Det är nu 25 år sedan den kontroversiella boken American Psycho av författaren Bret Easton Ellis publicerades 1991. Boken vänder upp och ned på den amerikanska drömmen om framgång och pengar, som istället tar formen av en mardrömskepnad i den egocentriske kapitalisten Patrick Bateman som är fylld av klassförakt, kvinnohat och rasism.
Bateman är en ung privilegierad 80-talsyuppie som jobbar på Wall Street och lever ett till ytan perfekt överklassliv i New York. Men i hemlighet är han en sadistisk seriemördare, som framför allt dödar människor som han ser ner på – uteliggare, prostituerade – men också kollegor som utmanar honom karriärmässigt.
Romanen är skriven i en berättarform där man får se allt ur Batemans eget perspektiv. I nästan varje kapitel beskriver han skrytsamt sina dyra märkeskläder, men också hur han tränar, går på solarium och tar hand om sin kropp. Han är mycket noga med sitt utseende och berättar detaljrikt för läsaren om olika ansiktsmasker, krämer och rakvatten (som måste vara utan alkohol för att inte torka ut huden).
När vi får följa med Bateman till hans jobb är det svårt att förstå vad han egentligen har för arbetsuppgifter. Han sitter mest och lyssnar på popmusik och läser tidningen. Han umgås med sina arbetskamrater och de går på de trendigaste restaurangerna och klubbarna, där de beställer de dyraste maträtterna. De försöker hela tiden bräcka varandra med olika statusprylar och skämtar om svält i Afrika och annat elände som inte berör dem.
Dessa ”vardagliga” skildringar av överklasslivet varvas med groteska och lika detaljerade skildringar av de mord och andra hemskheter som Patrick Bateman ägnar sig åt som om det vore det mest naturliga i världen. Trots de mycket brutala våldsskildringarna blir det ibland nästan komiskt. Som när han går på zoo och ser en skylt om att man inte får slänga ner mynt i sälarnas akvarium för de kan svälja mynten och skada sig. Genast går han då till en kiosk och växlar till småmynt som han sedan kastar ner till sälarna. Eller när han går till kemtvätten med sina nerblodade silkeslakan och säger att det är tomatjuice. Frågan är vad som egentligen är sant.
År 2000 kom en mycket välgjord filmatisering av American Psycho med Christian Bale i huvudrollen. Filmen, som tack vare det visuella och inte minst musiken lyckas skapa en gedigen 80-talskänsla på ett sätt som boken inte kan, är samtidigt nedtonad vad gäller romanens explicita våldsskildringar, som helt enkelt är omöjliga att återskapa på vita duken.
Både filmen och romanen lyckas dock förmedla budskapet att en människa som präglats av en värld där pengar och status sätts framför allt, lätt förlorar all respekt för andra människors liv. Musik och mode förändras, men klassamhället och den människofientliga bratkulturen består.
Per Leander