i kampen för välfärden. Men det kräver arbetarkamp och en politisk vänster som vågar tro på sina ideal. Vi har chansen och resurserna att verkligen förändra villkoren i samhället – och vi kommer alla att tjäna på det. Det är den verkliga tredje linjen.
